Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 12: Sången
| Djupt inne i det rosa skenet, jag sitter ihopkrupen, väntar på att hon vaknar upp. För en sekund, innerst inne, önskar jag att hon inte gjorde det. Inte än. Monster känner av tanken, lägger sin lilla hand i min. ”Hon vet det nog, det är därför hon låtsas att sova.” Monsters röst är mjuk. Jag se rodnaden smyga upp på Liriels kind. Låtsas att sova, för att bespara mig smärtan. Jag suckar. ”Du vet.” Hon sitter upp, drar upp knäna till hakan, lägger armarna runt benen. Den lilla flickan som behövde ge sig själv en kram när ingen annan gjorde det. Monster, som fortfarande avvisar kramar. Men nu klättrar hon upp bredvid Liriel, sätter sig tätt intill. ”Jag vet. Han håller på att skriva om det hela. Skriva mig ur historien. Radera bort allt som var ljus. Det är bara mörker nu, och tystnad. Han tog bort Låten. Det finns inget kvar. Inget av mig.” Liriels röst är lugn och saklig. Ändå känner jag att If blir kallare för varje ord, kylan söker sig djupt i mig, får magen att darra. Det rosa ljuset pulserar runt oss, jag kan känna mina hjärtslag. ”Allt av dig finns kvar. För evigt i sången jag har blivit. Du är lyriken, Vortex är vårt verve, Veil är basen. Monster är… nu när jag tänker på det, så vet jag inte riktigt.” ”Aggressiv synth.” ”Just det.” Leendet sprider sig djupt, når även mitt hjärta, en strimma av ljus. ”Här är ni allihopa, mitt i Roach motel Hindenburg.” Veil dyker upp från någonstans, ljuset färgar henne rosa. Hon kisar, och jag undrar om Veil kan gråta. Monster sträcker ut handen för att kittla hennes öron. De isblå ögonen stängs för en sekund. ”Det är dags för Liriel för att komma bort från If för ett tag.” Monsters röst är bestämd. Jag känner paniken i maggropen. Jag trodde att det skulle vara tvärtom. Monster skulle vara kvar på ön med Liriel. Hålla varandra sällskap, läka tillsammans. Hjälpa henne att glömma det andra monstret. Jag som skrivit så mycket om vampyrer, hur kunde jag bli fångad av en? Veil tittar på mig, hennes blick är vass. ”Kom igen, Femme. Du visste att det här skulle hända. Det var du som startade det hela.” Jag känner mig förvirrad. Visste jag verkligen? ”Du tog Vortex med dig. Varje gång du träffade Skuggan. Du lät honom in. Trots alla mina varningar.” Trycket på min bröstkorg känns olidlig. Sanningen har kommit ikapp mig. Hur jag ignorerade Veil, även när jag upprepade hennes ord om att det skulle sluta med att han tappar intresset och drar. Att det är hur det kommer att sluta. Veil har rätt, jag startade det här. ”Och ändå spelar du inte på lotteri.” Monster får mig att flina lite. Sån jävla profet jag är, förvånad över att jag har haft rätt igen. Jag ville inte ha rätt. Liriel kramar om Veils hals. ”Var inte arg på Femme. Det var dags. Dags för mig att växa upp, sluta leva under glaskupan.” Jag skakar huvudet. ”Det var inte det. Inte därför.” Liriel tittar på mig, frågan lyser i hennes ögon. ”Det var dags för Monster att komma hem. Hem till dig och Vortex.” Ljuset fladdrar till. Jag känner en underbar värme sprida sig. Oavsett vad som hänt kring Tidrum finns vi här. Vi är musiken som aldrig tystnar. Minnet av gitarrer som imiterar ett pistolskott. Jag hör dem tydligt, och ler. Ser Liriels regnbågar överallt. Minns ögonblicken av magi, minns allt som var ljus, även det som bländade mig. Hör en röst, djupt inne i min bröstkorg. ”Det finns inget att ångra.” Vortex är hemma igen. ” |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 9 jan 00:21 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.