Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoNormandie
Del 7: Omaha beach
| Jag hinner precis ta en dusch och packa om ryggsäcken innan Paul hämtar upp mig utanför hotellet och vi beger oss ut mot landstigningsstränderna. Han börjar berätta direkt, på ett sådant där sätt som gör det omöjligt att inte dras med och se historien framför sig. Mitt i en historia om tvillingarna från Bedford svänger han av, stannar bilen och tar fram sin iPad. Han visar en bild från år 1944 och pekar sedan framför oss där vi står. Jag tänker på vad han sa på Le Conquerant kvällen innan - utan en guide så kommer jag inte veta vad det är jag tittar på, och han kunde inte ha mer rätt. Jag får höra flera olika livsberättelser från D-dagen som han knyter ihop med de platser vi passerar längs kusten. Några berättelser spelar jag in som röstmemon i telefonen, där Pauls röst blandas med mullret från bilen i bakgrunden. ”…They are waiting to go down in the landing craft. And Ray, the quiey one, sees his twin Roy a few fifty feet down the boat. They’re all waiting for the moment now where they can just have a hug, shake hands - a little moment of intimacy in all this invasion. So Ray starts squeezing his way through the people, kind of causing a chaos. Roy sees him coming, and, he does not move towards Ray. In fact, he’s just laughing at Ray. Ray tends to always be the sentimental one where Roy is a more ’let’s go kill Germans and kick ass!’ kinda pal”. Paul pausar och fortsätter. ”There is no correct way to go to war you see. Do you put a lucky sock on? Do you do it solemn? Do you get all aggressive? Every one does it differently. And these two are twins but, they play it very differently” Gula rapsfält susar förbi omkring oss och vi svänger av på en liten väg mot havet. Tidvattnet är lågt, nästan lika lågt som på D-dagen och vi går ut på den breda stranden. ”So, Roy is laughing at Ray, which makes Ray cry. And then the siren goes off and they have to go board their landing craft. They have no hand shake, they have no hug. Now, Roy, was in the first landing craft hit, just a couple of yards from where we were standing, he was hit by a 88 mm gun, just like the one we saw att the other end of the beach. It killed 30 of the 32 men on the landing craft. Roy and his friend Clyde Powers fell in the water and they managed to paddle their way to a canvas of equipment, it had fell off the boat but it was floating. It could only hold one of the two men, kind of like in the end of Titanic. A British landing craft pilot who had just dropped other men off - Jimmie Green, a good friend of mine, was backing out and against his orders he stops his boat and pull these two men in and takes them back to England. Roy arrives to the beach again in June 10th. The battle has moved inland, all the supply has been unloaded and so on. Roy tries to find where his company is, so he sees the military police. The military police are using German prisoners of war to help tidying up for the cemetery process. He see these wooden wheel barrels and as Roy gets closer he sees the body parts, and follow the germans to a line of wooden crosses, I’ll take you to the location soon” Säger Paul och fortsätter. ”There are not even names on the crosses, just dog tags hanging. Roy goes to one, he is drawn to it but he can’t read the dog tag because it’s covered in sand. So he wets his thumb and wipes it off. ’Stevens, Raymond’ it says. So, Ray, the quiet twin, is one of the 800 men who died at Omaha beach, but Roy isn’t. Roy lived to 2007. But the outgoing, confident man he’d been was killed, maybe because he blamed himself for not shaking his twins hand. This is a poem he wrote:” Paul avslutar berättelsen om tvillingarna från Bedford med en inspelad dikt av Roy Stevens. Sista stoppet är The American Cemetary. Tusentals vita kors på välklippta gräsmattor breder ut sig framför oss, och efter det havet. Paul ger mig en karta över kyrkogården där han prickat ut några av personerna han berättat för mig om, ifall jag vill gå förbi deras gravar. Sedan lämnar han mig själv. När jag kommer in på kyrkogården är det lugnt och tyst. Gränsen mellan himmel och hav har suddats ut i diset och fåglar kvittrar stilla i de höga träden på andra sidan kyrkogården. Först när jag gått ett halv varv runt kyrkogården och kan se andra sidan av de vita korsen, syns namnen på männen. Flera tusen livsöden i en armé av vita kors. John C Norton. PVT 502 PRCHT INF 101 ABN DIV NEW JERSEY, JUNE 11TH 1944 ”D-day is an example of what we can achieve when we work together” säger Paul senare när jag kommer tillbaka till parkeringen. Han berättar att korsen är placerade med tanken att man först ska få känslan av en enhet. En hel armé samlad, och när man tagit in det och gått runt ser man varje individs namn, tillhörighet och födelseort. Paul lämnar av mig vid mitt hotell, under armen har jag två böcker, en skriven av honom och så den av Neil. Jag är rörd och överväldigad och kämpar för att hålla tillbaka tårarna. Innan jag stänger igen passagerardörren tittar vi på varandra. Han vet, han måste ha sett den här reaktionen otaliga gånger förut, tänker jag. ”I don’t know how I’ll ever be able to.. I can’t… Thank you” får jag tillslut fram, även om rösten brister i slutet. Paul nickar och rättar till sin flat cap. ”See you for dinner tomorrow night, our place?” Påminner han sedan. ”For sure” ler jag och smäller igen skåpbilens dörr. Jag stänger det runda fönstret i vindsrummet, sätter mig på sängkanten med böckerna i knät och tittar ut i intet en lång stund. Någonstans vid sidan av tankarna ser jag de sista solstrålarna och hur himlen glöder utanför. Det är nästan mörkt i rummet när jag tar upp telefonen och ringer hem till Sverige. I samma sekund mamma svarar brister det och jag börjar storgråta. |
Tillagd 27 aug 21:38 Kultur- och faktaartiklar #Kvinna #Egenupplevt #Resor #Fritid/hobby #Samhälle
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.