Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoNormandie
Del 4: Pub Le Conquerant
| Bayeux ligger i departementet Calvados i Normandie, cirka en mil från kusten och landstigningsstränderna, och var en en av de första franska städer som befriades vid invasionen av Normandie år 1944. Mitt i staden ligger den äldsta stadsdelen med anor från medeltiden. I hjärtat löper en smal kanal med en gammal vattenkvarn i trä, och det är precis bredvid kanalen, inne på pub Le Conquerant, som jag sätter mig första kvällen för att äta middag. Ägaren är en glad lokalbo som heter Marc, och han slår sig ner bredvid mig och presenterar på en blandning av franska och engelska sina favoriter på menyn. Det blir en lokal drink som heter Embuscade (ambush). Det är en blandning av biere blonde, calvados, vitt vin och cassis-sirap. Och så fish and chips. Vid bordet bredvid sitter en grupp från södra England i en livlig diskussion om Overlord Museum vid Omaha Beach, de verkar också vara turister. Bredvid mig i soffan ligger boken ’D-Day’ av Steven Ambrose, ett tips av en amerikansk stammis från restaurangen jag jobbar på hemma. Ambrose har också skrivit ”Band of Brothers”, som senare gjordes till en prisad serie på HBO, och som jag sett åtskilliga gånger. Marc sneglar ner på boken och frågar vad jag ska göra i Normandie när han plockar av tallriken från mitt bord. Jag förklarar att jag vill se Sainte Mere Eglise, Airborne museum, Utah beach, Dick Winters leadership monument, Omaha beach, Pointe du Hoc och American Cemetary och frågar honom om han har några tips. ”Mademoiselle, that is a very busy week you have!”, konstaterar Marc. ”Oh”, svarar jag. ”Actually…I only have tomorrow”. Engelsmännen bredvid oss tystnar lite och jag kan känna att de lyssnar på vår konversation nu. Marc ser på mig med stora ögon. ”Vous avez un voiture…?” (”Har du en bil?”), frågar han sedan och jag skakar på huvudet och svarar ”Avec velo” (”Med cykel”), samtidigt som jag håller händerna knutna i luften framför mig och trampar med fötterna på osynliga pedaler. ”One day? C’est impossible” ler han och går till baren för att hämta en karta och visa mig. Faktum är att jag spenderade en hel eftermiddag innan resan åt att noga titta på kartor över Normandie och mäta ut avstånden mellan platserna. Jag vet att det är fullt möjligt att cykla på en dag, tufft för en person som aldrig cyklat så värst mycket i sitt liv, absolut, men fullt möjligt. Marc är tillbaka med kartan och jag tar den för att visa honom min plan. Hyra cykel i utkanten av Bayeux, tåg med cykeln en halvtimme upp till Carentan, 12km på cykel ut till Sainte Mere Eglise och se C-47:an och Airborne museum, 10 km till Utah Beach och Dick Winters leadership monument, 12 km tillbaka till Carentan, tåg till Bayeux igen och sedan 18 km ut till Omaha beach och American Cemetary. Marc verkar fortfarande tveksam och vänder sig till britterna som följt vår konversation på avstånd, och berättar för dem på franska om resplanen. Det bryter ut en vild diskussion jag bara förstår enskaka ord av, sedan bjuder de in mig till bordet. Det visar sig att hela gänget bor i Bayeux och inte alls är turister, utan en skara historiker, guider, författare och filmskapare. ”Where from are’ya young lady?” Frågar en av dem med bred dialekt. ”Sweden” svarar jag och lyfter ölen som precis ställts ner framför mig. ”Bloody hell, you speak better English than the queen” gapar han ut över bordet och skrattar. Mannen heter Colin och är i 60-årsåldern, älskar fotboll, guinness, andra världskriget och Henke Larsson. Han älskar Henke Larsson så mycket att han har döpt sin hund till Henke, eller ”Henkie”, som det låter när han säger det, fast för det mesta kallar han honom bara ”Larsson” berättar han. Paul och Magali är ett par i 50-årsåldern. Magali är uppvuxen i Saint Lo i Normandie och jobbar som D-Day-guide. Paul har vuxit upp med berättelserna från sin gammelmorbror som landade på Sword beach under D-dagen. Han berättar för mig om ”the American sector” och ”the British sector” och påpekar att även om Ambrose böcker är välskrivna och informativa, och att han själv också tycker mycket om Band of Brothers, så beskriver de enbart invasionen från ett amerikanskt perspektiv. Jag har landat i the British sector, förstår jag. Paul har på något sätt varit involverad i nästan varje film eller dokumentär som gjorts om D-dagen och har mött tusentals veteraner genom åren, flera av dem har blivit nära vänner till honom. Bill Guarnere, Buck Compton och Paul Malarky är några av killarna ur Easy Company han fått träffa och lära känna. Från alla möten och berättelser har han byggt upp ett stort arkiv och kunskapsbank om kriget. Han är en av världens främsta D-Day-guider och tar ut amerikanare (mestadels) på exklusiva två- eller tredagars privata guidningar runt Normandie. Inget av detta berättar Paul för mig den kvällen på Pub Le conquerant. Han ser mest bekymrad ut över hur mycket jag ska hinna med på en dag. Efter en stunds tystnad tittar han upp från bordet och säger ”You know what. I’ll take you to Omaha tomorrow” Han hinner knappt avsluta meningen innan jag utbrister ”What? Are you sure?”. ”Yes, I’d be happy to. Without a guide you won’t know what you’re really looking at out there” säger Paul barskt. ”It’s true!” Fliker Colin in, ”That guy…” fortsätter han och pekar med hela handen på Paul ”…knows every, bloody, nook and cranny of Normandy!” Neil, en man med vitt hår och snälla ögon som inte sagt mycket hittills tittar också upp och nickar instämmande. ”That’s great, Paul” säger han sedan lugnt. Neil är författare och hans bok om 101st Airborne division ligger på bordet framför oss. Dagen efter får jag ett exemplar av honom innan han reser till London för en konferens. På insidan av pärmen har han prydligt skrivit: "To *****, the best of luck on your Normandy Pilgrimage Kind regards, Neil ******” |
Tillagd 27 aug 11:17 Kultur- och faktaartiklar #Kvinna #Egenupplevt #Resor #Fritid/hobby #Samhälle
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.