Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 8: Liriel
| ”Är du arg på mig, Femme?” Oron i Barnets ögon lyser igenom mina egna. ”Varför skulle jag vara det, Liriel?” Vi sitter på stranden, det rosa ljuset pulserar mjukt. Jag känner igen mönstret. Sinusrytm. Vortex är här någonstans, även om hon är utanför synhåll. Eller så är hon så annorlunda att jag ser inte ens henne längre. Liriel drar sig tillbaka lite, släpper min hand, och jag översköljs av sorgen, hennes egen och min. Samma sorg, men vi upplever det lite annorlunda. Hon sörjer sin vän. Jag sörjer mycket mer. ”Du gillar inte när jag älskar andra.” Jag önskar att det var inte sant. Men jag har lovat att aldrig ljuga till henne. Hålla alla mina löften. Vakta när hon sover. Hon är för rädd för att sova. Min blick är suddig. Numera är jag också för rädd för att sova. ”Vi har kommit överens länge sedan, kommer du ihåg?” Hon nickar allvarligt. Tittar upp på mig. ”Jag får älska alla jag vill. Även när de inte älskar dig. Även när de var elaka. Så länge jag vill. Bara jag stannar kvar här.” Jag hör mjuka släpande fotsteg i sanden. Veil. Hon sätter sig mellan oss, hennes isblå huskyögon känns matta. Hon sänker huvudet på tassarna, pälsen glittrar ikapp med sanden, färgas svagt rosa av den eviga morgonrodnaden på If. Jag vet hur hon känner, det är tydligt. Hindsight is 20/20. Vi borde haft bättre koll på Vortex. Det är så de kommer hit till If. Till Liriel. ”Fucking Roach motel, öppnar sig för jävla vem som.” ”Våga inte göra så, Veil.” Liriels röst är tyst, men Veil drar in nacken, hon vet väl att hon skitit i det blå skåpet. ”Han är min vän och du får aldrig säga något elakt om honom. Aldrig.” ”Han var aldrig din vän, Liriel.” Jag suckar tungt. ”Han var egentligen aldrig här. Han var aldrig ens verklig.” Hon tittar på mig, förstår inte vad jag säger, varför jag säger det. ”Han var här. Här med mig.” Jag skakar på huvudet. ”Skuggan du lekte med var bara jag. Något jag drömt ihop. Aldrig något riktigt. Du var alltid ensam här.” Veil kryper närmare till Liriel, de isblå ögonen söker hennes blick, men förgäves. Hon tittar bort, står upp. Plötsligt känner jag mig rädd. Vi skulle skydda henne, jag och Veil. Men hon kommer inte låta mig, inte nu. Och jag är livrädd för vad hon vill göra. Vart det leder. Jag anar vem hon söker. Den enda som sitter på sanningen. Vortex. Liriel tittar på mig, jag känner en plötsligt kyla sprida i mig, förlamande. Som att se en tågolycka i slow motion, det finns inget att göra och jag kan inte titta bort. Liriel har kallat på Monster. |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 3 jan 19:31 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.