Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 10: Vakthunden
| ”Vad tror du, kommer hon att stanna med henne på If?” Jag och Veil är i vardagsrummet, vi ligger på soffan. Jag kan känna hennes päls mot min hud. Stor som en isbjörn, jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen. Mitt hår kittlar axlarna, det känns silkesmjukt. Jag inbillar mig att Veils isvita päls skulle kännas så. Hennes röst är tyst djupt muller, basen som ger mitt livs sång sin puls. Veil är min groove, mitt driv, min dans. Allt det och så väldigt mycket mer. Jag börjar förstå att det är alldeles för mycket för Veil, belastningen. Även om hon skulle aldrig säga det. ”Liriel och Monster tillsammans. I have fucking not seen that coming.” Hennes andning verkar lite ansträngd, en ny sten på bördan. Jag lyfter huvudet lite, vänder mig. ”Monster på ön.” Vi båda vet det långa namnet på sagoön If. ”If that never happened”. Explosionen som slet sönder allt. Vortex, som förvandlades till yrande rymdstoft i vakuum, asteroider som cirklade runt ett svart hål som slukade allt. En skärva av världen kvar, som kunde hålla ihop, som blev till If. Ett hem för Liriel, som flöt runt i mörkret och kylan, i galaxen som Vortex förvandlats till, hon tände stjärnor och fångade iskometer för att Liriel ska inte stirra i det tomma intet. Meteoriter föddes ur stoftet och landade mjukt på If, och någon sorts liv startade igen. Av is, metall och viljan att överleva föddes Veil. ”Har jag nånsin sagt till dig att jag älskar dig?” Jag känner Veils päls mjukna till. ”Jag är inte här för det.” Hennes röst är kärv, men inte avvisande. ”Jag vet. Du är vakthunden vid porten till helvetet som är alla andra människor.” ”Varför, Femme? Varför lät du Vortex öppna sig? Gå utanför. Nu blöder hon igen. För du lät mig inte skydda er. Fucking Roach motel. Jag skulle tagit kulan för henne. Det är vad jag är här för.” Mullret är så djupt, det känns mer än hörs. Darret i bröstet där mitt hjärta brukar vanligtvis vara. ”För många kulor på sistone. Du är inte osårbar, Veil.” ”The fuck I aren’t.” Kraftord har alltid varit en del av hennes digna repertoar mot verkligheten. Veil är den smartaste av oss alla, fylld av stolthet, av styrka, även grymhet ibland. Bara Liriel kan stoppa henne från att ta ut det på andra. Inte ens jag rår på Veil, hon går bredvid mig, ibland framför, som en egensinnig sköld mot allt som kan skada. Min daemon. Barriär av is mellan Tidrum och världen. Allt kan användas som ett vapen, och hon är ständigt redo att göra det. Jag börjar ana hur rädd hon måste vara för att se världen så. Hennes isblå blick skannar omgivningen utan paus, hon hittar alla svarta moln när jag bara ser silverkant. Alla är förbrukningsvaror, även jag, om hon tror att Liriel är i fara. Ibland tittar jag genom hennes ögon, har en isblå ring kring mitt iris som bryter ljuset och ger allt en kylig klarhet. Det finns lite jag missar när jag tittar med Veils ögon. Alla detaljer blir skarpa, jag ser alla vassa egg, redo att rispa huden på Tidrum. Bilder i svartvitt, utan någon värme. Det är dags för att sluta vara rädd för värme. ”Det var dags, Veil. Dags för Monster och Liriel att mötas. De är samma jag, före och efter If. Det är dags att de hittar vägen tillbaka. Vägen framåt.” ”Links, rechts, g’radeaus?” Hon verkar märkligt lättad. ”On y va, mon chef.” Veils skratt ekar. ”Våga inte ens tänka det på tyska, Femme.” |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 5 jan 16:39 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.