Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoNormandie
Del 6: Äventyr
| Några kilometer senare står jag framför ett låst garage i utkanten av Bayeux. Platsen är rätt, men klockan är fortfarande tidigt och jag inser att cykeluthyraren kanske inte sett bokningen än. Klockan hade varit efter midnatt när Marc tillslut sjasat ut oss från Le Conquerant. ”Oh no!” Hade jag ropat rakt ut i natten på vägen tillbaka till hotellet när jag insåg att jag inte hyrt cykeln inför morgondagen än. Fan. Det är nu lite drygt en timme kvar innan tåget mot Carentan går och jag trampar fram och tillbaka och muttrar över att jag inte tagit körkort än. Mina ben är ganska vana vid att gå och springa långt, men att cykla flera mil på en dag, det har dem aldrig gjort. Jag letar fram telefonnumret till uthyrningen och en man svarar på franska efter tre signaler. ”Oui, Francoise Loc Veló” ”Hej… bonjour!” Rättar jag mig och fortsätter ”Je suis ici en Loc Veló pour un veló…”, men glömmer bort resten av franskan i den meningen och säger bara ”I’d really like to rent one of your bikes for today, are you open? I’m outside the shop” En liten stund senare svänger en vit skåpbil in på den tomma parkeringen och en man och en liten mops hoppar ut och kommer fram för att hälsa. Francoise kollar min längd, öppnar garaget och zick-zackar fram till rätt cykel. Mopsen heter Tokyo och luktar nyfiket på mina gympaskor medan Francoise spänner fast ett litet reparationskit på pakethållaren. Han ger mig en rund röd hjälm, ler och önskar mig en fin dag. När tåget mot Carentan rullat in på perrongen får jag hjälp av ett par att krångla in cykeln i den höga vagnen och hänga den på en krok i taket. Tacksam och generad flåsar jag fram flera ”Merci!” på rad och sätter mig sedan till rätta i vagnen för att andas ut. Det är flera cyklister på tåget, och en vänlig kille hjälper mig av tåget när vi rullat in i Carentan. Hade det inte varit för hjälmen, som ser ut som ett stort rött bowlingklot, och min ovana att resa med cykel, så hade jag nog sett ganska sportig ut och hade, kanske, kunnat tas för att vara här för att träna inför Tour de France. Vägen till Saint Mere Eglise är fruktansvärd och mjölksyran i benen kommer efter andra kilometern. Då och då längs vägen skymtar amerikanska flaggor och stjärnprydda namnskyltar på husen som avslöjar att det bor en veteran där. Smala vägar mellan kohagar leder mig fram till en liten by. Väldigt kissnödig och hoppandes från ett ben till det andra skyndar jag in med cykeln på en toalett vid byns kyrka. Det är fortfarande är tidigt på säsongen och jag har Airborne Museum nästan helt för mig själv. Precis utanför museet ligger Saint Mere Église kyrka. Vårsolen letar sig in igenom kyrkans smala fönster och tittar man noga ser man fallskärmsjägarna som pryder de färgade glasen där det vanligtvis brukar vara helgon avbildade. Tågtiderna i Normandie är inte de bästa och jag hinner bara tillbringa en timme i Saint Mere Église innan jag måste cykla tillbaka igen för att hinna med det sista tåget hem till Bayeux. |
Tillagd 27 aug 12:03 Kultur- och faktaartiklar #Kvinna #Egenupplevt #Resor #Fritid/hobby #Samhälle
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.