Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoFyndhörnan.
Del 4: Det hettar till
| Sedan kommer ännu en het droppe mot huden. Den här gången rycker jag mindre. Jag tar emot den. Andas genom den. Han märker det direkt. “Så ja.” Hans röst gör nästan mer med mig än själva vaxet. Att han hör skillnaden. Att han känner när kroppen slutar kämpa emot och börjar följa. Han fortsätter en stund till. Långsamt. Försiktigt. Aldrig på samma ställe för länge. Dropparna hamnar över bröstet, magen, höften. Små heta punkter som först får mig att spänna mig och sedan vilja ha mer. Det är nytt. Ovant. Lite skrämmande. Och så underbart. Men hans hand finns där hela tiden. Mot magen. Över revbenen. Ibland runt min nacke. Stadig nog för att jag ska våga släppa taget lite mer. Den basunerar ut trygghet. Till slut blåser han ut ljuset. Jag hör det lilla ljudet. Sedan doften av bränd rök. Jag sitter kvar på knä med handlederna sträckta uppåt genom kroken. Huden bultar där vaxet träffat. Värmen ligger kvar som små märken över kroppen. Han står nära mig. Jag känner det tydligt utan att se. “Hur mår du?” Jag sväljer. “Bra.” “Bara bra?” Jag nickar först, men kommer på mig själv. “Skakig. Mår väldigt bra” “Mm.” Hans hand glider över min rygg. Långsamt. Från nacken ner mellan skulderbladen. Han väntar någon sekund. “Då fortsätter vi.” Det går som en stöt genom kroppen. Förväntan och elektricitet. . Han lossar lite på repet genom kroken. Spänningen i armarna minskar. Handlederna sjunker några centimeter, men de är fortfarande bundna framför mig. “Nu vill jag ha dig på alla fyra.” Rösten är låg. Rak. Lite bestämd. Ingen fråga. Kroppen reagerar innan jag ens hinner tänka. Jag flyttar knäna försiktigt på mattan. Händerna är fortfarande bundna, så rörelsen blir fumlig. Jag famlar efter golvet framför mig. Han tar tag i repet och styr mig. Som om det är ett koppel. Och det kanske det är. “Långsamt.” Jag gör som han säger. Händerna ner mot mattan. Knäna isär. Ryggen först nästan rak. “Mer.” Jag förstår direkt. Magen sjunker ner lite. Ryggen böjs. “Svanka.” Det ordet går rakt igenom mig. Så enkelt. Så omedelbart. Jag lyder och känner hur hela positionen förändras. Hur kroppen öppnas. Hur jag blir mer synlig och öppen för honom fast jag själv inte ser någonting. Trosorna stramar över höfterna. Han står bakom mig nu. Jag hör honom där. Andningen. Stegen. Hur han rör sig utan brådska. Hans händer kommer till mina höfter. Han drar inte ner trosorna direkt. Fingrarna följer kanten först. Långsamt. Han låter mig hinna förstå vad som kommer innan det händer. “Du står kvar.” “Ja.” “Bra.” Sedan drar han ner dem. Bara till knäna. Det gör mig mer generad än om han hade tagit av dem helt. De sitter kvar där som en markering. Något halvt gjort. Halvt avklätt. Halvt fasthållet. Jag står på alla fyra med knäna i mattan, handlederna bundna framför mig och ryggen svankad för att han sagt åt mig. Jag känner hur öppen jag är. Inte bara kroppen. Allt. Det hettar i ansiktet fast han står bakom mig. Jag vill nästan dra ihop mig. Skydda mig. Göra mig mindre. Samtidigt finns det ingenstans att ta vägen. Repet håller mig där. Hans röst håller mig där. Situationen håller mig där. “Du blev blyg nu.” Jag svarar inte först. För det stämmer. Det är något med att vara så här synlig utan att själv kunna se. Att veta att han ser allt. Minsta rörelse. Hur jag spänner låren. Hur andningen ändras. Hur jag försöker vara kvar i det fast kroppen vill gömma sig. “Ja,” säger jag till slut. Hans hand lägger sig över min svank. Varm. Stadig. “Bra.” Bara det ordet. Ingen förklaring. Inget skämt. Han gör inte min genans till något pinsamt. Han låter den vara där, som en del av mig. Det är kanske därför det känns så tryggt att stanna kvar. För att han inte tar något ifrån mig. Han håller mig. Det är sån skillnad. Hans hand ligger kvar över ryggen medan jag andas. Fingrarna rör sig långsamt, som om han påminner kroppen om att den är trygg här. “Du behöver inte klara allt nu,” säger han lågt. Det träffar mig hårdare än floggern någonsin skulle kunna göra. Jag sjunker lite i axlarna. Absolut inte bort från honom. Mer in i det. In i mattan under knäna. Repet runt handlederna. Hans hand mot ryggen. Den märkliga blandningen av att vara fullständigt utlämnad och ändå känna sig mer omhändertagen än på länge. “Svanka lite mer.” Jag gör det. Vill vara duktig. Långsamt. Med ansiktet varmt av genans och kroppen alldeles stilla av tillit. Sedan försvinner han från mig en kort stund. Jag hör lådan öppnas. Något läggs på bordet. Ett litet klick från ett lock. Jag vet innan han säger det. Kroppen reagerar direkt. “Vi tar det lugnt.” Det är nästan värre att han låter så saklig. Som om det här är helt självklart. Som om han redan har sett allt framför sig. Han kommer tillbaka bakom mig. En hand mot höften igen. Den andra rör sig långsamt och försiktigt. Inget hastigt. Inget slarvigt. “Glöm inte att andas.” Jag märker först då att jag hållit andan. Drar in luft. Släpper ut den. “Bra.” Han väntar. Låter kroppen hinna med. Låter mig landa i känslan innan han går vidare. När pluggen väl är på plats är det inte smärtan som tar över. Det är medvetenheten. Trycket. Känslan av att vara uppfylld fast jag fortfarande står på samma matta framför samma soffa. “Försvinner du?” Hans hand stryker över ryggen. “Kom tillbaka.” Jag nickar svagt. “Jag är här.” “Bra. För jag är inte klar med dig.” Det går rakt ner i kroppen. Sedan hör jag ett annat ljud. Läder. Mjukt först. Sedan tyngre när han lyfter det. Floggern. Den älskade floggern. Jag spänner mig innan han ens rört mig. Han lägger den först mot min rygg. Bara låter remmarna vila där. Kalla mot varm hud. “Den här känner du igen.” Jag nickar. “Ja.” “Då vet du också att du ska stå still.” Första slaget är mjukt. Ändå rycker kroppen till. Han väntar några sekunder. Sedan ett till. Lite tydligare. Värmen sprider sig snabbt över huden. Inte som vaxet. Det här är bredare. Djupare. Mer rytm. Han bygger långsamt. Aldrig hårdare än att jag inte kan följa med. Men tillräckligt för att jag ska sluta tänka. Tillräckligt för att kroppen ska börja svara innan huvudet hinner lägga sig i. “Svanka igen.” Jag hade sjunkit ihop lite utan att märka det. Han såg det. Självklart såg han det. Så jäkla observant. Jag rättar mig direkt. Knäna mot mattan. Handlederna bundna framför mig. Trosorna kvar vid knäna. Masken över ögonen. Han står bakom mig med floggern i handen och all tid i världen. Jag känner, med hela kroppen, att det är precis där han vill ha mig. Och det är precis där jag vill vara. |
Fortsättning:
Del 1 (27 maj)Del 2: Kör nu (24 maj)
Del 3: Det bränner 🔥 (25 maj)
Del 4: Det hettar till (27 maj)
Tillagd 27 maj 17:44 Noveller
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.