Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum
| Det är något overkligt, se Monster och Liriel tillsammans. Jag kan inte komma ihåg att det har hänt någon gång. ”Gather around folks, this will be quite something.” Veils isblå blick färgar allt omkring mig i ett mjukt blålila sken, får sanden att glittra lite extra. Monster höjer sin lilla vita hand och för en förvirrad sekund tror jag att hon kommer att slå Liriel. Men hon lägger den bara mot hennes kind, så mjukt att isstoftet i min bröstkorg smälter lite. ”Du har lätt att älska även monster.” säger hon. Liriel nickar. ”Men du vill inte bli älskad, Monster.” Rösten är frågande. ”Nej. Och det ville inte din vän heller. Han är också monster som jag.” Jag ser hur Liriel bleknar. Nästan genomskinlig. Monster kramar henne, två små flickor som ser likadana ut, ingen av dem verklig. Veil flyttar närmare dem, men inte för nära. Som om en osynlig barriär stoppar henne. ”Femme visste det, hon hade bara inte hjärta att berätta det till dig.” Jag önskar att Monster skulle hålla käft, men vet att det här är sanning som behöver bli sagd. Sår som behöver öppnas för att allt ska kunna komma ut. Ljuset runt omkring pulserar i sinusrytm. Jag fattar äntligen varför jag inte ser Vortex. Vi är djupt inne i hennes kammare, som om hela If gled ner, som om hon växt sig så stor att hela världen fick plats på insidan. Monster skrattar till, drar Liriel i örat. Retfullt men ändå försiktigt. ”Ditt trams. Det var mig hela tiden. Det är mig du söker överallt och vill älska, det är därför du älskar alla andra trasiga, tramsiga monster. Trots att de kommer aldrig älska dig tillbaka.” ”Varför?” Liriels röst är så tunn. ”Varför älskar de aldrig mig tillbaka?” Jag sträcker ut handen, tar henne i famnen. Monster sätter sig bredvid oss i sanden, hennes skugga färgar det mörkrött. Som blod, länge sedan intorkat. ”Kommer du ihåg Bobby?” Min röst är lugn och stadig, vuxenröst som vill lugna. Hon skakar på huvudet, ögonen stadigt fästa i mina. Inga tårar. ”Du är fem år nu. Om fem år kommer en vilsen hund in i gården, han haltar. Du går fram med en skål vatten. Han blir rädd av närheten och biter dig på handloven. Se? ” Jag visar det tunna vita ärret. ”Han blev rädd.” Liriels röst är lite starkare, hon nickar. ”Bobby stannade med oss i fyra år innan han dog. Han älskade mig så mycket att han kom halva vägen till skolan för att vi skulle gå hem tillsammans. Varje dag i tre år.” Liriel torkar ögonen. ”Min vän stannade inte. Han var rädd.” ”Han var aldrig din vän.” Veils röst är som mullret efter ett åsknedslag. Liriel tittar på mig, på Veil, på Monster. Jag kramar henne hårdare. ”Han såg aldrig dig. Eller mig. Han såg bara en hjärtformad box han blev fascinerad av, som han ville öppna för varje pris. Sen kastade han bort den när han lyckades att öppna till slut, för att det var något där inne som han är rädd för. Mer rädd för det än något annat i världen.” ”Vad?” Monster lägger sin hand i Liriels hand. ”Hopp.” Hennes barnröst låter nästan vuxen. ”Monster som jag klarar inte av att ha hopp.” Liriel tittar på mig. ”Var han verkligen monster? Var han elak?” Jag lägger handen på hennes hår, smeker så mjukt som jag bara kan. ”Monster är nästan aldrig elaka, Liriel. De är trasiga. Rädda. De har ont. Ibland är de själviska, för det är vad rädsla och smärta gör, får dem att tappa blicken och de trampar på andra. De går vilse i smärta och de kan skada andra, såra dem lika djupt som de är sårade. Men sällan för att de är elaka. Monster är egentligen inget bra namn. Men kanske ändå är det, på ett sätt. Det varnar människor för att komma för nära.” ”Jag kom för nära.” Monster trycker sig närmare oss, hennes röst är knappt en viskning. ”Ibland är det vi som kommer för nära. För nära värmen. Sen kommer vi ihåg att vi kan brinna, för vi har gjort det innan. Värme drar in oss, men den gör ont. Vi minns hur det är, att brinna, att ha så ont att man vill dö. Vi ser elden även innan den tänds. Hopp är värme som kan lätt bli eldstorm. Vi känner lågorna igen. Och då måste vi fly.” ”Har jag gjort något fel, Femme? Har jag bränt min vän?” Liriel tittar på mig, hennes ögon fylls med tårar. ”Nej. Ingen av oss gjort något fel. Men ibland blir saker som de blir, även när alla gör rätt.” ”Han kommer aldrig mer hit.” Jag ser hennes tårar falla, och känner mina egna ögon svida till. Men jag också känner att isstoftet smälter vid varje tår. ”Han var aldrig här, Liriel. Men vi kommer aldrig lämna dig ensam.” Veil kommer närmare, trycker sig mot Liriel. Monster höjer sin hand, lägger den på Veils isvita rygg, sänker fingrarna i hennes päls. Fjäderlätt. Runt omkring pulserar ljuset mjukt, kärlek som färgar hela världen rosa. |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 4 jan 20:27 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.