Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTvåtusentjufemme
Del 4: Huset på sagoön If
| Någonstans halvvägs mellan min hjärna och hjärta finns Huset. Aningen närmare hjärtat, kanske. Vi sitter där alla på golvet, mellan väggar skimrande av regnbågar och stjärnljus. Verkligheten bjuder aldrig på dem samtidigt, men i Huset kan allt hända. Det är ett oändligt varmt hav som omringar Huset, vågorna slår mot den vita glittrande sandstranden mjukt, som ett ömhetsbetygelse. Solen syns sällan, men allt badar i ett rosa ljus, tonerna är mjuka, som att leva i en akvarell av Monet. Barnet sitter ofta på stranden, tittar på delfinerna, de simmar nära, trycker sin nos mod hennes handflata. Jag känner själv det glatta, kalla känslan, och hur Vortex fladdrar till av glädje varje gång. Hon heter Liriel. Men nu är vi inne, i rummet där väggarna är gjorda av de vackraste av ljusen. Stjärnor, regnbågar, norrsken. Allt för att mildra mörkret hon lever i. Vortex skickar ut en varmröd våg som omgärdar oss alla, även Veil. Nu är hon bara en liten valp. En pomeranier, hennes isblå ögon har förvandlats till svarta. Veil älskar Liriel mer än hon låter mig älska livet, och det finns inget mer tärande för henne än att se Liriels tårar. Det har gått några dagar, men de faller stadigt. Veil tittar på Vortex. Väntar på orden. Barnet talar sällan, ofta blir det bara svallvågor av känslor men inga ord, det är Vortex som får tolka. Berätta för mig och Veil. ”Min vän. Var är min vän?” Barnet tittar upp på mig. När hennes ögon möter mina kan jag känna svallvågorna. Jag försöker stilla dem, men de strömmar fram, dränker allt, tills de hittar öppningen genom mina egna ögon, och där sitter jag och fulgråter, med hjärtat i halsgropen, allt täcks av överlappande vågor av rött. Sinustachycardia. Även som valp är Veil den smartaste av oss. Hon låter mig veta att det här är en naturlig reaktion på stress, ångest, smärta, och det går över. Någon gång går det över. ”Var är min vän?” Det har gått veckor då hon lekte ute i solen, och visade upp sina skatter, stolt och glad. Bräckliga snäckskal med regnbågar som bodde i dem, som sjöng sin sirensång, man behövde inte ens hålla dem mot öronen för att höra. De viskade sagor om länge sedan och långt borta, om det-har-hänt-en-gång, om minnen av katter och lysande rävar i skogen som väntar på henne. Skuggan av ett annat barn satt sig på huk, lyssnade, och hon såg sina regnbågar reflektera tillbaka från hans ögon. Hennes sagoö var inte längre ett fängelse, för han kom ofta på besök. If har förvandlats till Now. Innan det var dags att gå tillbaka till att vara If igen. ”Var är min vän?” Jag behöver inte säga något, hon vet. En ny saga kommit till, om långt borta, om länge sedan, om aldrig mer. |
Fortsättning:
Del 1 (igår)Del 2: Strimmor (5 jan)
Del 3: Barnet (5 jan)
Del 4: Huset på sagoön If (5 jan)
Del 5: Gryningsdrömmar (5 jan)
Del 6: 24 karat (5 jan)
Del 7: Monster (5 jan)
Del 8: Liriel (4 jan)
Del 9: Tvillingsjälar i Tidrum (5 jan)
Del 10: Vakthunden (9 jan)
Del 11: Inför landning (8 jan)
Del 12: Sången (9 jan)
Del 13: Core issue (igår)
Del 14: Harbinger (igår)
Tillagd 1 jan 13:20 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Egenupplevt #Min vardag #Dominant #Femme #Vardagsuttryck #Relationer/kärlek
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.