Logga inBli medlem
◂ Bibliotek
Han bor i mitt huvud och jag tänkte försöka förklara hur Han hamnade där
Okej, nu kommer nörden fram igen. Jag har skrivit på den här mastodontalstret i flera veckor 🤓

Jag har nämligen tänkt försöka mig på att sammanfatta några av de psykologiska och neurovetenskapliga begrepp som kan hjälpa till att beskriva det där nästan lite magiska som kan uppstå i en D/s-relation där någon grad av maktförskjutning finns.

Det där när ett ord plötsligt betyder betydligt mer än själva ordet. När en blick räcker för att jag ska förstå precis vad som förväntas. Eller när Hans regler på något märkligt vis tycks ha flyttat in i mitt eget huvud.

Magi är förstås ett trevligt ord för upplevelsen. Men hjärnforskaren i mig är betydligt tråkigare och börjar istället tänka på betingning, förstärkning, diskriminering, generalisering, automatisering och prediktion.

Så… låt oss förstöra lite av mystiken och titta på vad som faktiskt skulle kunna gömma sig där bakom. 😏

* * *

Först en ganska viktig sak:

JAG FORSKAR INTE PÅ BDSM.

De här begreppen kommer jag i kontakt med från ett helt annat håll. I min egen forskning har jag bland annat studerat olika aspekter av dopaminsystemet och betydligt mer grundläggande frågor om hjärnas belöningssystem, hur den lär sig, minns och bearbetar information.

Det jag gör här är alltså inte BDSM-forskning.

Jag gör något betydligt mer ovetenskapligt kul: jag tar sådant vi faktiskt vet om mänskligt lärande och neurobiologi och funderar över hur de mekanismerna skulle kunna hjälpa till att förstå fenomen jag själv känner igen från min egen och andras erfarenhet av D/s.

Det är en viktig skillnad.

Och en brasklapp innan någon springer iväg och börjar diagnostisera sin undergivenhet utifrån dopaminneuroner: det finns ingen etablerad neurovetenskaplig modell som förklarar psykisk dominans i D/s.

Det finns biologisk forskning om BDSM, men den är fortfarande ganska liten. Studier har bland annat undersökt stressfysiologi, hormoner och andra signalämnen, smärtbearbetning och förändrade subjektiva tillstånd i samband med BDSM. En systematisk genomgång av den biologiska BDSM-forskningen fann ett litet och heterogent forskningsunderlag, med bland annat studier av kortisol, smärttrösklar, endocannabinoider, oxytocin och testosteron.

Intressant? Absolut.

Tillräckligt för att bygga en neurobiologisk modell för psykisk dominans? Nej.

Det är faktiskt ganska spännande i sig. I forskning på en intensiv BDSM-ritual har man exempelvis sett ökad fysiologisk stress samtidigt som deltagarna rapporterade minskad negativ affekt, större samhörighet och förändrade medvetandetillstånd. Kroppens fysiologiska aktivering och människans subjektiva upplevelse behöver alltså inte peka åt samma håll.

Men forskningsläget är fortfarande alldeles för begränsat för att därifrån dra slutsatser om hur långvarig psykisk dominans fungerar neurobiologiskt.

Jag känner inte till forskning som specifikt visar att långvarig D/s leder till den process jag längre fram kommer kalla internaliserad dominans, eller som har kartlagt någon specifik neurobiologisk mekanism bakom den.

Så resten av texten ska läsas därefter.

Jag tar etablerad kunskap om hur människor lär sig och försöker översätta den till D/s. Jag beskriver inte en etablerad vetenskaplig modell för D/s.

Det är en gräns jag tänker vara ganska petig med.

Men samma hjärna följer trots allt med in i sovrummet...

* * *

KLASSISK BETINGNING

De flesta känner till Pavlovs hundar. Pavlov studerade egentligen matsmältning, men hans experiment blev centrala för vår förståelse av associativ inlärning.

I populärversionen brukar vi prata om en ringklocka, även om Pavlov och hans medarbetare använde flera olika typer av signaler.

Principen är viktigare än klockan:

En från början neutral signal kopplas upprepade gånger ihop med något som redan framkallar en respons. Genom inlärningen kan signalen bli ett betingat stimulus som själv framkallar en betingad respons.

Förenklat:

En sak börjar förutsäga en annan.

Översatt till D/s skulle Han exempelvis kunna använda ett särskilt ord varje gång jag ska gapa och sedan bli knullad i halsen.

I början hör jag ordet, förstår instruktionen och agerar.

Och här är en viktig skillnad: att jag medvetet följer instruktionen är inte i sig klassisk betingning.

Men om samma ord gång på gång förekommer före samma situation kan ordet med tiden bli en cue/signal för det som brukar följa. Automatiska kroppsliga eller emotionella responser som förknippats med situationen kan då börja väckas redan när jag hör ordet.

Och där börjar klassisk betingning bli en relevant modell att tänka med.

Det behöver förstås inte vara ett ord.

Det kan vara en blick.

Om samma blick gång på gång förekommer i ett visst dominant sammanhang kan den med tiden fungera som en cue, alltså en inlärd signal om vad som sannolikt kommer härnäst.

Jag kanske blir stilla och riktar hela uppmärksamheten mot Honom innan Han ens hunnit säga något.

Det kan kännas som magi.

Men människor är väldigt bra på att lära sig regelbundenheter och använda tidigare erfarenheter för att förutsäga vad som kommer härnäst.

* * *

STIMULUSDISKRIMINERING

Och nu kommer en av mina favoritdetaljer:

Samma blick från personalen på ICA lär knappast få mig att gå ner på knä bland bananerna och saliverandes börja gapa. 🍌

Det beror bland annat på stimulusdiskriminering.

Vi lär oss inte bara att en signal betyder något. Vi lär oss också att skilja den från andra signaler.

Om Han använder ett särskilt tonfall när Han ger mig en instruktion behöver jag alltså inte börja reagera likadant på alla människor som råkar låta bestämda.

Jag har tusentals erfarenheter av människor som använt liknande tonfall utan att det följts av den D/s-kontext jag förknippar med Honom.

Lite förenklat:

Det här ordet, sagt på det här sättet, av just Honom, i den här relationen och i den här kontexten, betyder något.

Och tack och lov för det.

Världen hade blivit väldigt besvärlig annars 🙈

* * *

STIMULUSGENERALISERING

Men det finns också stimulusgeneralisering.

Det innebär att en inlärd respons kan uppstå inför stimuli som liknar den ursprungliga signalen utan att vara identiska med den.

Om Han länge använder ett specifikt ord tillsammans med ett visst tonfall kanske ett annat ord, sagt ungefär på samma sätt och i samma sammanhang, kan väcka delar av samma respons.

Eller så har en viss beröring av min nacke fått en specifik betydelse. En något annorlunda beröring från Honom på samma plats kan då också väcka en liknande respons.

Generalisering gör att vi slipper lära oss världen från början varje gång något förändras lite.

Diskriminering hjälper oss samtidigt att lära oss när skillnader faktiskt spelar roll. Och ser till att jag inte börjar lyda random människor i kön på ICA.

Och det säger något jag tycker är viktigt om psykisk dominans:

Det behöver inte vara själva ordet, blicken eller beröringen som har någon mystisk inneboende ”kraft”.

Betydelsen påverkas av vad jag har lärt mig om signalen, personen och sammanhanget.

* * *

OPERANT BETINGNING

Men vi lär oss inte bara av vad som händer före något.

Vi lär oss också av vad som händer efter vårt eget beteende. Här kommer operant betingning in.

Om jag följer en regel utan att Han behöver påminna mig och får ett ”duktig”, och Hans bekräftelse gör det mer sannolikt att jag gör samma sak igen, då har ”duktig” fungerat som positiv förstärkning.

Och här kommer den klassiska språkfällan: negativ förstärkning är inte bestraffning.

Positiv och negativ betyder här inte bra och dåligt. De betyder att något tillförs respektive tas bort.

Ett exempel på negativ förstärkning: jag håller en obekväm position. När jag gör det Han efterfrågar får jag lämna positionen och obehaget upphör.

Om borttagandet av obehaget gör beteendet mer sannolikt nästa gång har det fungerat som negativ förstärkning.

Bestraffning definieras istället av sin effekt: beteendet blir mindre sannolikt.

Vi kanske har en överenskommen regel om ett visst tilltal. Jag bryter mot den och får en extra uppgift som jag helst hade sluppit. Om konsekvensen faktiskt gör mig mindre benägen att bryta mot regeln igen har den fungerat som positiv bestraffning, eftersom något har tillförts och beteendet därefter minskar.

Något brats gärna komplicerar... 😏

För om ”bestraffningen” råkar vara något den undergivna tycker är alldeles för trevligt och regelbrotten därför istället ökar, då har den beteendepsykologiskt inte fungerat som bestraffning överhuvudtaget.

Då har man snarare lyckats förstärka beteendet man försökte få bort. Vilket förstås kan vara fullständigt lysande om det är det man leker med.

Det är alltså effekten på framtida beteende, inte etiketten vi sätter på konsekvensen, som avgör vad den är i inlärningsteoretisk mening.

* * *

SHAPING OCH AUTOMATISERING

Sedan finns shaping, eller successiv formning. Vid shaping förstärks successiva approximationer av ett önskat beteende. Först kanske ett litet steg räcker. När det sitter förstärks något som ligger ännu närmare slutbeteendet.

På så sätt kan ganska komplexa beteenden gradvis formas fram. Och när något har övats väldigt många gånger kan delar av det bli allt mer automatiserade.

Lite som bilkörning.

Första gångerna är koppling, växel, spegel och blinkers fyra separata projekt. Några år senare gör man alltihop medan man funderar på vad man ska äta till middag.

Och här börjar psykisk dominans bli riktigt spännande för mig.

För när strukturen väl är väl inlärd behöver Han på sätt och vis göra mindre för att jag ska orientera mig i den.

Jag vet redan.

Jag känner igen signalerna.

Jag kan reglerna.

Jag förutser vad som förväntas av mig.

Jag korrigerar mig själv.

Den yttre regleringen kan alltså i någon mån börja bli självreglering.

* * *

HABITUERING OCH SENSITISERING

Men upprepning betyder inte automatiskt att en respons blir starkare och starkare för alltid.

Här kommer habituering och sensitisering in.

Habituering är en form av icke-associativ inlärning där responsen på ett upprepat stimulus minskar.

En ritual som de första gångerna gör mig nervös, skärpt och hypermedveten om varje liten detalj kan efter väldigt många repetitioner kännas betydligt mer självklar.

Det betyder inte nödvändigtvis att ritualen har slutat betyda något. Men en viss respons på den kan minska.

Sensitisering går åt andra hållet.

Efter stark eller upprepad stimulering kan reaktionsbenägenheten öka, ibland även för andra stimuli än det ursprungliga.

Efter en intensiv session kanske ett lätt grepp om handleden, ett plötsligt ljud eller en beröring som normalt knappt väcker någon reaktion ger en betydligt starkare kroppslig respons.

Men här är skillnaden viktig.

Om jag reagerar särskilt starkt på just Hans speciella tonfall därför att jag har lärt mig vad det brukar förutsäga, är sensitisering inte den bästa förklaringen.

Då ligger associativ inlärning närmare till hands.

Väldigt förenklat:

Habituering:

”Det här händer hela tiden. Jag behöver inte reagera lika mycket.”

Sensitisering:

”Jag är mer reaktiv just nu, så jag reagerar lättare.”

Betingning:

”Jag har lärt mig vad just den här signalen brukar betyda.”

Tre fenomen som lätt blandas ihop men beskriver olika saker.

* * *

EXTINKTION

Sedan finns extinktion.

Om ett betingat stimulus upprepade gånger förekommer utan det utfall det tidigare förutsade kan den betingade responsen gradvis minska. Men extinktion betyder inte nödvändigtvis att den ursprungliga inlärningen helt enkelt har suddats ut.

Tidigare betingade responser kan under vissa omständigheter återkomma.

Så den där ”magin” behöver inte vara permanent bara för att den en gång har skapats men den behöver inte heller vara borta bara för att responsen har minskat. En viktig sak för dominanta att komma ihåg, att visa beteende behöver man arbeta aktivt med mellan varven. Lätt att den undergivna känner sig dålig om hen glömmer saker. Men om signalen inte ges eller än värre, om belöningen inte kommer, så kommer hjärnan dra ner på responsen.

* * *

OCH SÅ… DOPAMIN

Och så måste jag förstås komma till dopamin, eftersom jag tydligen inte klarar av att skriva något om hjärnan utan att hamna där förr eller senare.

Dopamin har blivit populärvetenskapens schweiziska armékniv och får numera förklara ungefär allt från TikTok till choklad och förälskelse. Så enkelt är det inte.

Dopaminsystemet är komplext och deltar i flera olika funktioner. Men en mycket välstuderad koppling finns mellan aktiviteten hos vissa dopaminneuron och reward prediction error i förstärkningsinlärning.

Väldigt förenklat beskriver en reward prediction error skillnaden mellan det utfall som förväntades och det som faktiskt inträffade.

I klassiska experiment kan vissa dopaminneuron först uppvisa en fasisk respons på en oväntad belöning. När en cue genom inlärning börjar förutsäga belöningen kan den fasiska responsen istället uppträda redan vid den prediktiva signalen, medan en fullt förväntad belöning ger liten eller ingen motsvarande positiv prediction-error-signal.

Om den förväntade belöningen uteblir kan aktiviteten istället sjunka kring den tidpunkt då belöningen förväntades.

Och det är en av anledningarna till att jag personligen tycker att cues och prediktion är så förbannat intressanta.

Men innan någon sammanfattar hela mastodonttexten med: ”Psykisk dominans är dopamin.”

Nej. Det vet vi inte.

Och här blir gränsen mellan vad jag forskat på och vad jag funderar på väldigt viktig. Vi vet mycket om dopamin och förstärkningsinlärning. Vi vet mycket om hur människor lär sig relationer mellan signaler, utfall och beteenden. Men därifrån kan jag inte hoppa till: "Därför fungerar psykisk dominans i D/s så här.”

Den slutsatsen har vi inte vetenskapligt stöd för.

När jag drar parallellen till D/s gör jag alltså en teoretisk översättning av etablerad kunskap, inte redovisar ett forskningsresultat om BDSM.

* * *

INTERNALISERING

Och så kommer vi till den del som fascinerar mig allra mest:

Internalisering.

Internalisering är ett begrepp som förekommer inom flera psykologiska teoribildningar, men exakt vad som avses varierar mellan dem. Däremot är ”internaliserad dominans” inte ett etablerat psykologiskt eller neurovetenskapligt begrepp.

Det är mitt sätt att beskriva något jag tycker är intressant när inlärning, automatisering, förväntningar och självreglering möts i ett långvarigt maktutbyte.

Först:

Han säger att jag ska göra X.

Sedan:

Jag vet att Han vill att jag gör X.

Till slut:

Jag gör X.

Han behöver inte ens vara där.

Jag kanske står ensam inför ett val och märker att frågan redan finns där: vad hade Han förväntat sig av mig?

Det är ungefär det jag försöker beskriva när jag använder uttrycket internaliserad dominans. Inte att Han bokstavligen har programmerat om min hjärna. Inte att BDSM-forskningen har visat en specifik neural mekanism för fenomenet.

Utan att Hans regler, förväntningar och perspektiv kan finnas representerade hos mig och påverka mitt beteende även när Han inte är fysiskt närvarande.

”Han bor i mitt huvud” är kanske alltså inte en helt tokig vardagsbeskrivning.

* * *

OCH HÄR GÅR EN VIKTIG GRÄNS

Han har ingen inneboende rätt att bestämma över mig.

Jag har givit Honom den.

Jag kan vilja överlåta väldigt mycket makt.

Jag kan vilja att vissa responser blir automatiska.

Jag kan vilja följa regler även när Han inte är närvarande.

Det behöver inte innebära att jag saknar agency, alltså förmågan att vara aktör i mitt eget liv. Att välja att överlåta beslut kan i sig vara ett autonomt val. Men då måste möjligheten att ompröva själva maktutbytet finnas kvar.

För betingning är inte god eller ond. Inte förstärkning, automatisering eller internalisering heller.

Det är mänskliga mekanismer.

Liknande inlärnings- och anpassningsprocesser kan förekomma i många olika typer av relationer och sammanhang. Därför säger mekanismen i sig inte om en relation är sund, frivillig eller skadlig.

Frivillig psykisk dominans behöver därför skiljas från coercion, tvång eller otillbörlig press, och från coercive control = ett återkommande kontrollmönster som begränsar en annan människas autonomi och faktiska handlingsutrymme.

Skillnaden kan ibland uttryckas väldigt enkelt:

”Jag vill att du bestämmer det här åt mig.”

och

”Jag vågar inte längre säga att jag vill bestämma själv.”

kan kanske se snarlika ut utifrån.

Men de skiljer sig fundamentalt när det gäller frivillighet, handlingsutrymme och möjligheten att säga nej. Och det är där jag tycker att frågan om eroderad autonomi blir riktigt intressant.

Vad händer om jag blivit så bra på att förutse Hans vilja att jag slutar undersöka min egen?

Vad händer om självregleringen inte längre bara hjälper mig att leva i en struktur jag valt, utan börjar göra det svårare att välja bort den?

För jag tror inte att autonomi kan mätas i hur många beslut jag fattar själv.

Jag kan frivilligt överlåta väldigt många beslut och fortfarande vara autonom. Det avgörande är om jag fortfarande har ett verkligt val kring själva maktutbytet.

Kan jag säga nej?

Kan jag ändra en regel?

Kan jag säga att något jag tidigare ville inte längre fungerar?

Kan jag ifrågasätta Honom?

Kan jag lämna?

Och respekteras det även när mitt beslut går rakt emot den struktur vi tillsammans har byggt?

För kanske är den viktigaste frågan inom psykisk dominans inte:

Hur mycket makt har Han över mig?

Utan:

Har jag fortfarande makt över att Han har den?

Där någonstans tror jag att gränsen mellan internaliserad dominans och eroderad autonomi finns.

* * *

Har du läst ända hit så heja dig. 💪🏼😅

Vill du snacka psykisk dominans, dra iväg en kommentar nedan så fler kan ta del av diskussionen eller skicka ett DM.

Det går bra att sprida 🙏🏼

/Hon





Just ja. Jag lever med en dominant cisman, därav skriver jag Han genom texten. Dominans och undergivenhet har givetvis inget kön.
Psykisk dominans

Tillagd 15 aug 12:01   Guider, tips och instruktioner   #BDSM #Dominant #Undergiven #Psykisk dominans #TPE #247

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.