Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 5: Gryningsdrömmar
| Det är gryning, jag har gått runt hela natten. Sover knappt längre. Inga drömmar. Jag måste lägga ner mig, helt utmattad. Utmattad av gråt, gräl, anklagelser, bråk. Inget av det syns på utsidan. Åtminstone det är vad jag hoppas på. Allt det här dramat utspelar sig i mitt huvud. Veil och Vortex, Liriel. Kakofoni, ibland vet jag inte längre vems röst hörs. Ibland kommer någon annan och talar över dem. ”Det är för att du inte kan älskas. Det är för att du ser ut som du gör. Du är inte tillräckligt… ” ”Åh HÅLL KÄFT allihopa.” Jag behöver en jävla minuts tystnad. Istället blir det ljud. Hatari, Aesthetic Perfection, Laibach, Rammstein, Nitzer Ebb, OOMPH! Jag kunde med lite oomph nu. Den bräckligaste tiden, ser henne varandra runt på If, titta överallt efter honom, efter sin gryningsdröm, viska ett namn, hoppas. Ser Vortex lysa upp allt för henne, färga allt rosa, även utan att solen lyser. Solen lyser sällan på If. ”Hur länge, Femme?” Veil vid min sida, och jag vet exakt vad hon menar. Hur länge låter jag henne vandra runt och leva på falska hopp innan jag förmår släcka ljuset i hennes ögon med sanningen. Du var aldrig älskad. Skuggan som böjde ner sig över dig, vars ögon strålade mot dig såg dig inte ens. Det var en gryningsdröm han såg, och den eroderat sönder så snart verkligheten visade sig. Du var inte god nog. ”Det är inte sant.” Vortex, som plötsligt fann sin röst. Mopsig. ”Men för guds skull, Vortex. Du var där. Jag såg dig gå sönder. Jag ser såret fortfarande. Silverkulan. Jag ser orden lysa kring dig som en förbannelse.” ”Han ville vara din vän, Femme.” Jag tittar på Vortex, på hennes röda ljus, som pulserar som en avsliten aorta. Veil reser ragg. Here we fucking go. Hennes röst är så djup att allt börjar vibrera, jag känner darret spridas i kroppen, det skakar om Vortex. ”Det är dags nu, Roach motel. Dags att öppna den hjärtformade boxen och göra dig av med hoppet. Det finns inget riktigt hopp, ingen väg framåt eller tillbaka. Inte för Femme. Det är nu du lägger dig på graven. Eller så lägger jag dig i den.” ”Barnet då?” Vortex kan knappt viska nu. Veil stänger sina ögon för en sekund. ”Hon sover snart. Fan ta dig att du behöver väcka henne i onödan. Gör aldrig om det. Aldrig.” När hon öppnar ögonen igen färgas hela min värld isblå. ”Jag kan inte hjälpa det, Veil.” Rösten är inte ens en viskning, bara minnet av den. Mer kännbar än hörbar. Jag harklar mig. ”Ingen vill veta vad jag vill?” Plötsligt skrattar vi alla, situationen känns så bisarr. Frågan. Förutom henne. Ögonen som tittar i mina är allvarliga, de känns tusen år gamla, sorgen är familjär, inte hennes första. ”Så jag är inte älskad.” ”Klart som fan du är. Jag älskar dig mer än livet.” Veil stryker sig mot henne, de isblå ögonen är så milda, rösten är sammet. ”Du sa fan.” Äntligen skrattar hon med, men jag ser tårarna. Vi kan inte lura varandra. Hon tror på mig, känner till min sanning, känner den släcka hennes hopp tills hon är knappt mer än en skugga, ett spöke, men precis som Vortex, så vet hon inte hur man slutar älska. Hon tittar upp på mig, och jag känner hur Vortex sprängs i tusen bitar, hur isväggen rämnar på Veil, jag försöker linda mörkret runt oss som en skyddande sjal mot kylan, men förgäves. Knappt ett spöke, men hon lyser upp allt omkring. Allt som jag är. Och jag hör orden igen, hennes röst sliter mig i bitar, och jag kan inte sluta gråta. ”Var är min vän?” |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 1 jan 20:38 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.