Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJakten
Del 2: Jaktstugan
| Hon lät handen vila över hans tejpade mun som om hon ville att tystnaden skulle hinna sjunka in. Hennes andetag värmde hans öra, och det låg ett lågt, nöjt hummande i bröstkorgen – samma ton hon haft när hon fångade honom i skogen. "Såja," viskade hon. "Min fånge." Hon släppte taget och plockade upp en mjuk, mörk huva ur ryggsäcken. Hennes fingertoppar gled över hans tinning, sedan drog hon den på plats. Värmen slöt sig runt hans ansikte och världen försvann i ett stilla, kompakt mörker. Han kunde andas, men han kunde inte se. Han följde bara henne. Hennes hand vilade mot hans rygg. "Upp." Hon ledde honom långsamt, säkert. Armarna bakom ryggen. Munnen tejpad. Huvan över ögonen. Skogens ljud var dämpade, som om de redan bleknade bort. Allt som var kvar var hennes steg, hennes grepp, hennes riktning. "Lugn," sade hon när marken lutade svagt. "Jag har dig." Han hörde knarrandet av en trädörr som öppnades. Värmen från stugan slog emot honom. Hon stannade honom precis innanför tröskeln. "Stå kvar." Hon rörde sig runt honom. Något lades på ett bord. Sedan var hon nära igen, fingertopparna följde huvan längs nacken, som om hon ville känna att han verkligen stod där. "Du var enkel att fånga. Det måste… hanteras." Hennes hand gled längs hans rygg, ner över höften. "Kanske belönas. Kanske straffas." Hon rörde vid hans kinder, sedan försvann hennes händer igen. Huvan höll världen borta. Det var tystnaden som gjorde honom mest utlämnad. "Bra," sade hon till slut. "Nu fortsätter vi." Hon ledde honom längre in. Golvet var varmt. Hon hade planerat det här. Han hörde henne vika ut något, sedan: "Knä." Han sjönk omedelbart. Hennes röst styrde honom mer än hennes händer. Ett finger lyfte hans haka. "Förhöret börjar nu." Hon cirklade runt honom, långsamt, bedömande. "Du sprang ifrån mig tre gånger idag," sade hon. "Tre." Hon kom bakom honom, handen kupad över hans tejpade mun. "Fräckt." Ett snabbt slag mot låret. "Varför gjorde du det?" Han kunde inte svara. Det visste hon. Ett nytt smack. "Jag ställde en fråga." Hon gick framför honom och sänkte rösten. "Du ska svara när jag frågar. Förstår du?" Han nickade. Ett nöjt, knappt hörbart andetag från henne. "Bra. Upp." Hon lossade handklovarna men bara för att göra om det. Hon drog hans armar framåt, uppåt, tills de sträcktes. Rep löpte över en krok i taket. Knutarna satt exakt. Han stod nu med armarna rakt upp. Sedan lät hon sina fingrar glida ner mot hans höft och drog långsamt ner byxorna till knäna. "Våt sedan skogen," sade hon retfullt. "Du vill inte bli förkyld." "Såja. Mycket bättre." Hennes andetag mot hans nacke fick honom att skaka lätt i mörkret. "Fråga ett," sade hon. "Varför sprang du när du visste att jag skulle fånga dig?" Tystnad. Ett precist slag mot höften. "Fel svar." "Fråga två." Hennes fingrar gled över hans hals. "Tyckte du om att jag band dig i skogen?" Tystnad. Ett hårdare slag. "Du vet vad jag vill höra." Hon gick runt honom, långsamma steg. "Fråga tre." Hon tog tag i hans haka genom huvan och vinklade hans huvud uppåt. "När jag tog dig bakifrån… tyckte du om att du inte hade en chans?" Tystnad. Två slag, tätt efter varandra. "Du ska nog lära dig." sade hon. Ett svagt leende i rösten. "Lyda mig." Hon lade handen mitt på hans rygg. "Fråga fyra." Hennes röst sjönk. "Vem bestämmer här inne?" Tyst. Han kunde inte svara. Hennes kropp kom närmare. "Vem?" upprepade hon. Han nickade. Det räckte. "Där ja," viskade hon. "Precis så." Hon drog upp huvan till näsryggen. Han kunde andas fritt, men fortfarande inte se. Han hörde ljudet av tejpen – ett vasst, skrapande ratsch. "Titta rakt fram." Hon satte första remsan över hans mun. Sedan runt hans huvud. Varv efter varv tills käkarna låstes, läpparna försvann och doldes helt där under. Hennes hand gled över tejpen. "Nu är du där jag vill ha dig." Hon steg närmare. "Du är tyst." Hennes grepp hårdnade om hans haka. "Du är min." Han försökte svälja men tejpen höll allt på plats. "Du kan inte be om något längre," viskade hon. "Du kan bara ta emot." Hennes händer vandrade över hans bröstkorg, lugna, metodiska. "Nu fortsätter förhöret. På riktigt." Hon lutade sig vid hans öra. "Varför var du så lätt att fånga i skogen?" Hon väntade inte på svar. "För att du ville bli tagen." Ett hårt smack. "Du ville att jag skulle tysta dig." Ett till smack och han mumlade under tejpen. "Du ville att jag skulle binda dig tills du inte längre hade någon kontroll." Hon drog fingertoppen längs repet ovanför honom. "Du hoppades på att jag skulle bestämma tempot." Hon stod framför honom, nära. "Stämmer det?" Han var tyst. Hon älskade det. "Just det. Helt tyst." Hennes hand vilade vid hans midja. "Nu börjar nästa del." Hon drog åt repet så han stod ännu mer sträckt. "När jag är klar," sade hon, "kommer du veta exakt vad det innebär att vara min fånge." Hon tog ett steg tillbaka. "Vad som händer nu… behöver du inte veta." Stugan föll i tystnad. Och allt som fanns kvar var hans andning bakom tejpen – och den obehagligt tydliga känslan av att hon fortfarande stod framför honom, redo att fortsätta. |
Tillagd 24 nov 19:53 Noveller #Man #Kvinna #Kvinna som top #Utlevnad #BDSM #Bondage #Fysisk dominans #Uniformer #Masker #Naglar/händer #Rollspel #Breath control #Perceptionsberövande #Smisk #Naken vs. påklädd
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.