Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoKundaliniuppvaknande
| Det har pågått i månader. Någonting pågår inom mig. Eller snarare rasar inombords. Det gör ont. Det gör fysiskt ont. Det smärtar psykiskt. Och det öppnar dörrar spirituellt som jag inte vet vart de leder. Det började som aningar. Små rörelser. Som i början av en graviditet. Det finns ett nytt liv inne i ens kropp. Det är något nytt och ganska obeskrivligt. Och det växer med tiden. Så kan det även vara med ett spontant kundaliniuppvaknande. En lätt rörelse - av obehag. Plötsligt gör det ont någonstans i kroppen. Plötsligt finns det en slags närvaro där som inte går att kategorisera. Och jag kände det - och gick vidare i vardagen. Sedan ökar "rörelsen". Närvaron. Blir mer frekvent. Blir mer påtaglig. Och ökar gradvis i styrka och intensitet över tid. Till slut hamnar jag där jag är nu. I en slags tsunami. Det känns som om jag befinner mig i en fysisk och mental torktumlare. Det snurrar och snurrar och snurrar. Och jag försöker stå på benen och leva som vanligt. Men det blir allt svårare. Nätter som präglas av drömmar så levande att jag har svårt att skilja på vakentillstånd och sömn. Störande drömmar: återupplevande av trauman som pockar på ny uppmärksamhet. Fysiska symptom som inte är nya men som blir starkare: domningar i kroppen; känslan av "sockerdricka" i hela kroppen, det pirrar och kryper under huden. Plötsliga attacker av gråt. Inte lugn och mild sådan, utan våldsam. Den kommer och ebbar ut. Plötsliga attacker av ilska som övergår i hat. Sinnet börjar planera att förgöra fienden. Ångest; dödsångest; känsla av att identiteten försvinner, krossas och utplånas och inget är kvar. Desperat läser jag böcker om människor som påstår sig varit med om dylika processer. Och det har de nog. Och jag känner igen mig själv och igenkännandet ger styrka och en tillit till att jag nog klarar det här. Men de praktiska råden jag får kan jag inte omsätta i handling. Det är omöjligt. Jag andas. Mediterar varje dag. Och glimtar kommer av en annan sorts verklighet bortom tid och rum. En verklighet som inte är linjär. Som inte är greppbar överhuvudtaget. Jag får också extatiska glimtar av fantastisk natur. Stillhet. Och det jag minst upplever just nu: FRID. De glimtarna är sällsynta. Men de kommer. Sexualiten river i min kropp. Lusten. Plötsligt känns det som om hela min varelse öppnas på full gavel och jag bara vill ha min partner där och då. Utan att vänta en sekund. Identitetskrisen. Jag är jag. Eller många. Eller ingen. Tomheten öppnar sig som en avgrund och jag faller rakt ner i den. Inget finns. Jag kanske inte finns? Världen där ute framstår som en ironisk illusion där allt verkar falla i bitar. Det här pågår. Dag efter dag. Dygn efter dygn. Och att längta efter att det ska gå över är som att längta efter att själva livet ska ta slut. Processen är obarmhärtigt omvälvande. Den lovar inget. Det finns ingen agenda. Resultatet är totalt okänt. Men den pågår. Och jag följer med så gott jag kan. |
En ursinnig energi som vaknar i dig oförberett och försvårar din vardag men vidgar ditt medvetande; även sexuellt.
Tillagd idag 05:21 Debattartiklar om sexualitet och identitet #Egenupplevt #Personligt #Min vardag
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.