Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 13: Core issue
| ”Femme.” Jag borde inte vara rädd för henne, rösten är min egen, men hennes iskyla får mig att darra. ”Core.” Det är inte lätt att förklara vem hon är. Vem av oss är verklig. Veil, Monster, Liriel, Vortex. Alla är delar av Core. Jag med. Ibland ser jag henne, tre meter hög, tittar ner på alla omkring. Core är döden och livet. Jag är inte hennes första Femme. De andra före mig finns kvar i någon sorts dvala, hon kan väcka någon av dem när hon vill. Få mig att försvinna på en sekund, förändras så drastiskt att människorna omkring inte längre vet vem jag är. Hon har gjort det med andra, när verkligheten blev för mycket. Egentligen ska Core vara kärnan av Tidrum, av oss, fredsdomaren, en sorts vis och snäll dagisfröken för alla delar. Istället är hon judge, jury, executioner. Pragmatisk, orädd för att dö eller att döda någon av oss, ta oss offline. Hon har länge sedan bestämt att sära på Tidrum och verkligheten. Tidrum är vad vi alla är, tillsammans. Man kunde kalla det Självet. Yrväder av dussintals, kanske hundratals av splitter, alla delar av Core. Vi borde vara omhuldade. As if. Vi är ständigt under granskning och hot om uppsägning när vi är inte längre användbara. Borta med vinden. Vinden känns väldigt kall idag. Jag stänger mina ögon utan att veta vem öppnar dem igen. ”Tack.” Hennes röst är mjuk, får mig att haja till. Jag tittar upp på Core, hittar inte orden. Behöver inte heller, alla mina tankar går igenom henne. Jag kommer inte ihåg att hon skulle någon gång tackat mig. Eller någon annan av oss. Någonsin. ”Kanske borde jag göra det ibland. För ni förtjänar det. Du var så oroligt bra. Min Femme. Tog hand om Liriel, om Monster. Nu kan de växa ihop. Som om If aldrig funnits.” ”Jag kunde inte ha gjort det utan honom. Skuggan.” ”Jag vet det. Det är därför han fick komma till Tidrum. Och jag vet hur mycket det kostat dig.” Core ler, just nu är hon inte större än jag är. ”Ibland undrar jag om du vet. Om du ens bryr dig.” Jag tåar linjen, men behöver ändå säga det. Vi filtrerar verkligheten för henne, och jag har aldrig känt mig mer uttänjt och förbrukad av allt jag fick släppa igenom. Redo för byte. Inget kvar att förlora, att vara rädd för. ”Femme. Du är min ambassadör som får gå ut i verkligheten. En av få. Ansiktet av Tidrum. Den som andra får se, det vackraste som finns i mig. Den mest skimrande vågen av oceanen. Hur skulle jag inte kunna bry mig?” ”Du fick mig att ta med Vortex. Låsa upp henne, låta Skuggan komma in. Det var du. Jag hade inte ens något val.” ”Sant.” ”Titta på henne nu. Sönder.” Core ler lite. ”Vortex kan aldrig vara sönder. Hon kan vara i tusen bitar, men ändå hel. Så länge hon får känna allt. Så länge hon får vara det hon är, kärlek.” Jag biter mig i tungan, men Core behöver inte vänta på att tankarna formulerar sig. Hon skrattar till. ”Ja, det kan vara lite väl för mycket för er andra. Särskilt Veil. Men inte ens jag får koppel på Vortex ibland. Hon växer över mina gränser. Och det måste hon få göra. För jag kan inte växa annars.” ”Är det därför du ville att jag ska älska igen?” Hon nickar. ”Jag är ett hav av ljus, Femme. Du har sett mig. Havet runt If. Jag söker ett annat hav, äntligen. Längtar.” ”Var han havet då? Skuggan. Eller var allt förgäves?” Core stänger ögonen för en sekund. ”Han var en fjäril som cirklar runt minnet av ett annat ljus. Inte oss. Ett hav som du aldrig fick simma i, den drog sig undan. Ebb. Kunde inte ge oss sin flod. Men han är ett ljushav. Du har sett det, sett skönheten, känt värmen.” Värmen. Och sedan iskylan. Silverkulan av is, fortfarande kvar i Vortex. Plötsligt blir jag rasande. ”Men du fick mig att göra åtlöje av mig själv, till ingen nytta alls. Titta på mig nu.” Jag känner hur mitt hjärta slår volter, fyrdubbla slag. Stänger ögonen. Tusen känslor stormar, och jag vill att hon ska ta dem alla. Hopplös kärlek, sårad stolthet, ilska, förödmjukelse, ånger, ömhet av alla sorter. Bottenlös trötthet. Längtan efter att inte längre känna något. Hennes ljus kommer igenom mina ögonlock. ”Älskade Femme. Det var inte meningen, att du skulle ha det så svårt. Jag visste inte i förväg. Inte riktigt. Verkligheten är inte lätt för mig. Han kunde blivit det du ville, det jag ville. Jag hade så mycket hopp. Men i slutändan är det bara du som finns där för mig. Du, och de andra. Min Veil, mitt söta Monster, min Liriel, hon som är Sången av Gud.” ”Jag undrade över namnet.” Core ler. ”Då vet du vem jag är.” Jag nickar. ”Den som skriver alla sånger. En av åtta miljarder gudar.” ”Och alla vi söker ett ljushav som liknar oss, en annan ocean att flyta ihop med.” ”Vad har jag gjort fel? Varför blev det ebb, inte flod?” Jag känner missmod, som när man behöver lösa ett pussel utan att se bilden, se vad det ska ens vara. Det får Core att sprida all sin värme genom mig. Ett ögonblick av sällsynt glädje, får verkligheten att tindra till. Mosaik av tusen skimrande ljus. För en sekund känner jag vad Core söker. Undrar om det ens finns. ”Du har gjort allt rätt.” Hennes tankar vill trösta, jag känner en sorts kärlek. Trevande. ”Men jag har inte kunnat möta ditt ljushav.” Core skrattar nu, hennes röst kittlar mitt hjärta. Tre meter hög, tittar ner på mig. ”Älskade lilla Femme. Ibland är du som Veil. Tar på dig alldeles för mycket. Försöker vara för mycket. Du är inte mig, och det var aldrig meningen att du ska tro att du måste lyckas med allt jag vill.” ”Jag misslyckades med Skuggan.” Core ler igen, och jag känner henne i hela kroppen. Vi skakar huvudet, nu pratar hon med min röst. ”Det är ett pussel du kan aldrig lösa, han behöver göra det själv. Hitta bilden, lägga ihop bitarna som utgör den. Kanske inte alla bitar faller på plats. Men det är inte någon uppgift för oss. Du har gjort det som du ska göra. Du har varit dig själv hela tiden. Det är att lyckas. Oavsett vad någon annan gör, du står där, trogen till den du är. Förblir den du är. Även när det inte tas emot, inte ses, inte uppskattas eller förstås. Sant ansikte av din Gud bland åtta miljarder andra. Du har lyckats, min Femme.” Jag stänger ögonen för en sekund. Undrar vem öppnar dem igen. |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd igår 00:53 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.