Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoDen tredje kraften
| Inledning Martin Buber skiljer mellan Jag-Du och Jag-Det. [1] I Jag-Det blir den andre en yta att analysera, kontrollera eller förbruka. I Jag-Du möter jag istället den andre som subjekt. Inte endast som: * Material för min vilja * Roll i en festlig novell * Spegling av det egna jaget Som någon. En annan människa med en okränkbar bakomliggande kraft. När Buber skriver om mötet är detta något som inte endast sker inom mig. Det är inte heller något som endast sker inom dig. Det avgörande uppstår och sker istället i relationen mötet skapar. I det han kallar det mellanmänskliga. Den här texten börjar men slutar inte där. Den mer intressanta frågan är nämligen vad som sker när mötet fortsätter. När rytmen uppstår. När orden återkommer. När minnen ackumuleras. När uttryck får privat betydelse. Då uppstår något mer än två separata individer som talar till varandra. Inte en upplösning av gränser. Inte en tredje person. Inte en fusion. Ett oss. - Jag använder inte begreppet "den tredje kraften" i dess psykologihistoriska mening där humanistisk psykologi ibland kallats den tredje kraften efter behaviorism och psykoanalys. [2] Jag menar något annat. Det relationella fält som uppstår mellan två människor och sedan börjar verka tillbaka på dem. En återkopplingsloop där ett oss inte bara existerar utan börjar påverka vilka båda kan vara inför den andre. Det är detta jag kallar: Den tredje kraften. - Fördjupning Ett oss är inte bara en känsla. Inte bara närhet. Inte bara historia. Inte bara två människor som tycker något om varandra. Det är ett gemensamt fält som börjar bära spår. A möter B. Ur mötet uppstår C. C är det gemensamma. * Språket * Rytmen * Minnet * Begäret * Löftena * Såren * Förväntningarna Det som ingen av dem äger ensam men som båda är med och skapar. Det viktiga är dock inte endast att C uppstår. Det viktiga är att C börjar återverka. A påverkar B. B påverkar A. Men sedan börjar C påverka både A och B tillbaka. Det uppstår en återkopplingsloop. Nästa gång A möter B är det inte längre exakt samma A. Inte heller exakt samma B. De möts som två människor som kontinuerligt förändras av det gemensamma (C). Inte nödvändigtvis mycket. Inte alltid synligt. Men tillräckligt. Ett ord kan väga mer. En tystnad kan bli större. Ett skämt kan öppna ett helt rum. En blick kan bära minnet av allt som redan hänt. Det är inte längre endast den andre jag reagerar på. Jag reagerar också på historien mellan oss. På C. - Enkelt? Nej. C är inte identiskt för A och B. Det gemensamma fältet bärs också av två privata, asynkrona tolkningar av detta fält. A har sin bild av vad vi är. B har sin. Dessa uppdateras inte alltid samtidigt. A minns vissa saker starkare. B andra. A kan uppleva ett löfte där B upplevde ett ögonblick. B kan uppleva en gräns där A upplevde en rörelse framåt. Det betyder inte att det gemensamma är overkligt. Det betyder endast att det gemensamma aldrig är helt åtkomligt från ett enda perspektiv. Detta får mig osökt in på Einsteins relativitetsteori. Inte för att relationer är fysik. Inte för att människor kan reduceras till partiklar. Men relativitetsteorin säger något användbart även här: att samma skeende inte alltid framträder likadant från olika referensramar. [3] En observatör står aldrig utanför allt. Observatören befinner sig någonstans. A står i sin position. B står i sin. Samma C kan alltså vara verkligt för båda utan att framträda identiskt för båda. Det finns inget enkelt gudsperspektiv inne i sfären "oss" där någon kan proklamera: så här är vårt oss, fullständigt och slutgiltigt. Position finns. Rörelse. Avstånd. Mellan människor även: Historik. Närhet. Tolkning. C är därför samtidigt både gemensamt och relativistiskt tolkat. Ett oss. Men aldrig ett oss som någon ensam kan definiera fullständigt. A kan inte ta ägarskap över B:s uppfattning. B kan inte proklamera ägarskap över A:s tolkning. Ingen har ensam tolkningsföreträde över C. Ingen kan åberopa egen relativistisk superposition och kalla den slutgiltig verklighet. I ett godartat scenario glider dessa olika tolkningar inte isär. De närmar sig istället varandra. Inte: * A och B blir samma person * Deras perspektiv upphör * Gränser löses upp Endast tillräckligt nära för att kostnaden för tolkning och all dess overhead sjunker. Allt måste då inte översättas till den egna referensramen. Varje ord måste inte vägas. Ingen konstant kontroll mot C behöver köras för att verifiera att bilden fortfarande mappar ungefär lika hos båda. Det är här jag nästan vill använda ordet superposition. Inte som kvantfysik. Inte bokstavligt. Inte som ännu ett försök att göra människor till partiklar. Mer som en allmänt målande bild. Två separata system. Två separata viljor. Två olika referensramar. Men för ett ögonblick ligger de så nära varandra i sin definition av oss att något annat uppstår. Ett läge där man inte behöver tolka lika hårt. Där man bara kan andas. Existera. Vara. Inte för att allt är löst. Inte för att allt är enkelt. Utan för att C för en stund bär båda tillräckligt väl för att ingen av dem behöver kämpa mot det. När dessa tolkningar däremot glider för långt från varandra uppstår ofta konflikt. Inte för att C saknas, utan för att det uppstått en glidning mellan A:s och B:s asynkrona tolkningar av C. Det är dock en annan text som mer rör konflikthantering. - Om Einstein hjälper mig att tänka position och precision, hjälper Kurt Lewin mig att tänka fält. Inom psykologins något fluffigare språk finns en närliggande tanke hos honom. 𝐵 = 𝑓(𝑃, 𝐸) beteende (B) som funktion av person (P) och miljö (E) Människan kan inte ses som helt isolerad från sitt fält. Beteendet uppstår inte endast ur personen själv utan också i relation till miljön omkring människan. [4] Den tredje kraften kan ses på ett liknande sätt. Inte som en egenskap inne i A. Inte som en egenskap inne i B. Utan som något som uppstår i fältet mellan dem. När ett oss har blivit tillräckligt starkt blir det en del av miljön som båda agerar inom. Inte en fysisk miljö. Inte ett rum med väggar. Likväl ett rum som tar plats. Ett relationellt rum där vissa rörelser blir enklare och andra svårare. Där vissa delar kan få syre och andra kan kvävas. En människa kan vara modig i ett rum och liten i ett annat. Lekfull med en person men sluten med någon annan. Kroppslig här. Intellektuell där. Rädd någon annanstans. Det betyder inte att den andre parten skapar dessa delar ur tomma intet. Det betyder att olika former av den tredje kraften ger olika delar olika förutsättningar. Syre eller kvävning. När fältet bär de bakomliggande krafterna väl minskar friktionen. Mindre kraft går åt till tolkning, försvar och kontroll. Mer kraft kan gå till det levande som redan finns där. - Men den tredje kraften gör mer än att bara aktivera. En primär skillnad är att den kan förstärka. En människa kan bära mod inom sig. Begär. Kreativitet. Trygghet. Vilja. Men i rätt relationellt fält synliggörs inte endast dessa personlighetsdrag och drivkrafter. De blir större. Starkare än de hade varit utan den tredje kraften. Inte för att personen saknade dessa egenskaper tidigare. För att det gemensamma skapar bättre villkor än ensamheten kunde skapa. Det är där den tredje kraften blir mer än ett samspel. Den blir förstärkning. Två människor kan alltså skapa ett fält, en kraft, där sådant som redan finns i dem får högre slagkraft. Det är inte simpel addition. Inte A plus B som två separata poster bredvid varandra. Förstärkning genom gemensamt fält. Ett fält där ett plus ett inte blir två utan snarare ett relativistiskt tre. En ensam människa kan bära mod. En annan kan bära riktning. Men i rätt C, det gemensamma, kan modet få riktning och riktningen få mod. Då uppstår något som ingen av dem ensam riktigt kunde bära fram på saf(mma sätt. Inte för att de saknade det. Utan för att det behövde ett gemensamt fält för att få full verkan. En tredje kraft. Där modet kan bli modigare. Kreativiteten mer levande. Begäret mer närvarande. Tryggheten mer kroppslig. Viljan mer riktad. Inte genom att någon försvinner in i den andre. Inte genom att gränser löses upp. Utan snarare genom att båda blir mer möjliga inför varandra i det fält de skapar gemensamt. - De Jaegher och Di Paolo beskriver hur själva interaktionen kan få en egen dynamik och delvis autonomi. [5] Det är en viktig precisering. Efter ett tag börjar det gemensamma "nästan givet" bete sig som ett eget system. Inte för att det har medvetande. Inte för att det vill något. Inte för att det bär rättigheter. Utan för att systemet kan få riktning, minne och tröghet. Så här brukar vi göra. Så här brukar vi tala. Så här brukar vi såra. Så här brukar vi reparera. Så här blir det alltid när vi kommer nära. Det kan vara väldigt vackert. Ett privat språk. En rytm. En trygghet. Ett sätt att hitta tillbaka. Samma mekanik kan dock också bli farlig. Den tredje kraften kan inte endast förstärka det vackra. Den kan också förstärka kontroll. Skam. Rädsla. Beroende. Tystnad. Försvar. Då blir den tredje kraften inte ett rum där båda växer och blir större. Det blir då snarare ett protokoll där någon måste bli mindre än sig själv för att systemet ska fortsätta fungera. Någon måste väga sina ord. Någon måste släcka sitt ljus för att inte kasta en för hård skugga. Någon måste stänga ned delar av sig själv för att bevara freden. Det är fortfarande den tredje kraften som verkar. Men inte godartat. - Efter Einstein kan även Freud få bli relativistisk, om än bara som kontrast. [6] Den tredje kraften är dock inte ett "överjag". Inte en inre moralisk instans. Inte ett samvete placerat mellan två människor. Men den kan bli normaliserande. Inte som lag. Inte genom moral. Inte genom objektiv sanning. Genom historik. Genom mönster. Genom upprepning. Det som händer en gång är en händelse. Det som händer igen blir ett mönster. Det som upprepas tillräckligt länge blir till slut relationens natur. Så här är vi. Så här får man vara här. Så här mycket får man säga. Så här mycket får man behöva. Så här mycket får man brinna. I bästa fall blir detta en riktning båda kan hämta kraft ur. I sämsta fall blir det en regel båda börjar lyda under. Där slutar också den mekanistiska frågan. Om den tredje kraften kan aktivera, förstärka, kväva och normalisera räcker det nämligen inte bara att fråga om den är verklig eller om den kan definieras. Man måste också fråga vad den gör med människorna som skapat den. - Avslut Den tredje kraften är inte bara något A och B skapar. När den väl uppstår börjar den skapa tillbaka. Den får delvis autonomi. Inte ur tomma intet. Inte som magi. Inte som en tredje person. Som fält. Riktning. Syre eller friktion. Den verkar i kommunikationen. I vad som blir möjligt att säga. I vad som blir farligt att säga. I hur mycket kraft som måste läggas på tolkning, försvar och kontroll. Men den verkar också djupare än så. I hur A kan vara inför B. I hur B kan vara inför A. I bästa fall minskar friktionen. Då behöver inte allt översättas. Varje ord behöver inte vägas. Ingen konstant kalibrering mot C behöver utföras. Då kan båda andas utan att någon behöver försvinna. Det är där den tredje kraften kan göra människor större. Inte genom att uppfinna mod ur ingenting. Inte genom att ersätta individers vilja. Inte genom att två människor uppgår i total fusion. Utan genom att ge det som redan finns där bättre möjligheter att frodas. Modet kan få riktning. Kreativiteten kan få syre. Tryggheten kan bli kroppslig. Viljan kan bli mer precis. Då blir ett plus ett inte simpel addition. Det blir fältverkan. Ett relativistiskt tre, om man tillåter mer exotisk matematik. Det är därför den tredje kraften inte bara är ett namn på närhet. Inte bara ett namn på historia. Inte bara ett namn på stark känsla. Det är namnet på den återverkan där det gemensamma börjar forma dem som formade det. 𝐶ₜ₊₁ = 𝑓(𝐴ₜ, 𝐵ₜ, 𝐶ₜ) nästa version av det gemensamma fältet som funktion av A, B och det C som redan hunnit påverka dem A och B skapar C. C formar A och B tillbaka. När den är godartad gör den inte A mindre för att C ska leva. Den gör inte B mindre för att C ska hålla ihop. Den låter A bli mer A inför B. Den låter B bli mer B inför A. Två separata människor. Två separata viljor. Två separata kroppar. Men ett gemensamt fält där båda kan nå högre slagkraft än de hade haft ensamma. Inte som ägande. Inte som krav. Inte som en rättighet ett oss plötsligt får över dem som skapat det. Utan som något båda fortsätter skapa. Något som bara fortsätter leva så länge båda fortsätter ge det verklig kraft. Där finns den tredje kraftens vackraste möjlighet: Att ett oss inte behöver förminska dem som skapat det. Att det i stället kan göra båda större. Större än vad de någonsin kan vara ensamma. - Referenser [1] Buber, M. (1970). I and Thou (W. Kaufmann, övers.). Charles Scribner’s Sons. (Originalarbete publicerat 1923) [2] Bugental, J. F. T. (1964). The third force in psychology. Journal of Humanistic Psychology, 4, s. 19–26. [3] Einstein, A. (1905). Zur Elektrodynamik bewegter Körper. Annalen der Physik, 322(10), s. 891–921. [https://doi.org/10.1002/andp.19053221004] (https://doi.org/10.1002/andp.19053221004) [4] Lewin, K. (1936). Principles of Topological Psychology. McGraw-Hill. [5] De Jaegher, H., & Di Paolo, E. (2007). Participatory sense-making: An enactive approach to social cognition. Phenomenology and the Cognitive Sciences, 6(4), s. 485–507. [https://doi.org/10.1007/s11097-007-9076-9](https://doi.org/10.1007/s11097-007-9076-9) [6] Freud, S. (1923). The ego and the id. I J. Strachey (red. och övers.), The Standard Edition of the Complete Psychological Works of Sigmund Freud, Volume XIX (1923–1925): The Ego and the Id and Other Works (s. 1–66). Hogarth Press. |
När ett oss börjar forma dem som formade det. Om en tredje kraft som både kan förstärka och förminska oss och om varför ett plus ett ibland blir ett relativistiskt tre.
Tillagd igår 19:16 Kultur- och faktaartiklar #Erotik #Utlevnad #Sex #filosofi #psykologi #autonomi #fältteori #relativitetsteori #referensramar
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.