Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVax on, vax off! ?
| Det var vinter och väglaget var dåligt. Jag hade fem, sex timmars körning framför mig och jag var redan trött när jag satte mig i bilen. Det hade varit för mycket jobb under flera veckor. För många långa dagar, för många beslut, för många människor. Kroppen var stel och spänd. Han visste att jag var sliten. Han visste också att jag ändå skulle komma. De första milen gick ganska bra. Det var mörkt, kallt och lite snö i dikena, men vägen var fortfarande okej. Sedan blev det sämre. Ju längre upp jag kom i landet, desto mer snö låg kvar på vägen. På vissa sträckor var det plogat ordentligt. På andra låg det modd i hjulspåren och bilen drog lite åt sidan när jag bytte fil eller kom för nära kanten. Jag körde med båda händerna på ratten nästan hela tiden. Vindrutetorkarna gick fram och tillbaka. Spolarvätskan luktade starkt varje gång jag fick bort den grå sörjan från rutan. Det blev snabbt smutsigt igen. Mötande lastbilar kastade upp snöblandat slask över vindrutan så att jag fick hålla andan någon sekund innan jag såg vägen tydligt igen. Efter ett par timmar stannade jag vid en hamburgerkedja. Jag behövde kaffe, mat och en paus från att sitta spänt bakom ratten. Inne var det för stark belysning och torr värme. Jag beställde en meny och kaffe. Hamburgaren var varm, salt och ganska tråkig, men den gjorde sitt jobb. Kaffet var för hett först och smakade mest bränt, men jag drack det ändå för att vakna till. Jag gick på toaletten innan jag körde vidare. Tvättade händerna. Sköljde ansiktet lite. Tittade på mig själv i spegeln och såg mest trött ut. Huden var blek, håret låg fel efter mössan och ögonen såg mindre ut än vanligt. Samtidigt fanns det något annat där också. Förväntan. Lite nervositet. Den där känslan av att jag visste vart jag var på väg, men ändå inte riktigt visste vad som skulle hända när jag kom fram. När jag kom ut igen slog kylan mot kinderna direkt. Jag stod kvar en kort stund bredvid bilen, bara för att få luft. Sedan satte jag mig igen, drog igen dörren, startade bilen och fortsatte. Den sista delen av resan gick långsammare än jag hade tänkt. Vägen blev smalare och mörkare. Snön låg tjockare på träden och på taken när jag passerade små hus längs vägen. Ibland kom det en bil från andra hållet och då fick jag nästan krypa ut mot kanten. Helljuset fångade snön som föll lätt framför rutan. Det blev ett vitt flimmer rakt mot ögonen och jag fick sänka farten ännu mer. Höger axel värkte. Käkarna var spända. Ena foten hade blivit stel av att ligga mot gaspedalen i samma läge för länge. Jag bytte ställning i sätet flera gånger, drog upp värmen, drog ner värmen, öppnade rutan en liten stund för att få in kall luft. Jag ville fram, men jag ville också komma fram hel. När GPS:en visade att det var mindre än tjugo minuter kvar blev jag piggare utan att egentligen få mer energi. Det gick en liten reaktion genom kroppen. Jag tänkte på honom. På hur han hade varit de andra gångerna vi hade setts. Lugn, tydlig, noggrann. Jag svängde in på den sista vägen. Det knastrade under däcken. Huset låg mörkt omkring, men det lyste från hans del. Jag parkerade, stängde av motorn och satt kvar några sekunder. Allt blev tyst direkt. Bara fläkten som dog ut och små knäppningar från bilen. Jag var stel när jag klev ur. Jackan kändes tung. Luften var kall och torr. Jag tog väskan från baksätet och gick mot dörren med lite för korta steg, som man gör när marken kan vara hal. Han öppnade innan jag hann knacka ordentligt. Han stod där barfota, i mjuka byxor och en mörk tröja. Håret var lite rufsigt, men resten av honom såg samlad ut. Han log stort när han såg mig. “Äntligen”, sa han. “Ja”, sa jag. “Fy fan vilken väg.” Han tog väskan ur min hand direkt och ställde den innanför dörren. Sedan drog han mig intill sig. Först stod jag mest där, med armarna runt honom men kroppen fortfarande kvar i bilen. Jag luktade kyla, jacka och lång resa. Han luktade varmt rum, ren hud och något svagt från elden. “Du är kall”, sa han. “Jag är mest trött.” “Det märks.” När jag kom in såg jag hur liten lägenheten faktiskt var. Det var ett rum som skulle rymma det mesta. En liten köksdel, en soffa, ett lågt bord, några hyllor, en säng längre in och den öppna spisen som tog plats. Elden var tänd. Det låg ett par vedträn i den och lågorna rörde sig lugnt. Det luktade svagt av rök och varm sten. Musiken låg redan i rummet. Låg volym, mjukt ljud, bra högtalare. Jag kände igen att han hade valt musik med omsorg. Det var inget jag hade hört tidigare, men det passade. Ingen låt som ville ta över. Bara ljud som gjorde rummet lugnare. Han tog min jacka. “Gå in och landa lite”, sa han. “Toaletten är där.” Jag nickade och gick in. Toaletten var liten och ren. Handduken hängde rakt. Tvålen stod på sin plats. Det fanns ingen röra någonstans. Jag låste dörren och lutade mig en stund mot handfatet. Jag behövde tvätta av mig. Resan satt överallt. I ansiktet, under armarna, mellan benen, i håret som blivit platt av mössan. Jag tvättade mig noggrant med varmt vatten och tvål, torkade mig, drog fingrarna genom håret och försökte känna mig lite mer som mig själv igen. Samtidigt fanns den där medvetenheten i kroppen. Han hade sagt åt mig att låta bli att raka mig. Jag hade gjort som han bad. Det hade gått en eller två veckor och jag kände mig ovan. Jag var van vid att kontrollera den delen själv. Van vid att fixa, raka, jämna till, vara förberedd på mitt sätt. Nu hade jag låtit bli. För att han ville det. För att jag hade gått med på det. Det gjorde mig både generad och upphetsad. Lite irriterad också, faktiskt. Det var en utsatt känsla att gå ut från toaletten och veta att han snart skulle se mig på ett sätt jag själv inte riktigt hade valt att visa upp i vanliga fall. När jag öppnade dörren igen stod han vid massagebänken. Då såg jag vad han hade gjort. Han hade flyttat undan soffbordet och skjutit soffan lite åt sidan. Det syntes att han hade fått pussla för att få plats. Massagebänken stod mitt i rummet, nära nog elden för att värmen skulle nå dit, men inte så nära att det blev för varmt. På bänken låg handdukar i olika storlekar. Några var vikta, några låg redo att dras över kroppen. Där fanns en flaska mandelolja, två glas och en flaska champagne i en kylare. Bredvid låg en ögonbindel. Det var så ordnat att jag nästan blev rörd. “Har du byggt spa i en etta?” frågade jag. Han såg nöjd ut. “Ungefär.” “Du är ju inte klok.” “Nej. Men jag är noggrann.” Det var sant. Det syntes på allt. Ljusen stod där de skulle. Flaskorna stod där de inte kunde välta. Handdukarna låg inom räckhåll. Han hade till och med lagt en extra filt över en stol. Antagligen för att kunna lägga över mig senare. Tänkt på allt. Han hällde upp champagne och räckte mig ett glas. Det var kallt mot mina fingrar. Första klunken stack i läpparna. Bubblorna bet lite i tungan och halsen. “Drick lite”, sa han. “Du behöver komma ner i varv.” “Jag försöker.” “Jag vet.” Han sa det lugnt. Som om han redan hade bestämt att han tänkte hjälpa mig med det. Vi stod nära varandra medan vi drack. Han frågade om vägen, men bara kort. Jag berättade om snön, lastbilarna, det brända kaffet och hamburgaren. Han lyssnade, men jag märkte att hans fokus redan var på annat. På mig. På min kropp. På hur trött jag var. På vad han hade planerat. Efter några klunkar tog han mitt glas och ställde det på bordet. “Kom hit.” Jag gick fram till honom. Han började med dragkedjan på min tröja. Långsamt. Han drog ner den hela vägen och förde händerna innanför tyget, över mina axlar, och sköt av mig plagget. Sedan lyfte han undan håret från nacken och kysste mig där. Bara en gång. Varm mun mot hud som fortfarande var lite kall. Jag blundade. . Han tog av mig tröjan under. Sedan byxorna. Han knäppte upp dem, drog ner dragkedjan och gick ner på huk framför mig när han drog dem över höfterna. Jag satte en hand på hans axel för att hålla balansen. Han drog av ett ben i taget och la byxorna över stolen. Strumporna åkte av sedan. Han höll min fot i sin hand längre än nödvändigt innan han ställde ner den igen. BH:n öppnade han bakifrån. Trosorna drog han ner med båda händerna och följde med hela vägen ner tills jag kunde kliva ur dem. Jag stod naken framför honom. Det var varmt i rummet, men jag rös ändå. Mer av situationen än av temperatur. Han såg på mig utan att stressa. Blicken var koncentrerad. Det gjorde mig mer påverkad än om han hade varit uppenbart hungrig. Han tog in mig som om han ville se ordentligt. Sedan tog han ögonbindeln från bänken. “Vill du ha den på nu?” “Ja.” Han ställde sig bakom mig. Jag kände tyget mot pannan först, sedan hur det gled ner över ögonen. Han justerade den försiktigt så att den satt bra. Mörkret kom direkt. Rummet försvann, men allt annat blev tydligare. Elden knäppte till någonstans framför mig. Musiken blev närmare. Jag hörde hans andetag bakom mig. Han la händerna på mina axlar. “Litar du på mig?” “Ja.” “Bra.” Han sa inget mer. Han ledde mig fram till massagebänken med en hand mot min rygg och en vid min arm. Jag kände kanten mot låret. Han hjälpte mig upp. Först fick jag sitta. Sedan la han en hand mot min bröstkorg och en mot min rygg. “Lägg dig på mage.” Jag gjorde som han sa. Bänken var fast under kroppen. Huvudet hamnade i öppningen. Jag hörde honom röra sig vid sidan av mig. En handduk drogs över mina höfter och nedre rygg. Sedan en över benen. Han stoppade om mig lite, praktiskt och omsorgsfullt, så att jag inte skulle ligga och frysa. “Bra så?” “Ja.” Jag hörde flaskan med olja öppnas. Sedan ljudet av olja i hans handflata. Han gnuggade händerna mot varandra för att värma den. När han sedan la händerna på min rygg var oljan varm, inte het. Doften av mandel kom direkt. Mild, lite nötig. Den blandade sig med elden, champagnen och den rena doften från handdukarna. Han började mellan skulderbladen. Båda händerna, brett tryck, långsamma drag. Först kändes huden nästan för känslig. Jag var så spänd att kroppen inte visste om den skulle ta emot eller skydda sig. Sedan började musklerna släppa, lite i taget. Han masserade på riktigt. Tummarna gick längs sidorna av ryggraden. Handflatorna tryckte ut mot skuldrorna. Han hittade knutor utan att fråga. När han kom åt en punkt under höger skulderblad drog jag efter andan. “Där?” “Ja.” “För hårt?” “Nej. Fortsätt.” Han fortsatte. Långsamt, bestämt. Det gjorde ont på det bra sättet. Den sortens tryck som nästan är för mycket först, men som kroppen sedan vill ha mer av. Jag kände hur värken från bilresan började ge sig. Axlarna sjönk. Händerna, som jag inte ens hade märkt att jag knöt lite, öppnade sig mot bänken. Han masserade nacken länge. Fingrarna arbetade precis under hårfästet, små rörelser, sedan djupare tryck ner mot axlarna. Jag gjorde något ljud jag inte riktigt kunde hålla tillbaka. Han stannade en sekund. “Bra ljud”, sa han. Jag skrattade kort ner i bänken. “Var tyst och fortsätt.” “Gärna.” Han gick vidare till armarna. Först överarmarna, sedan underarmarna, sedan händerna. Han tog min ena hand i båda sina och masserade handflatan med tummarna. Ett finger i taget. Drog lätt, tryckte, vred försiktigt. Det var märkligt intimt. Nästan mer intimt än om han hade rört mig där jag redan låg och väntade på att bli rörd. När han kom ner till benen drog han undan handduken bara så mycket som behövdes. Han började med vaderna. Jag hade varit stel i dem efter körningen, men märkte det först när han började arbeta. Han tryckte med hela handen upp mot knävecket, släppte, drog tillbaka, började om. Oljan gjorde huden varm och blank. Jag kunde känna hur hans händer gled utan att tappa greppet. Sedan baksidan av låren. Långsammare där. Tyngre händer. Jag försökte ligga stilla, men det blev svårare. Varje gång hans händer kom högre upp gick det en tydlig reaktion genom kroppen. Jag blev varm mellan benen trots att han inte rörde mig där. Kanske just därför. Han sa inget om det. Han bara fortsatte. Det gjorde det värre. När han kom till rumpan stannade han först. Båda händerna låg stilla mot mig. Varma. Tunga. Han lät dem bara ligga där. Jag andades ut. Då började han. Han tog mer olja. Jag hörde flaskan igen, händerna som gnuggades mot varandra, sedan värmen mot huden. Han masserade med hela handflatorna först. Långa drag över höfterna, ner över skinkorna, upp igen. Sedan fastare. Han knådade långsamt, metodiskt, med ett tryck som fick mig att sjunka djupare ner i bänken. Det var min favorit. Det visste jag redan då, men där blev det löjligt tydligt. Kroppen svarade direkt. Värmen drog ihop sig lågt i magen. Det började pulsa mellan benen. Jag låg med ansiktet ner i bänken och försökte andas normalt, men det gick sådär. Han märkte det förstås. “Tycker du om det här?” “Ja.” “Det hörs.” Han skrattade lågt, men händerna fortsatte. Han drog tummarna längs kanten av höfterna, arbetade ut mot sidorna, tillbaka in, djupare igen. Ibland var han nästan brutal i trycket, sedan mjukare direkt efter. Det var inte slarvigt en sekund. Han visste exakt var han hade händerna. Jag kunde känna hur jag blev mer och mer upphetsad. Det gick inte att gömma. Låren ville dela sig lite fast jag låg på mage. Höfterna ville röra sig mot bänken. Jag ville att han skulle fortsätta och samtidigt ville jag att han skulle gå vidare. Det var en frustrerande, underbar sorts väntan. Han gjorde inget för snabbt. Det var kanske det värsta med honom. Eller det bästa. Han hade ingen brådska. Han kunde stanna i en rörelse tills jag nästan blev galen av den. Han kunde låta händerna komma nära, nära, nära och sedan byta riktning innan jag fick det jag väntade på. När han till slut drog handduken över mig igen var jag redan långt ifrån den trötta kvinnan som hade klivit ur bilen. Kroppen var tung, varm och uppmärksam. Varenda del av huden reagerade. “Vänd dig om”, sa han. Han hjälpte mig, eftersom jag fortfarande hade ögonbindeln på. Jag vände mig långsamt över på rygg. Han höll i mig så att jag inte skulle komma för nära kanten. När jag låg rätt drog han handdukar över bröstet och magen först, sedan över benen. Han lämnade bara det han arbetade med fritt. Det gjorde mig lugnare. Och mer utlämnad. Han började med fötterna. Han masserade hålfoten, hälen, varje tå. Sedan skenbenen, knäna, framsidan av låren. Jag låg där och hörde elden, musiken, hans händer mot min hud och mina egna andetag. När hans händer kom högre upp på låren blev allt i mig tydligare igen. Han stannade innan han kom för nära. Varje gång. Lät händerna gå upp längs insidan av låret, nästan hela vägen, sedan utåt, över höften, ner igen. Jag kunde känna hur våt jag var. Jag kunde känna hur kroppen väntade. Han måste ha sett det. Han måste ha förstått det. Ändå rörde han mig inte där. Det gjorde mig nästan förbannad. “Du är väldigt nöjd med dig själv nu, va?” sa jag. “Ganska.” Han fortsatte till magen. Mjuka, varma händer över huden. Runt naveln. Upp mot revbenen. Sedan bröstkorgen. Han vek undan handduken, masserade runt brösten först, inte direkt över dem. Så småningom lät han händerna gå över dem också, långsamt och ordentligt, som resten av kroppen. Inget hafs. Inget ryckigt. Bara samma noggranna, varma behandling. Jag hade för länge sedan slutat tänka på resan. När massagen hade pågått länge låg jag nästan overkligt stilla. Kroppen var tung och galet kåt. Den var vaken på ett sätt som nästan blev svårt att hantera. Jag kände oljan över huden. Värmen från elden på ena sidan. Handdukarna över mig. Ögonbindeln mot ansiktet. Han drog upp handduken över min överkropp. “Jag vill att du inte fryser”, sa han. “Det gör jag inte.” “Bra.” Han var tyst en stund. Jag hörde att han flyttade något. Kanske flaskan. Kanske handdukarna. Sedan kom han tillbaka och stod nära bänken. Jag kände hans hand mot min arm. “Litar du på mig?” frågade han igen. Jag blev stilla. “Ja.” “Jag tänkte vaxa dig.” Jag hann inte svara direkt. Orden gick genom kroppen på ett annat sätt än jag hade väntat mig. Jag hade förstått att något mer skulle hända, men inte det. Jag hade aldrig vaxat mig intimt tidigare. Benen, ja. Men inte så. Inte av en man. Inte liggande naken på en massagebänk med ögonbindel och hela kroppen varm av olja och beröring. “Är det okej?” frågade han. Jag kände hur utsatt det skulle bli. Hur noga han skulle se. Hur nära han skulle vara. Hur lite jag skulle kunna styra. Sedan kände jag också något annat. Jag ville. “Ja”, sa jag. “Det är okej.” Han la handen på min mage, stadigt och varmt. “Jag gör det långsamt. Du säger till om du vill pausa.” “Ja.” “Bra.” Sedan började han förbereda allt. Han rörde sig bort från massagebänken. Jag hörde honom öppna något, ställa ner något annat, dra ut en låda. Små ljud. Kontrollerade ljud. Inget letande. Inget rotande. Han visste var allt fanns. Han kom tillbaka och la saker på ett litet bord bredvid bänken. Förpackningar som prasslade. Något som klickade. En burk eller värmare som öppnades. Jag låg kvar med ögonbindeln på och lyssnade. Just där gjorde mörkret allt värre. Jag kunde inte se vad han gjorde, bara förstå av ljuden att han förberedde något med samma noggrannhet som allt annat. “Jag kommer testa temperaturen först”, sa han. “Mm.” “Det ska kännas varmt. Inte brännande.” “Bra.” “Du säger till direkt om det blir för mycket.” “Ja.” Han drog undan handduken från ena höften och lite längre ner över magen. Luften kom åt huden. Jag kände direkt hur naken jag var på ett annat sätt nu. Massagen hade varit utlämnande, men den hade också varit lätt att ta emot. Det här var mer specifikt. Mer riktat. Han skulle titta nära. Arbeta nära. Se allt. Jag kände hans hand mot insidan av mitt lår. “Böj lite på benet.” Jag gjorde som han sa. “Lite mer. Så.” Han justerade min position utan stress. Ena handen under knät, den andra mot ankeln. Han flyttade mig varsamt, men bestämt, tills jag låg så att han kom åt. Jag märkte hur hela kroppen ville hjälpa till och samtidigt gömma sig. Det fanns ingen bra väg mellan de två impulserna. Sedan kom det första varma. Han strök lite vax mot huden långt ut på sidan först, där det inte var som känsligast. Vaxet var tjockt, varmt och ovant. Det drog lite i huden när han fördelade det med spateln. Jag höll andan utan att mena det. “Temperaturen?” “Bra.” “Säkert?” “Ja. Varmt bara.” “Då fortsätter jag.” Han arbetade långsamt. Det hördes på honom att han var koncentrerad. Spateln rörde sig mot huden med ett litet segt ljud. Vaxet lades på i jämna drag. Han blåste ibland lätt, inte för effekt, bara praktiskt, för att få det att svalna precis lagom. Sedan väntade han. Fingrarna testade kanten. “Nu drar jag.” Jag hann spänna mig. Han la ena handen mot huden för att hålla emot. Med den andra drog han snabbt. Det sved till direkt. Kort, skarpt, tydligt. “Aj, helvete.” “Bra?” “Det där var en märklig fråga.” “Men klarar du det?” “Ja.” Han la sin handflata över stället direkt efteråt. Tryckte varmt och stadigt. Det hjälpte. Smärtan gick över till hetta, sedan till en intensiv känsla av att huden var vaken. “Du är duktig”, sa han. “Bli inte för nöjd nu.” “För sent.” Jag skrattade, men ljudet fastnade lite i halsen när han fortsatte. Nästa stråk. Mer vax. Mer väntan. Mer av den där sekunden precis innan han drog, när jag visste vad som skulle komma men inte kunde göra något annat än ligga kvar. Han tog små områden i taget. Aldrig för mycket. Aldrig slarvigt. Han strök på, väntade, höll emot, drog. Sedan handen direkt mot huden. Ibland torkade han försiktigt med något svalt. Ibland tog han lite olja runt omkring, men bara där det inte störde vaxet. Allt var genomtänkt. “Du har gjort det här förut”, sa jag. “Ja.” “På andra?” “Ja.” Jag låg tyst en sekund. “Tycker du om det?” “Ja.” Det kom utan tvekan. “Det märks.” “Bra.” Han flyttade sig närmare fotändan och justerade mitt ben igen. Jag kände hur hans kropp kom närmare min. Hans underarm nuddade mitt lår. Hans andetag var nära, men han höll sig fortfarande i arbetet. Det var nästan provocerande hur samlad han var. Samtidigt gjorde just det mig mer upphetsad. Hans fokus. Hans lugn. Det faktum att han kunde vara så nära och ändå inte rusa. Han hade en uppgift och han gjorde den ordentligt. Det fanns något väldigt hett i den sortens kontroll. När han kom närmare mitten av kroppen blev jag tystare. Jag kunde inte skoja bort det lika lätt. Han märkte det. “Går det bra?” “Ja.” “Jag kommer hålla huden sträckt här. Det känns mindre då.” “Mm.” Hans fingrar var varma mot mig. Han arbetade med stor försiktighet nu. Små ytor. Korta drag. Han testade vaxet noga innan det lades på. Varje gång. Ibland väntade han lite längre. Ibland sa han åt mig att andas. “Andas in.” Jag gjorde det. “Och ut.” När jag andades ut drog han. Smärtan var vassare där. Jag ryckte till och svor rakt ut. “För mycket?” “Nej. Bara… fan.” Han la handen över huden igen. “Paus?” “Nej.” “Säkert?” “Fortsätt.” Han fortsatte. Någonstans där började det bli något annat än bara vaxning. Det var fortfarande praktiskt. Fortfarande metodiskt. Men kroppen började blanda ihop signalerna. Värmen från vaxet. Svedan när han drog. Hans hand som tryckte efteråt. Hans röst nära. Mina ben som han flyttade på utan att fråga varje gång, eftersom jag redan hade sagt ja och han ändå läste mig hela tiden. Jag låg där och lät honom göra mig slät. Det var en märklig känsla. Generande. Lyxig. Utlämnande. Jag kände mig omhändertagen och exponerad på samma gång. Han såg allt. Han tog hand om allt. Varje litet område fick hans fulla uppmärksamhet. Inget gick fort. Inget slarvades över för att komma till något annat. “Du är väldigt tyst nu”, sa han. “Jag koncentrerar mig.” Han skrattade lågt. Sedan blev han tyst igen. Mer vax. Mer värme. Mer av de där sekunderna då jag väntade på draget. Jag började känna igen rytmen. Påstrykning. Tryck. Vänta. Hålla emot. Dra. Handen över huden. Kontrollera. Fortsätta. Efter ett tag blev jag nästan lugn av det. Eller lugn på ytan. Under fanns något annat. Jag var så upphetsad att det blev svårt att ligga still. Han rörde mig inte sexuellt än, men allt med situationen var sexuellt. Att han var så nära. Att jag låg där med benen flyttade av honom. Att jag inte såg honom. Att han såg mig. Att han tog bort allt jag hade låtit växa för att han hade bett mig. Han lät handen vila mot insidan av mitt lår en stund. Bara vilade. Sedan fortsatte han. När han var klar med de större områdena började det verkligt pedantiska. Han drog med fingertopparna över huden, letade efter sådant som inte följt med. Jag hörde honom plocka upp pincetten. “Nu blir det finlir.” “Det där lät hotfullt.” “Det är det också.” “Underbart.” Han tog ett strå i taget. Det nöp till, snabbt och exakt. Jag ryckte ibland, men han höll mig stilla med den andra handen. Det var nästan mer intimt än vaxet. Vaxet hade varit varmt och tydligt. Pincetten var personlig på ett annat sätt. Små korrigeringar. Millimeterarbete. Han var helt fokuserad. “Du skulle kunna ta betalt för det här”, sa jag. “Jag vet.” “Ödmjukheten klär dig.” “Jag är upptagen med kvalitet.” Jag skrattade igen, men sedan drog jag efter andan när han tog ett strå som satt känsligare till. “Förlåt”, sa han direkt. “Det är okej.” Han var bestämd och han hade kontroll, men han var uppmärksam. Varje gång jag ryckte till stannade han upp, även om han fortsatte direkt efter. Det fick mig att slappna av mer än jag hade tänkt. Till slut tystnade hans händer. Han sa inget först. Jag hörde bara hur han andades lite långsammare, som om han stod och tittade. “Vad gör du?” frågade jag. “Tittar.” “Jaha.” Han drog fingertopparna mycket lätt över huden. Inte för att leta längre. Mer för att känna. “Det blev otroligt fint”, sa han. Hans röst var låg och annorlunda nu. Inte lika praktisk. Jag blev varm i ansiktet fast han inte ens kunde se det bakom ögonbindeln. “Blev det?” “Ja.” Han var tyst några sekunder till. “Det blev verkligen fint. Helt jämnt. Helt slätt. Du är så jävla fin så här.” Det var något i hur han sa det. Som om han inte bara gav mig en komplimang, utan som om han faktiskt var nöjd med sitt arbete. Nästan hänförd. Han hade gjort något han tyckte om att göra, och resultatet låg där framför honom. Jag kände mig både stolt och generad, vilket var en märklig kombination eftersom jag inte hade gjort mer än att ligga där och ta emot. “Du låter väldigt belåten”, sa jag. “Det är jag.” “Med dig själv eller med mig?” “Båda.” Han la handen över mig igen, varm och stilla. “Men mest med dig.” Jag svalde. Det blev tyst mellan oss en stund. Ingen jobbig tystnad. Sedan drog han handduken över mig igen, men bara delvis. Han började torka undan, lägga saker åt sidan, stänga förpackningar. Jag hörde hur han ordnade allt innan han kom tillbaka till mig. Även efteråt skulle allt ligga rätt. Det var nästan komiskt. “Du städar alltså mitt i erotiken?” sa jag. “Jag skapar arbetsyta.” “Du är sjuk.” “Ja.” Han kom tillbaka med mandeloljan. Jag hörde flaskan öppnas igen. “Nu ska huden få lugna sig.” Det lät rimligt. Nästan oskyldigt. Men jag visste på hans röst att det inte bara handlade om hud. Han värmde oljan mellan händerna. Sedan la han dem mot mina lår. Mjukt först, nästan försiktigt efter vaxningen. Huden reagerade direkt. Den var känsligare nu. Varje rörelse kändes mer. Han masserade låren långsamt, utsidan, framsidan, insidan. När han kom nära det nyvaxade området drog hela kroppen ihop sig. “För känsligt?” “Nej.” “Bra.” Han strök olja över huden med två fingrar, försiktigt. Det sved lite först, sedan blev det varmt. Jag särade benen en aning utan att han bad mig. Han märkte det. Jag hörde hur han andades ut, lugnt men djupare. “Så”, sa han lågt. Det var bara ett ord, men det räckte. Jag blev ännu varmare av det. Han lät handen vila mot mig. Ingen brådska. Inga snabba rörelser. Bara varm olja, varm hud, hans fingrar som började känna på det han nyss gjort helt slätt. Jag låg med ögonbindeln på och kunde inte göra annat än känna. Huden var så känslig att varje liten rörelse blev stor. Han masserade runt först. Låren. Vecken vid höfterna. Magen längst ner. Händerna kom nära, gled bort, kom tillbaka. Jag blev frustrerad direkt. “Du gör det där med flit.” “Ja.” “Jag hatar dig lite.” “Det går bra.” Han fortsatte. Långsamma cirklar. Lätt tryck. Sedan mer. Han använde oljan sparsamt först, fyllde på när huden behövde det. Doften av mandel blev tydligare igen. Den satt i luften nu, blandad med stearin, eld och min egen kropp. När han till slut rörde mig där jag hade väntat på att bli rörd var det så försiktigt att jag nästan inte stod ut. Fingrarna gled över mig utan att gå för fort fram. Bara över, runt, längs med. Jag drog efter andan och händerna grep tag i kanten på bänken. “Äntligen”, sa jag. “Otålig?” Han lät fingrarna fortsätta, fortfarande långsamt. Han verkade intresserad av hur huden svarade nu när den var helt slät. Han drog med fingertopparna över mig, kände värmen, vätan, reaktionen. Han var lika noggrann nu som med allt annat. Det var nästan olidligt. Jag kunde höra mig själv andas. Först tyst, sedan mindre kontrollerat. Han rörde mig med den ena handen och höll den andra stadigt mot mitt lår. Den handen gjorde nästan lika mycket som den som faktiskt rörde. Den höll mig kvar. På plats. Hos honom. “Du är väldigt känslig nu”, sa han. “Ja.” “Bra.” Han masserade långsamt, med olja och värme och den där förbannade precisionen. Varje gång jag började jaga rörelsen lite med höfterna saktade han ner. Varje gång jag försökte få mer gav han mindre. Då fick jag ligga kvar och ta emot det han bestämde sig för att ge. Det gjorde mig galen. “Snälla”, sa jag till slut. “Vad vill du?” “Du vet.” “Jag vill höra det.” Jag knep ihop munnen först. Mest av vana. Mest för att någon del av mig fortfarande tyckte att jag borde hålla någon sorts värdighet. Han väntade. “Mer”, sa jag. “Mer vad?” Jag svor lågt. Han skrattade inte. Han bara väntade vidare, med fingrarna stilla mot mig. “Rör mig mer. Jag vill komma.” “Så.” Sedan gjorde han det. Trycket blev tydligare. Rörelsen mer bestämd. Fortfarande långsam, men nu utan att smita undan. Jag kände hur hela kroppen svarade på en gång. Ryggen trycktes ner mot bänken. Benen gled isär mer. Händerna höll hårdare i kanten. Han arbetade med mig som han hade arbetat med resten av kroppen. Noggrant. Uppmärksamt. Inga chansningar. Han märkte vad som fick mig att andas snabbare. Han märkte när jag höll andan. Han märkte när jag var nära att tappa det. Han stannade i det. Samma rörelse. Samma tryck. Två fingrar, tre, fyra och sedan hela handen. Pressade på. Hal av olja. “Släpp”, sa han. Då gjorde jag det. Kroppen tog över helt. Jag höll hårt i kanten på bänken och lät det gå genom mig. Skrek högt! Det var inte snyggt eller kontrollerat. Det var bara starkt. Benen skakade. Andningen gick sönder. Jag hörde hans röst någonstans nära, låg och lugn, men orden gick inte riktigt att fånga. Han slutade inte direkt. Han lät rörelsen tona ner långsamt. Mindre tryck. Mjukare. Sedan bara handen stilla mot mig. Den andra handen låg kvar i mig. Tung, varm och trygg. Jag låg där och försökte komma tillbaka till rummet. Elden. Musiken. Handdukarna. Doften av mandelolja. Hans händer. Efter en stund drog han upp handduken ordentligt över mig. Sedan en filt ovanpå. Han tog av mig ögonbindeln försiktigt. Ljuset var lågt, men jag blinkade ändå. Han stod bredvid bänken och såg ganska nöjd ut. “Du ser oförskämt belåten ut”, sa jag. “Det var en bra kväll.” “För dig, ja. Jag har blivit körd genom snöstorm, masserad i bitar, vaxad med militär precision och sedan fullständigt förstörd.” “Du klagar dåligt.” “Jag har inte återfått all motorik än.” Han skrattade och räckte mig champagneglaset. Bubblorna stack fortfarande i läpparna när jag drack. Jag låg kvar under handdukarna och filten, varm och matt och lite öm överallt. Han drog med handen över mitt hår. “Du behövde det där”, sa han. “Ja.” Och det var nog det enklaste sättet att säga det på. Jag hade kommit dit efter en lång, mörk, hal och tröttsam resa. Jag hade kommit dit med spända axlar, kalla fötter, för mycket jobb i kroppen och en känsla av att jag knappt orkade vara människa mer den dagen. Sedan hade han tagit emot mig. Inte med stora ord. Inte med något märkvärdigt tal. Han hade tänt en eld, valt musik, flyttat möbler, ställt fram en massagebänk, vikt handdukar, kylt champagne, värmt olja, testat vax mot huden och gjort allting i sin egen sjukt noggranna ordning. Wax on, wax off. Det var faktiskt precis så. Och jag var slät, varm, trött, galet nöjd och alldeles färdig. |
Tillagd igår 08:57 Noveller #Man #Kvinna #Personligt #Erotik #Egenupplevt
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.