Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoFyndhörnan.
Del 2: Kör nu
| Jag börjar förbereda mig redan efter lunch. Helt hopplöst och fånigt egentligen. Ingen människa behöver fyra timmar för att göra sig klar för en kväll. Ändå håller jag på. Målar naglar. Noppar ögonbryn. Rakbladen ligger framme på handfatet. Jag skrubbar huden länge tills den blir varm och len under händerna. Smörjer in benen med lotion och står sedan framför spegeln och granskar dem kritiskt. Blek. Verkligen jättebra, mer blå än vit. Inte alls sådär snygg och sexig som jag vill känna mig ikväll. Jag öppnar påsen igen och lyfter upp spetsarna. Han hade varit tydlig. Stringtrosa, bh, ögonmask, negligé. Inget mer. Under plaggen ligger ögonmasken. Svart. Mjuk. Så vacker. Samma brodyr som på spetsarna. Tunna blanka band att knyta bakom huvudet. Jag håller den i händerna en stund och känner direkt hur magen drar ihop sig. Den känns nästan mer upphetsande än något annat. Mer laddad. Jag lägger den försiktigt på sängen och fortsätter göra mig klar. Men längst in i garderoben ligger ett par svarta stay-ups. Jag tittar på dem några sekunder. Sedan tar jag fram dem ändå. “Lite får han väl tåla,” mumlar jag för mig själv. Sanningen är enkel. Jag känner mig snyggare i dem. Mindre blek. Mindre naken. Den svarta spetskanten högt upp på låret förändrar hela känslan i kroppen. När jag långsamt rullar dem uppför benen går pulsen upp redan där. Tyget stramar mjukt över huden. Jag vänder mig mot spegeln och ser direkt skillnaden. Nu känner jag igen mig själv. Jag går runt i lägenheten en stund i bara underkläderna och stay-upsen. Hämtar vatten. Borstar håret igen. Plockar undan disk. Kroppen känns rastlös, spänd och huttrande. Till slut tar jag på negligén. Sedan kappan. Nu är jag körklar. Ögonmasken stoppar jag ner i handväskan i sista sekund. Fingrarna dröjer kvar mot tyget innan jag stänger den. När mobilen vibrerar hoppar hjärtat till direkt. ”Kör nu. ♥️” Bara två ord. Och ett hjärta. Jag tittar en sista gång i hallspegeln innan jag går. Kappan knuten hårt i midjan. Håret utsläppt över axlarna. Mörka ben under tyget. Och stay-upsen som han uttryckligen inte bett om. Bilsätet känns kallt mot låren när jag sätter mig. Jag startar motorn och försöker fokusera på vägen, men tankarna går hela tiden tillbaka till honom. Hans händer. Hans röst. Hur lugnt han brukar röra sig. Hur han tittar färdigt på en innan han säger något. Jag svänger in på hans gata tio minuter för tidigt. Typiskt mig. Sitter kvar en stund med händerna runt ratten och tittar upp mot hans fönster. Ser varmt ljus bakom gardinerna. Sedan går jag ur bilen. Klackarna slår hårt mot asfalten. Jag drar kappan tätare runt kroppen och känner direkt hur lite jag egentligen har på mig därunder. Han öppnar dörren nästan direkt. Svart skjorta. Mörk väst. Ärmarna uppvikta några centimeter över handlederna. Han ser precis ut som mannen jag tänkt på hela vägen hit. Stor. Mörkklädd. Stadig. Vacker. Blicken går långsamt över mig och stannar vid benen. Där. Det lilla skiftet i ansiktet kommer direkt. Nästan omärkbart för någon annan. Men jag ser det. Han såg stay-upsen direkt. “Där är du ju,” säger han lågt. Jag känner hur det drar till i magen bara av rösten. Lägenheten känns direkt bekant när jag kliver in. Samma mörka gardiner. Samma jazz lågt från vardagsrummet. Samma doft av kaffe, stearin och hans rakvatten. Golvet i hallen är fortfarande mörkt. Den stora svarta spegeln står kvar lutad mot väggen. Hans jacka hänger på samma krok som alltid. Men något har förändrats. Sidobordet bredvid soffan brukar vara tomt. Han tar emot min kappa långsamt. Fingrarna glider över mina handleder när han hjälper mig av med den. Blicken går ner mot benen igen. “Du fick ganska tydliga instruktioner.” Det hettar direkt i kroppen. “Jag vet.” Han säger ingenting först. Bara tittar. Sedan kommer han lite närmare och låter fingertoppen långsamt glida över spetskanten högst upp på låret. “Så du valde att tänja lite på reglerna redan innan du kom hit?” Hans röst är lugn. Nästan för lugn. Jag nickar svagt. “Jag tycker om dem.” Han håller kvar fingret mot låret några sekunder till. “Det gör jag också,” säger han lågt. “Vilket nästan gör det värre, eftersom det ändå kommer med någon form av straff.” Pulsen dunkar hårt nu. Han tar kappan ur mina händer och hänger undan den innan han leder mig längre in i vardagsrummet med en hand lätt mot ryggen. Ingen stress i rörelserna. Det är det som gör honom så svår att värja sig mot. Lugnet. Kontrollkänslan. Att han aldrig verkar behöva skynda sig. Vardagsrummet ser nästan likadant ut som sist jag var här. Djupgrå soffa. Mörka gardiner. Låga lampor istället för takbelysning. Jazz i bakgrunden. Men sidobordet bredvid soffan är nytt. Eller snarare innehållet på det. Repen ligger hoprullade i mörka buntar. Tjocka och mjuka. En stor svart flogger hänger över kanten. Bredvid ligger en paddel i mörkt läder och längre in står en blank buttplugg i metall på en svart handduk som om han placerat den där medvetet för att jag ska se den. Ingenting är gömt. Ingenting ser slumpmässigt ut heller. Han märker exakt när jag upptäcker det. “Nyfiken?” frågar han bakom mig. Jag vänder mig långsamt om och möter hans blick. “Ja.” Han kommer närmare. Tillräckligt nära för att jag ska känna värmen från honom genom tyget. “Bra,” säger han lågt. “Det ska du vara.” Sedan nickar han mot soffan. “Sätt dig.” Jag sätter mig längst ut på soffkanten. Knäna tätt ihop. Händerna i knät. Hjärtat slår hårt nu. Han står kvar framför mig några sekunder och tittar på mig under tystnad. Sedan glider hans blick ner mot handväskan. “Du tog med den?” Jag sväljer. “Ja.” “Visa mig.” Jag öppnar väskan och tar fram ögonmasken försiktigt. Det svarta tyget glider mellan fingrarna. Brodyren fångar det dämpade ljuset från lamporna. Hans ansikte förändras direkt när han ser den. Mörkare blick. Ännu lugnare. Han tar den ur min hand och låter fingrarna glida över spetsen. “Ställ dig upp.” Jag reser mig direkt. Han går runt bakom mig. Jag hör det mjuka ljudet från banden mellan hans händer. Känner honom nära ryggen. “Lyft håret.” Jag samlar ihop håret med händerna och håller undan det från nacken. Hjärtat dunkar så hårt att jag nästan blir yr. Sedan känner jag ögonmasken mot huden. Sval först. Mjuk. Han drar den långsamt på plats över mina ögon men knyter den inte ännu. Bara håller den där medan han står tätt bakom mig. Jag ser fortfarande lite ljus under kanten. Konturerna av vardagsrummet. Bordet. Repen. Sedan känner jag hur hans fingrar långsamt börjar dra banden bakåt mot min nacke. |
Fortsättning:
Del 1 (27 maj)Del 2: Kör nu (24 maj)
Del 3: Det bränner 🔥 (25 maj)
Del 4: Det hettar till (27 maj)
Tillagd 24 maj 08:34 Noveller
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.