Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 14: Harbinger
| Det är en ny dag, och jag är kvar. För det mesta i alla fall. Veil sticker upp sin nos från kuddhavet. Tur att hon behöver ingen luft. ”Jag är glad att du överlevt dusten med Core.” ”Hur vet du att jag gjort det?” Veil borrar sig närmare mig. Nu är hon en liten vit pälsboll. Sniffar på mig. ”Du luktar samma som igår. Som Femme. Förresten så kände jag henne, hon som var du innan. Hon kallade sig något annat. Luktade annorlunda.” ”Togs hon av daga?” Veil sticker sin nos i min handflata. ”Du har kvar henne, innerst inne. Del av dig. Core älskade henne så mycket att hon fick bli en skärva i dig.” ”Hon som får panikattacker.” De isblå ögonen spänner sig i mina. ”Hon borde inte vara där. Hon klarade inte av att hålla ihop Tidrum, hålla emot verkligheten. Och hon gillade inte mig. Kallade mig Harbinger of change. Lät mig inte skydda henne. Eller Vortex.” Jag stiger upp, huvudet fullt av virrvarr. Fixar en espresso, dagens första. Tar en klunk. Kommer nog behöva minst ett påtår med den här konversationen. ”Och Liriel? Lät hon dig skydda henne?” Veil suckar. ”På ett sätt var hon väldigt lik Liriel. Det är därför hon bröts sönder. Men Core ville inte göra sig av med henne. Kunde inte.” Jag tittar på Veil, hon skyr min blick. ”Vad är det med Liriel och Core? Och dig. Vad är det du inte säger till mig? Det är något med er tre.” Det tar ett tag tills tystnaden bryts. ”Jag finns för att skydda Liriel även från Core.” Jag tar en klunk kaffe. ”Är det Vortex som bestämt det?” Veil rullar sina ögon, ”Vortex. Som om jag skulle lyssna på den tokiga yrbollen. Nej, det är Core som beordrat. Jag står mellan henne och Liriel. Hon får aldrig skadas. Men nu… nu är Monster med henne. Jag rår inte på Monster, hon är inte rädd för någon.” ”Jag trodde att du var inte rädd för någon heller.” Veil morrar mjukt. Roat. ”Jag är rädd för alla, Femme. Och när man är rädd för alla är man egentligen inte rädd för någon. Förresten, vad har hänt med din hand? Din vänstra.” Jag lyfter handen. Mitt långfinger är svullet, kan knappt böja det. Ingen aning om vad som hänt. ”Åtminstone inte din runkarhand.” Jag spottar ut en munfull espresso. ”Fan, Veil, du kunde inte vänta tills jag druckit färdigt?” ”Äsch, du behöver väl ett gott skratt. Eller möjligen en kuk.” Veil kisar mot mig, blinkar med ett öga. ”Sluta, ditt odjur.” Jag måste flina. Han tittar mot mig, allvar i den blå blicken. ”Core var verkligen såld på honom. Trots mina varningar.” Jag drar upp ett ögonbryn. ”Det fanns dåliga omen.” Hennes röst är mörk. Olycklig. ”Vadå för omen?” ”Hans tecken. En ring med ett kors.” ”Som tecknet för kvinna?” Hon skakar huvudet, den vita pälsen nästan skjuter blixtar. ”Som ett hårkors.” Tystnaden sjunker tungt mellan oss. |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd igår 21:49 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.