Logga inBli medlem
◂ Bibliotek
Jag är switch. Inte din jävla önskeautomat.
Om makt, underkastelse och varför även den som leder har rätt att säga nej

Jag är switch. Just nu lutar jag mer åt det undergivna hållet. Enligt Pervotest ligger jag på 50/50 mellan dominant och undergiven.

Så varför i helvete skriver jag om den dominantes gränser?
Just därför.
För jag känner igen båda perspektiven. Jag vet hur det är att vilja lämna över kontrollen. Och jag vet att den som förväntas ta emot den också måste vilja ha den.
Att jag just nu föredrar att vara undergiven betyder inte att min dominanta sida har försvunnit. Den har bara slutat ta alla uppdrag.

Och det är här det börjar bli intressant.

Vi pratar mycket om makt inom BDSM. Vi analyserar den, förhandlar om den, skriver checklistor och diskuterar gränser, samtycke, ansvar och trygghet tills vi nästan behöver en projektledare för att organisera nästa fika.
Och det är bra. Mycket av det är faktiskt jävligt bra.
Men jag saknar en fråga.
Vem fan har bestämt att den dominantes uppgift är att förverkliga den undergivnes fantasier?
För ibland verkar det som om hela maktutbytet har blivit en märklig beställningsverksamhet.

Den undergivne kommer med sin längtan efter att förlora kontrollen. Underbart. Sedan kommer önskelistan.
Jag vill bli styrd. Men på det här sättet.
Jag vill bli överraskad. Men med de här personerna.
Jag vill bli förnedrad. Men inom just den här berättelsen.
Jag vill att du bestämmer. Men först ska jag förklara exakt vad du ska bestämma.
Och någonstans där börjar jag undra:
Vem är det egentligen som håller i kopplet?!

Underkastelse med bruksanvisning
Missförstå mig inte. Jag tycker att människor ska prata om sina fantasier. Utförligt, om de vill. Det är så vi lär känna varandra, förstår varandras gränser och upptäcker om vi över huvud taget är kompatibla.
Men det finns en skillnad mellan att berätta vad man längtar efter och att förvänta sig att någon annan ska iscensätta det.
Det är en ganska stor skillnad, faktiskt.
Och som switch har jag ett särskilt problem med den här företeelsen.
Jag känner igen båda sidorna.
Den undergivna delen av mig kan längta efter att någon annan tar över. Den dominanta delen kan njuta av att leda, bestämma och se hur en annan människa reagerar.
Men de två delarna har också en sak gemensamt.
Ingen av dem vill bli reducerad till ett redskap för någon annans behov.

Det är väl för helvete inte så komplicerat?

Och här måste jag också vara självkritisk.
För det är jävligt bekvämt att som undergiven tänka att någon annan ska ta över och lösa resten.
Jag lämnar över kontrollen. Varsågod. Nu får du ta hand om konsekvenserna.

Men nej.

Att överlåta kontroll är inte samma sak som att överlåta allt ansvar för sig själv.
Och om jag som UG förväntar mig att den dominante ska respektera mina gränser, måste jag väl för fan också respektera den dominantes.
Annars är det inte ett ömsesidigt maktutbyte.
Då har vi bara bytt ut en sorts maktmissbruk mot en annan.
Den undergivnes gränser är heliga. Den dominantes då?

Vi är ganska duktiga på att påminna om att en undergiven alltid har rätt att säga nej.

Och det ska vi fortsätta med.

Men vad händer när den dominante säger nej?
Inte till en viss handling. Inte till en viss person. Utan till hela fantasipaketet.
När den dominante säger:
Jag förstår vad du vill.
Jag förstår varför du vill det.
Jag kan till och med se den psykologiska logiken bakom det.
Men jag vill inte.

Då kan det plötsligt bli märkligt tyst.

För den dominante förväntas ju vara stark. Nyfiken. Kompetent. Ansvarstagande. Kapabel att hantera allt.
Helst ska man också vara lite mystisk, sexuellt outtröttlig och utrustad med en närmast övernaturlig förmåga att läsa andra människors tankar.

Vilken jävla arbetsbeskrivning.
Och lönen?
Äran att få bestämma över någon som redan har bestämt vad hen vill att man ska bestämma.
Tack så mycket.
Men det här är också något jag behöver komma ihåg när min egen undergivna sida tar över.

Min längtan är inte någon annans skyldighet.
Min vilja att lyda skapar inte automatiskt en skyldighet för någon annan att befalla.
Och mitt förtroende, hur stort det än är, ger mig inte rätt att kräva att någon tar emot det.
Jag är inte ansvarig för innehållet i din ryggsäck
Alla människor bär på erfarenheter, behov, rädslor, skam och önskningar.
Det gör jag också.
Det är inget konstigt.
Och vissa av de saker vi bär på kan bli en del av vår sexualitet. Makt, kontroll, bekräftelse, förnedring, sårbarhet och längtan efter att bli accepterad kan få en erotisk betydelse.

Det betyder inte automatiskt att något är fel.

Men det betyder inte heller att någon annan måste vilja delta.

Jag kan lyssna på en människa och förstå vad som finns i ryggsäcken.
Jag kan förstå varför just vissa fantasier väcker starka känslor.
Jag kan till och med tycka att det är psykologiskt intressant.
Men någonstans går min gräns.
Jag är switch, inte bagagehanterare på Arlanda.
Jag tänker inte ta emot en hel resväska med innehåll som jag varken vill packa upp, sortera eller bära vidare.

Och nej, det betyder inte att jag dömer personen som äger väskan.
Det betyder bara att jag inte vill ha den.

Behåll den. Utforska den. Hitta någon som faktiskt vill vara med.
Men lägg den inte i mitt knä och kalla det underkastelse.
Och innan någon missförstår mig: jag har också en ryggsäck.

Skillnaden är att jag inte anser att någon annan automatiskt måste bära den bara för att jag vill lägga mig vid deras fötter.
Att förstå är inte att vilja
Det här är kanske min största irritation.
Föreställningen att förståelse skulle skapa någon sorts skyldighet.
Om jag förstår din längtan efter förnedring ska jag tydligen också vara intresserad av att förnedra dig.
Om jag förstår varför du behöver bekräftelse ska jag vilja ge dig den.
Om jag förstår varför du vill lämna över kontrollen ska jag vara tacksam över förtroendet och ta emot den.

Men varför i helvete då?

Jag kan förstå varför någon älskar fallskärmshoppning utan att vilja kasta mig ur ett flygplan.
Jag kan förstå varför någon vill ha tio barn utan att erbjuda mig som barnfabrik.
Och jag kan förstå en sexuell fantasi utan att vilja spela huvudrollen i den.

Förståelse är inte ett samtycke.
Det är inte ens en intresseanmälan.
Det är bara förståelse.
Och samma sak gäller åt andra hållet.
Att någon förstår min undergivenhet betyder inte att personen vill dominera mig.
Att någon uppskattar mitt förtroende betyder inte att personen vill ta ansvar för mig.
Och att någon är dominant betyder inte att vi automatiskt passar ihop.

Det borde vara självklart.

Ändå verkar det behöva sägas.

Vems makt är det egentligen?
Här kommer den riktigt intressanta frågan.
Om den dominante ska leda, men samtidigt förväntas följa den undergivnes detaljerade manus, vem har då makten?
Det finns förstås ingenting som hindrar två människor från att komma överens om ett färdigt scenario. Det kan vara roligt, spännande och precis vad båda önskar.
Men då ska vi också kunna erkänna vad vi gör.
Vi spelar tillsammans.
Det är inte nödvändigtvis samma sak som att den ena personen faktiskt överlåter ledningen till den andra.
Och det är heller inget problem.
Problemet uppstår när någon säger sig vilja lämna över kontrollen men samtidigt förväntar sig att den andre ska leverera ett mycket specifikt resultat.

Då kan den dominanta rollen förvandlas till en tjänst
Och den undergivnes lydnad blir betalningsmedlet.
Jag lyder dig, så nu får du ge mig det jag längtar efter.
Nej, tack.
Det där är inte en självklar konsekvens av underkastelse.
Det är en förväntan som måste kunna förhandlas, accepteras eller avvisas.

Och det gäller även mig när jag lutar åt UG.
Jag är gärna önska.
Jag får gärna längta.
Jag får gärna berätta exakt vad som får min hjärna att kortsluta av upphetsning.
Men jag kan inte kräva att någon annan ska göra mina önskningar till sitt projekt.

Men du är ju dominant!
Ja. Och?

Att någon uppskattar att leda betyder inte att personen vill leda vem som helst.
Att någon kan ta ansvar betyder inte att personen vill ta ansvar för allt.
Att någon kan vara hård betyder inte att personen vill vara hård mot just dig.
Att någon förstår din sårbarhet betyder inte att personen vill använda den.
Och att någon kan dominera betyder definitivt inte att personen är skyldig att göra det.

Här tycker jag faktiskt att vi behöver skilja på två saker.
Rätten att bestämma inom en överenskommen dynamik och rätten att bestämma om man över huvud taget vill ingå i den.
Den första är förhandlad.
Den andra tillhör varje människa från början.
Och den kan inte förhandlas bort av någon annan.
Det här är lika viktigt för mig som undergiven som det är för mig när min dominanta sida vaknar.

Jag vill inte bli styrd av någon som egentligen inte vill styra mig.
Och jag vill inte styra någon vars förväntningar förvandlar min roll till ett tvång.

Vad fan skulle poängen vara?
Är den dominantes gränser viktigare?
Nu kommer säkert någon att invända.
Menar jag att den dominantes gränser väger tyngre än den undergivnes?
Nej.
När det gäller samtycke, integritet och människovärde är gränserna lika viktiga.
Men rollerna innebär olika ansvar.
Den undergivne avgör vad hen är villig att överlåta.
Den dominante avgör vad hen är villig att ta emot och leda.
Ingen har rätt att tvinga den andre.
Och här finns en viktig poäng som ofta försvinner i iskussionen:
Du kan erbjuda mig din underkastelse. Du kan inte kräva att jag tar emot den.
Det är två helt olika saker.
Om jag väljer att leda har jag ett ansvar för vad jag gör.
Men innan dess har jag ingen skyldighet att acceptera rollen.
Inte ens om du är hur lydig, villig, sårbar eller fascinerande som helst.

Och som undergiven måste jag kunna acceptera samma sak från den som jag själv skulle vilja överlämna mig till.
Ett nej är ett nej.
Även när det kommer från den som förväntas bestämma.

Switchens förbannade dubbelperspektiv
Att vara switch är ibland som att ha två envisa idioter i samma huvud.

Den ena säger:
Åh, vad skönt att slippa bestämma!
Den andra svarar:
Jaha, och vem fan ska ta ansvar för konsekvenserna då?
Den ena vill bli utmanad.
Den andra vill utmana.
Den ena vill överlämna sig.
Den andra vill veta exakt vad den tar emot.
Och båda blir förbannade när någon förutsätter att deras roll innebär att deras egen vilja plötsligt upphör att existera.
Men det här dubbelperspektivet har också en fördel.
Det blir svårt att gömma sig bakom någon av rollerna.

Som undergiven kan jag inte lägga allt ansvar på den dominante.
Som dominant kan jag inte använda min makt som ursäkt för att strunta i den undergivnes vilja.
Och som switch kan jag inte låtsas att den ena sidan av mig är ett hjälplöst offer och den andra en allsmäktig gud.
Båda är jag.
Båda har ansvar.
Båda har gränser.
Och båda har rätt att säga nej.

Att jag just nu lutar mer åt det undergivna hållet gör inte den dominanta sidan mindre verklig.
Det betyder bara att mina preferenser inte är statiska.
Och varför skulle de behöva vara det?
Jag är en människa, inte en termostat med två fasta lägen.
Fan också. Det hade varit mycket enklare med bara en hjärna.

Ett nej behöver inte vara en dom

Det finns något nästan komiskt i hur svårt vi ibland har att acceptera att två människor helt enkelt inte passar ihop.
Någon berättar om sina fantasier.
Den andra lyssnar.
De utforskar tankarna tillsammans.
Och efter ett tag inser den ena:
Nej. Det här vill jag inte.
Måste det då betyda att någon har gjort fel?
Att någon är för extrem?
Att någon är för pryd?
Att någon är rädd, oerfaren eller oförmögen att hantera situationen?

Nej.

Det kan faktiskt bara betyda att två människor vill olika saker.
Och det borde vara ett fullständigt acceptabelt resultat.
Det finns ingen skyldighet att fortsätta bara för att man har börjat utforska en fantasi tillsammans.
Nyfikenhet är inte ett livstidskontrakt.
Och tidigare deltagande innebär inte framtida samtycke.
Jag kan vara nyfiken på din värld utan att vilja flytta in i den.
Jag kan uppskatta våra samtal utan att vilja fortsätta fantasin.
Jag kan förstå dig och ändå välja bort dig.
Och jag kan göra det utan att någon av oss behöver bli skurken i berättelsen.
en sista makthandlingen
Vi pratar mycket om dominans som förmågan att få andra att göra något.
Att styra.
Att befalla.
Att skapa reaktioner.
Att få någon att lyda.
Men jag undrar om vi ibland missar en minst lika viktig del.
Förmågan att avstå.
Att kunna se en möjlighet, förstå den, kanske till och med behärska den, och ändå välja att inte använda den.

Inte för att man är rädd.
Inte för att man saknar kompetens.
Utan för att man helt enkelt inte vill.
Det är inte ett nederlag.
Det är inte heller någon magisk demonstration av dominans.
Det är bara en människa som använder sitt självbestämmande.

Och kanske är det just där vi borde börja, innan vi ens diskuterar vem som ska hålla i kopplet.
Den undergivne har rätt att inte lyda.
Den dominante har rätt att inte befalla.

Och en switch?

Ja, den stackars jäveln får väl förhandla med sig själv först.
Men oavsett roll gäller samma sak:
Ingen är skyldig att förverkliga någon annans fantasier.
Ingen behöver försvara sin ovilja som om den vore ett brott.
Och ingen blir mindre värd, mindre dominant eller mindre undergiven av att säga nej.

Så nästa gång någon kommer med sin fantastiska önskan om att överlämna all kontroll, kanske vi borde ställa en fråga innan vi börjar förhandla om detaljerna.

Vill jag ens ha den här kontrollen?
Om svaret är nej, då är saken avgjord.
Tack för förtroendet.

Men nej, för fan.

Jag bestämmer inte över dig.
Jag bestämmer över mig.
Två envisa idioter i samma switchhjärna. Den ena vill lyda, den andra bestämma. Men ingen av dem är din jävla önskeautomat. Vem fan har egentligen makten?

Tillagd igår 22:07   Debattartiklar om sexualitet och identitet   #Kvinna #Man #Kvinna som top #Man som top #Kvinna som bottom #Man som bottom #Egenupplevt #Personligt #Humor #BDSM #Relationer/kärlek #Min vardag #Utlevnad #Vår kultur #Switch

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.