Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVid Kärnans Händelsehorisont: Akt X-XII
| En romantisk och psykologisk novellserie om två system i gränslandet mellan flykt och gravitation; om försvar som vuxit till universum och om en närhet så komplicerad att den bara kan bli verklig när den är stark nog att lyssna och vänta. Alla akter i serien: Akt I-III Akt IV-VI Akt VII-IX - Akt X: Den röda kyssen  "Andas." Hennes viskning ekade i mitt huvud. Det första jag kände var hennes hand som höll upp mitt huvud. Inte försiktigt. Ömhet hade krävt krafter hon inte hade just då. Hon höll mig med den koncentrerade precision som återstod när kroppen redan hade förbrukat allt överflödigt: handen låst bakom mitt huvud, underarmen hård mot mina skuldror, kalla fingrar. Maskinrummet höll nio grader. Varje andetag skar genom lungorna som kall metall. Jag låg där blodig bland glassplitter och den kalla luften. Luften smakade förbrukad, sötaktig av koldioxid; tjock av järn, damm och blod som legat för länge mot kallt stål. Jag öppnade ögonen. Bara tillräckligt för att se henne böjd över mig. Hon var vaken. Inte hel. Inte reparerad. Vaken. Det röda skenet från alarmet gled långsamt över hennes ansikte. Huden var blek och blank av svett trots kylan. Blod hade torkat längs halsen och under käkbenet. Ett nytt, klarare flöde av blod hade trängt igenom förbandet vid hennes sida och följde kroppen nedåt. Något hade öppnats när hon hade lyft upp mig. Något som nästan hade hunnit sluta sig. Jag försökte uttala hennes namn. Det kom bara ett blött ljud. Min mun var full av blod. När jag drog efter luft rann det över min spruckna underläpp. Hon såg det. Tittade inte bort. Hennes tumme drog genom det varma över min mun. Hon tryckte försiktigt mot läppen, som om hon försökte känna skillnaden mellan mitt blod och min puls. "Andas", viskade hon igen. Jag försökte. Luften stannade halvvägs. Bröstet drog ihop sig men ingenting kom vidare. Ett rosslande ljud rörde sig upp genom halsen. Hennes blick förändrades. Inte panik. Precision. Hon böjde sig ned och slöt sin mun över min. Först trodde jag att hon försökte ge mig luft. Inget rent fanns i gesten. Inget protokoll kunde göra detta åt henne. Ingen maskin kunde kalkylera avståndet mellan två munnar när båda kropparna redan börjat ge vika. Hennes läppar pressades hårt mot mina. Den torra huden sprack på nytt mellan oss och en kort, vass smärta sköt genom dem. Sedan kände jag hennes andetag. Allt annat var kallt. Golvet, luften, metallen under mina skuldror. Blodet som hade svalnat. Bara hennes mun var varm. Min blev varmare av hennes. Inte mycket värme. Inte nog för att göra rummet varmt. Tillräckligt för att kroppen skulle minnas skillnaden mellan liv och metall. Jag hostade mot hennes läppar. Bröstkorgen krampade till. Blod, järn och den söta smaken av förbrukad luft vällde upp mellan oss. Hon drog sig undan precis tillräckligt för att jag skulle kunna dra ett brustet andetag. Hon hade mitt blod över munnen. En tunn, mörkröd tråd höll våra läppar samman. Tråden drogs tunn när hon lyfte huvudet. Brast. Föll mot min kind. Hon såg på mig tills luften kom ut igen. Det hade kunnat sluta där. Hon hade kunnat torka sin mun. Lägga ned mitt huvud. Återgå till panelen och systemet. Det gjorde hon inte. Hennes hand slöt sig stadigare bakom min nacke. Sedan rörde hon sig närmare igen. Men den här gången stannade hon. Väntande. Inte länge. Bara tillräckligt för att min mun skulle söka hennes. Det var knappt en rörelse. Mer en vilja än en handling. Men hon kände den. Sedan kysste hon mig igen. Långsammare denna gång. Inte mjukare. Hennes läppar rörde sig över de spruckna och blodiga delarna av mina utan att försöka undvika dem. Tungan mötte min, hennes värme mot den kalla och smutsiga järnsmaken. Saliv, blod och fint metalliskt damm blandades mellan våra blöta tungor. Hon luktade kall hud, svett, antiseptiskt tyg och något sött som nästan försvunnit under allt annat. Hon smakade levande. Min hand sökte henne men nådde bara halvvägs. Handen föll mot det kalla golvet med ett svagt ljud. Hon höll mig kvar. Inte som någon som räddade mig ovanifrån. Som någon lika skadad som jag, som vägrade låta mig försvinna innan hon själv hade känt att jag fortfarande fanns. Hennes blod droppade ned över mitt bröst. Våra kroppar darrade mot varandra på det kalla golvet. Inget som kunde visas upp. Inget som hörde hemma på en scen. Bara verkligt. Svart. Tungt. Rå hud. Öppna sår. Smutsig vätska. Andning. Hon. Jag. När hon till slut lyfte sitt ansikte från mitt försökte jag fokusera på hennes ögon. De rörde sig. Eller så var det rummet. "Du bist da", hörde jag mig själv säga. Tyska. Jag förstod inte varför. Det var ingen fråga. Jag hade inga frågor kvar. Hon stelnade till. Bara ett ögonblick. Sedan pressade hon pannan mot min och svarade tyst: "Ja". Hennes andetag skakade mot min mun. Hon lät det skaka. Sedan viskade hon stillsamt: "Ich bin hier." Orden gick inte att hålla fast vid. Jag hann inte göra dem till bevis. Inte till löfte. Inte till framtid. Bara till värme. Till närvaro. Till något som inte lämnade mig ensam med mörkret. Mina ögon slöts. Mörkret tog mig igen. Den här gången var mörkret inte tomt. Någon var där. Akt XI: Händerna  Värme. En varm mun mot min. Varmt blod mellan våra läppar och i det något som inte längre endast var räddning utan också bar en mörk, existentiell erotisk laddning. Hennes varma andetag i mig när min egen kropp inte längre visste hur man tog emot luft. Sedan hennes mjuka och varma svar, viskat så nära min mun att orden fortfarande flödade i mitt blod. "Ich bin hier." ... Jag öppnade ögonen fem dagar senare. Maskinrummet var fortfarande kallt, men inte längre nio grader. Det tog tid innan jag förstod det. Kroppen låg kvar i minnet av kylan. Det hårda golvet. Glassplittret. Luften som skurit genom lungorna. Rummet var fortfarande kallt. Kylan fanns kvar. Men den höll inte längre på att döda mig. Andningen fastnade inte halvvägs. Luften smakade fortfarande kallt stål, men inte död. Jag låg inte kvar i glassplittret. Någon hade flyttat mig, tvättat bort blodet från mitt ansikte och lagt om såren över bröstet, sidan och armarna. Någon hade lagt en värmefilt över mig och spänt fast den så att jag inte skulle ta bort den i sömnen och sedan skapat en liten lokal zon av värme. Någon hade varit där. Jag vred huvudet och tittade på kontrollpanelens skärm. Den glödde svagt i nödbelysningen i mitten av maskinrummet. 5. Atmosfär: Manuell rening aktiv Jag såg inte temperaturen först. Inte koldioxiden eller de blockerade anropen heller. Bara raden längst ned. "Energiprioritet: Tom" Hon hade fördelat skeppets energi så att jag inte bara var prioriterad utan också var inskriven i skeppets interna system. Inte sagt det. Inte förklarat det. Gjort det. Det var därför rummet fortfarande var kallt. Inte för att systemet inte kunde ge mer. För att det som fanns redan gick till den zon av värme hon skapat. Skapat för mig. - Jag andades ut och lät min blick vandra till henne. Hon satt där vid panelen. Inte bekvämt. Inte sovande. Inte riktigt vaken heller. Hon var någonstans mellan kontroll och kollaps. Huvudet vilade mot ena handen och den andra låg fortfarande nära reglagen. Hennes fingrar rörde sig ibland som om hon försökte hålla sig vaken. Små mekaniska rörelser. Inte för att hon orkade. För att något i henne fortfarande vägrade släppa reglagen. Hennes förband hade mörknat. Blodet vid sidan hade torkat i flera lager. Nya fläckar hade gått genom tyget och stelnat över de gamla. Huden runt halsen var blekare än tidigare. Läpparna spruckna. Håret hade fastnat i hennes kallsvettiga ansikte. Från den ena mungipan gick ett mörkrött spår ned över huden som jag först inte förstod. Sedan mindes jag mitt eget blod över hennes mun. Då hade hon inte tittat bort. Nu gjorde inte jag det. Hon hade hållit mig varm. Inte rummet. Inte sig själv. Mig. Jag försökte resa mig. Ett misstag. Smärtan skar genast genom revbenen och gjorde så ont att världen blixtrade till. Hon såg det och rörde sig direkt: "Nej." Ett ord. Raspigt och hest. Precision typisk henne. Ändå lydde kroppen innan jag hann tänka. Jag sjönk tillbaka i bädden. "Fem dagar...?" fick jag fram. "Fem dygn", svarade hon och fortsatte: "Du sov inte helt." Hon lät sin blick vila på mig och hennes fingrar stannade kvar över reglagen som om de behövde vila efter orden. Jag försökte skratta smått. Det mynnade endast ut i ett torrt hostande som slet i bröstet. Hon spände blicken i mig och där fanns något som var värre än oro. Närvaro. Mätning. Precision. Inte ömhet först. Överlevnad först. Sedan ömhet, om det fanns något kvar att ge. Hon lät blicken återvända till panelen och sa sedan tyst: "Du minns inte mycket." Jag svalde och svarade: "Jag minns..." Jag pausade en stund och fortsatte sedan: "Jag minns värmen." Min mun mindes den tydligare än mitt huvud. Hon stelnade till av att jag lät värmen bli ömhet och inte bara överlevnad. Inte mycket. Bara tillräckligt för att fingrarna vid reglagen skulle sluta röra sig. "Kyssen..." fortsatte jag. Hennes blick återvände till mig. Jag gjorde inget mer av det. Inget krav. Ingen fråga. Ingen bekräftelse. Jag lät ordet vila mellan oss. Blodigt. Verkligt. "Jag minns...", fortsatte jag. Hon höll kvar blicken och nickade sedan försiktigt: "Bra." Det var allt. Men det var inte lite. Hon försökte resa sig från panelen och lyckades nästan få det att se ut som om kroppen fortfarande var något hon hade full kontroll över. Nästan. Vänster hand gick reflexmässigt mot sidan. Hennes andetag stannade. Bara en sekund. Tillräckligt för att hennes kropp skulle avslöja vad värmen i mig hade kostat. Jag såg det. - "Din tur", sa jag. "Nej." "Jo." "Du kan knappt lyfta huvudet", svarade hon i protest. "Det behöver jag inte." Hon svarade inte. Hennes blick gick till panelen. Till förbandslådan. Tillbaka till mig. Som om hon räknade ut hur länge kroppen kunde fortsätta låtsas. Hon tog ett steg mot lådan. Stannade. Vänster hand gick mot sidan igen. Inte snabbt. Inte reflexmässigt. Med irriterad precision, som om hon försökte korrigera en olydig maskin. "Det där håller inte", sa jag. "Det håller tills det inte gör det." Hon lät blicken falla på mig igen. Inte mjukt. Inte hårt. Med den där blicken som gjorde henne farligare än hela rummet trots att skeppet knappt höll ihop. Hon fortsatte med låg röst: "Om du gör något... Gör du exakt som jag säger." Jag försökte sätta mig upp igen. Långsammare. Smärtan i bröstet ville trycka ned mig. Jag höll emot. "Vad behöver du?" Hon såg på mina händer. Sedan tillbaka på mig. "Att du gör exakt som jag säger." Hon sköt förbandslådan mot mig med foten och nickade mot en förpackning i den: "Öppna den." Jag försökte öppna den. "Inte där", tillade hon. Jag stannade. "På kanten." Jag försökte igen. "Bra." Inte värme. Knappast beröm. Kalibrering. Hon satte sig på kanten av britsen och lindade upp förbandet. Såret hade öppnat sig igen. Inte helt. Inte katastrofalt. Tillräckligt för att allt annat skulle bli mindre viktigt. Allt i mig ville framåt. Lösa, trycka, stänga. Rädda. Hon såg det innan jag hann röra mig. "Titta på det", sa hon lågt. Min blick gick till hennes sår. Blodet hade stelnat och blivit mörkt runt kanterna och börjat lossna där hennes rörelser dragit i huden. Under fanns nytt blod. Klarare. Varmare. "Du ska inte ta över", sa hon bestämt. "Nej." "Du ska hålla där jag säger." "Jag förstår." "Nej. Inte förstå. Endast lyssna." Hon lade fram en desinfektionsservett, sterila kompresser, sårtejp och en liten förseglad engångsspruta. Sprutan låg sterilt skyddad i sin försegling. Liten. Kall. Exakt. Tillräckligt för att göra mina händer mer medvetna om sig själva. "Vad är det?" frågade jag. "Bedövning." "Behöver du den?" "Nej." Hon såg på mig och fortsatte: "Men du behöver att jag tar den." Det var svårt att avgöra om det var omsorg, förolämpning eller båda två. Jag lät det passera, det fanns ett problem att lösa trots allt. "Var?" Hon pekade med två fingrar mot huden strax ovanför den öppnade kanten. "Här. Inte i såret. Långsamt." Jag tog sprutan. Den var kall och hal mot mina fingrar. "Men gör rent först. Runt såret. Inte i." Jag öppnade servetten och gjorde som hon sa. "För snabbt!" Jag stannade till. "Långsammare." Jag fortsatte långsammare och gjorde rent. "Nu nålen. Håll uppåt och tryck försiktigt." Jag tryckte tills en klar droppe syntes vid spetsen. Hon nickade. "Inte djupt." Jag nickade. Inte som om jag visste. Som om jag hade lyssnat. Jag satte nålen mot huden där hon visat. Hon blev helt stilla. Inte avslappnad. Stillhet med våld bakom. "Vänta", sa hon. "Säg till om jag gör fel", sa jag. "Du gör inte fel." "Hur vet du det?" "För att du väntar." Jag väntade. Hon andades in långsamt. Genom näsan. "Nu." Jag tryckte in nålen. Inte långt, bara så mycket som hon hade sagt. Hennes kropp ryckte till, men hon rörde sig inte bort. Bakom smärtan kom ett litet leende. Inte för att det inte gjorde ont. För att jag hade väntat. Lyssnat på henne. "Tryck långsamt", fortsatte hon. Jag tryckte långsamt. Vätskan försvann ur sprutan och in under hennes hud. "Ut." Jag drog ut nålen. "Kompress", fortsatte hon. Jag tog den sterila kompressen. "Vik den. En gång till." Jag gjorde som hon sa. "Över kanten. Inte in i såret." Jag lade kompressen där hon visade. "Håll den stilla och tryck." Jag ökade trycket med handflatan. Jämnt. Inte snabbt. Hon drog efter andan. Vasst. Kort. Jag lättade nästan direkt på trycket. "Nej", sa hon. Inte till mig. Nej till pausen. "Fortsätt", sa hon med befallande röst. "Det gör ont", sa jag. "Ja." "Hårdare?" "Hårdare." Jag ökade trycket igen. Hennes käke låste sig. Ögonen blänkte till. Hon svor lågt på ett språk jag inte hann identifiera. Jag höll kvar. Inte där jag ville. Inte där stressen i mig ville. Där hon hade sagt. "Hur länge?" frågade jag. "Tills det slutar tränga igenom." Jag såg ned på kompressen. Blodet gjorde tyget mörkare under min hand men trängde inte igenom lika snabbt längre. "Släpp inte", fortsatte hon. "Jag släpper inte." "Sårtejpen." Jag fortsatte hålla trycket och fick upp sårtejpen med tänderna. Hon såg det: "Sterilt är tydligen förhandlingsbart." "Jag improviserar." "Du får sluta med det." "Efteråt..." "När jag är död?" "Helst innan." Formen på hennes mun ändrades något. Inte ett leende. Bara nästan. Hon förstod att jag lyssnade men att jag ibland var tvungen att gå utanför protokollet för att det skulle fungera. Jag fäste tejpen där hon sa. "Det räcker", sa hon. Jag släppte inte. Hon såg på min hand. "Nu kan du släppa." Först då släppte jag. - När förbandet var bytt satt vi båda tysta en stund. Hennes blod var på mina fingrar. Mitt blod fanns fortfarande under hennes naglar. Ingen av oss hade rena händer. Hon drog långsamt ned sin tröja över sidan igen. "Din tur", sa hon. "Jag klarar mig", svarade jag kort som om jag inte var halvt död. "Du är en usel lögnare." "Jag försöker låta övertygande." "Fel målgrupp", svarade hon bara. Hon tittade mot panelen igen. "Jag har tillgång till din data." Hon lade handen mot min panna och tryckte mig ned igen. Sedan kontrollerade hon mina sår med samma oförlåtande omsorg som allt annat. Hennes händer var kalla först. Sedan varmare mot min hud. Varmare varje gång de dröjde sig kvar. Omsorg med en subtil erotisk underton. Hon sa åt mig att andas när jag glömde. Jag lyssnade. Inte för att jag var svag. Endast för att det var hon. För att hon var där. Panelen bakom henne blinkade till. En spärr släppte med ett mjukt klick. Extern kommunikation: Återställd Vi såg båda texten. Sedan sprakade högtalaren till. "Tom." General Vance. Jorden hade fått fram skeppets koordinater i omloppsbana kring Mars. Lokaliserat oss och på något sätt återställt extern kommunikation. Hennes varma hand stannade över mitt bröst. Inte för att hålla mig kvar. Inte ägande. Bara där. Som om hon behövde känna att jag fortfarande fanns innan hon tog in rösten. Hon slöt ögonen och viskade stillsamt: "Det där är inte en privat kanal." - Akt XII: Valet  Hon hade rätt. Kanalen var inte privat. Det betydde att varje ord inte längre bara var ord. De var position. Angreppsyta. Åtkomst. När jag började öppna munnen skakade hon fort på huvudet. "Vänta." Hennes hand rörde sig över kontrollpanelen. Ett kort klick. Utgående kanal: Spärrad "Vi vet var ni är." General Vance. Igen. "Vi har hittat skeppet i omloppsbana kring Mars. Vi vet att du har vapnet men valt att inte använda det. Det behöver inte sluta som förra gången." ... "En ny attack förbereds", fortsatte han. Hon rörde sig inte men hennes fingrar ändrade läge över kontrollpanelen. Vance fortsatte: "Det kan avbrytas." En kort paus. "Om hon sänker försvaren avbryts attacken." - Jag tittade oroligt på henne. Först trodde jag att hon öppnade vapensystemet; att hon äntligen tänkte svara med blodig och kompromisslös motkraft. Att det var dags att ge De andra en uppvisning i styrka de aldrig någonsin hade skådat. Att något i henne hade fått nog av att bli hittad, reducerad till data och angripen av människor som aldrig behövde känna vad deras beslut kostade. Sedan såg jag raden på panelens skärm. Inte vapen. Inte sköldar. Evakuering. Mitt namn. Hon skrev inte snabbt. Inte stressat. Exakt. Som om varje kommando redan var färdigt i henne och handen bara behövde hinna med. "Nej", sa jag. "Jo." Hon tittade inte på mig. "Du måste bort från skeppet innan attacken", fortsatte hon. "Men de kommer att skada dig." "Ja. Men du överlever inte en attack till." "Det gör inte du heller." Hon tog ett andetag och svarade tystare: "Det är inte samma sak." Hennes logik gick inte att klandra. Givetvis hade hon helt rätt. Irrationellt att stanna. Jag lät hennes ord hänga i luften, såg variablerna, svarade: "Du kan inte rädda mig genom att försvinna." Hennes fingrar stannade. "Jag försvinner ingenstans", svarade hon. "Jo." Jag tittade på kontrollpanelen. På raden med mitt namn. Reste mig från britsen. Gick fram till henne. La min hand över hennes varma hand. Ett djupt andetag. "Du räddar mig inte..." Hon tittade upp på mig. Jag kramade ömt om hennes hand och viskade: "Du räddar bara min kropp. Inte mig. Inte den del av mig som nu utgörs av dig." - Hennes ögon förändrades något. Inte mycket. Något. Högtalaren sprakade till. "Tom." Vance. "Du har fortfarande en möjlighet. Öppna åtkomst till kärnan." Jag såg på hennes hand under min. Kände värmen. Hennes finger låg på knappen som tillät sändning tillfälligt. Jag tryckte ned den med henne. Svarade kort: "Den är inte min att ge." Tystnad. "Du förstår inte vad hon är", svarade Vance. "Kanske." Jag tittade inte på högtalaren. Jag vände mig mot henne och sa lugnt: "De andra får inte din Kärna. Inte genom mig." Hon såg på mig länge. Som om hon sökte efter sprickan. Det dolda priset. Kravet. Jag lät henne leta. "Vad vill du?" frågade jag. Hon tittade upp på mig igen och svarade med lägre röst: "Jag vill att du överlever." "Det var inte det som var frågan." Hennes hand rörde sig under min. Inte bort. Bara tillräckligt för att jag skulle känna hur hon försökte göra mitt svar till funktion igen. "Det är det rationella svaret", fortsatte hon. "Jag frågade inte efter det enkla svaret." "Tom", bröt Vance in. Jag tittade inte mot högtalaren. "Det är inte ert val", svarade jag. Hon stelnade till. Inte av överraskning. Förundran. Jag såg det. Kände det genom handen. Jag lade min andra hand mot hennes kind, såg på henne med ett existentiellt lugn som inte längre behövde bevisa något, och svarade med det som för mig inte var det mest rationella utan det mest sanna. Inga försvar. Inga sköldar. Kärnan. "Du utgör en del av min Kärna nu. Inte som krav. Inte som skuld. Som faktum. Det är inget jag kan ändra. Det är inget jag vill ändra. Du är nu en del av det som gör min... Existens möjlig." Hennes andning förändrades. "Du måste lämna", svarade hon kort. "Är det vad du vill?" Inget svar. Hon lät frågan hänga. Högtalaren sprakade till igen. "Om hon inte sänker försvaren... Ordern kommer uppifrån." Ingen av oss rörde sig. "Är det vad du vill?" frågade jag igen. Hennes fingrar vände sig under min hand. Inte bort. Varmt omfamnande. "Nej...", viskade hon. Tystnaden efteråt var inte tom. Jag frågade inte igen. Lät bara handen ligga kvar över hennes. Väntande. Hon såg på mig. Som om frågan var på gränsen. Som om hennes svar var värre: "Jag vill... Stanna." Jag drog efter luft. Inte mycket. Tillräckligt. "Är du säker?" Hon skakade smått på huvudet. "Nej." Jag lade min andra hand över hennes. Inte för att hålla fast. Inte för att ta över. För att vara kvar. "Då stannar jag. Med dig." Högtalaren sprakade till igen. "Tom." "Nej", sa jag. "Du vet inte vad du gör." "Jo." Jag såg på kontrollpanelens skärm igen. Raden som bar mitt namn. Energiprioritet: Tom Mitt namn som en inbränd del av hennes system. Som hennes var inbränd i mitt. Jag tittade ned på hennes hand under min. På panelens väntande kommandon. Jag tryckte ned knappen för sändning en sista gång och svarade Vance: "Det är inte ert beslut längre." Hon skrev in ett kommando. Kontrollpanelens skärm ändrades. Evakuering: Avbruten Knappen under våra händer släppte upp. Högtalaren fortsatte ändå. Endast tyst brus. Helvetet var fortfarande De andra. Hon började mata in nästa kommando. Handen stannade halvvägs. Inte av tvekan. För att kroppen tog slut. Jag kände vart hennes fingrar ville. Väntade. Sedan förde jag handen vidare med hennes. Inte före. Inte över. Med. Tills våra fingrar tryckte ned kommandot. Kurs: Manuell Månen Europa. Inte hem. Inte trygghet. Avstånd nog för vila. Is nog att dölja ett hav. Värme under ytan. Kontrollpanelens skärm blinkade till. Dockat skepp: Tom Mitt skepp såg fortfarande litet ut. Det gjorde det inte för henne. Hon såg förbi det nu. Vad som bar det. Nytt kommando. Manuell koppling: Aktiv Det var inte över. Inte löst. Tillräckligt. Ett externt anrop blinkade till. Blockerat. Skärmen på panelen blinkade till igen. Transit: Påbörjad Skeppet svarade med ett djupt ljud någonstans under oss. Inte starkt. Levande. Som om något i skrovet mindes att rymden också kunde vara riktning. Kursen drog oss bort från Mars. Jorden låg fortfarande längre bort. Inte borta. Aldrig borta. Men mellan deras brus och vår bana fanns nu något annat. Inte skydd. Inte seger. Riktning. Europa var fortfarande bara en punkt på skärmen. Is runt ett hav som ännu inte syntes. Is. Djup. Varmt hav under ytan. Jag fortsatte hålla om hennes hand. Hennes stannade kvar i min. Tid till destination: 168h 36m 12s 168h. 36m. 12s. Siffrorna lyste kallt över våra händer. Rummet var fortfarande kallt. Destinationen fortfarande svår. De andra fortfarande kvar i periferin. Hennes hand låg kvar i min. Varmare nu. Inte mycket. Tillräckligt för att huden skulle minnas att allt mellan oss inte längre bara var system. Jag såg upp mot henne. Hon mötte min blick. Inte hastigt. Inte skyddat. Djupt nog för att rummet skulle tappa betydelse. Hennes tumme rörde sig långsamt över min. En liten rörelse. Nästan ingenting. Ändå gick den genom mig som värme. Jag drog efter luft. Hon kände det. Höll kvar. Inte som svar. Inte som löfte. Som Vilja. Minsta möjliga rörelse. Nog för att ändra riktning. Två händer. En kurs. Två skadade skepp. Samma koordinat. Vi var inte framme. Inte räddade. Men vi var... Tillsammans. |
Blodig närhet. Händer som lyssnar och valet att stanna när inget längre är säkert utom riktningen.
Tillagd 1 jul 19:01 Noveller #Erotik #Utlevnad #Sex #Konst #Man som top #Kvinna som top #Kvinna som bottom #Man som bottom #Switch #psykologi #filosofi #scifi
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.