Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVid Kärnans Händelsehorisont: Akt IV-VI
| En romantisk och psykologisk novellserie om två system i gränslandet mellan flykt och gravitation; om försvar som vuxit till universum och om en närhet så komplicerad att den bara kan bli verklig när den är stark nog att lyssna och vänta. Alla akter i serien: Akt I-III Akt IV-VI Akt VII-IX - Akt IV: Vapnen Tystnaden efter hennes sista ord lade sig över maskinrummet. "Bara att den är sann. Vår vilja..." Inte som ett slut. Inte som fred. Endast tystnad. Ett vapen var släckt. Inte alla. Ett. Resten följde mig fortfarande i mörkret. Långsamt. Metodiskt. Som om hela hennes kärna vägrade glömma att jag fortfarande utgjorde ett hot mot systemet. Vapnet jag överlämnade låg kvar på golvet mellan oss. Det sista mänskligheten givit mig. Det hon hade tagit emot för att sedan släppa. Hon såg på mig. Inte varmt. Inte kallt. Med en blick som inte gjorde några försök i att vara mänsklig när det mänskliga hade kommit för nära. "Du vet att detta är omöjligt" sa hon. "Ja." svarade jag och nickade svagt. Ett kort konstaterande. Tungt nog. Det fanns inget behov av att argumentera mot universums lagar. Inget behov av att tvinga hennes system att öppna upp där hennes system tydligt markerat gränser. Hon väntade på mer än ett konstaterande. En protest. En förklaring. Det där mänskliga lilla hoppet som hennes mörker kunde roa sig med att tugga sönder och spotta ut utan minsta ansträngning. Jag var inte kalibrerad för enkla svar. "Det är inte en lösning jag är här för" fortsatte jag. Ett vapen i taket klickade till, justerade sig. Beredskap. Både hon och jag visste att jag stod där utan fysiska vapen. Det kunde De andra både se och förstå. Jag utgjorde inget synligt hot. De andra hade haft fel. Mitt främsta vapen var aldrig något objekt. Aldrig något som kunde plockas fram ur en ficka eller något som kunde lämnas på ett kallt golv. Det främsta vapen jag hade var mitt universum. Min vilja. Mina ord. Inte för att orden alltid räckte, rentav var det sällan som ord räckte till. Men för att försöket att skapa dem var det verkliga hotet. Jag blickade ut över maskinrummet och tog ett andetag. "Jag är inte här med någon förhoppning om att du ska sänka dina sköldar. Inte här för att du ska avaktivera dina vapen. Inte heller här för att göra ditt mörker till ljus så att jag själv ska kunna stå ut bättre; själv kunna vara mer bekväm." Hon sa ingenting. Hennes uttryck sa dock något fascinerande. Det var som om mina ord var logiska och fullständigt ologiska på samma gång. Jag fortsatte: "Behåll dina vapen i full beredskap om du önskar." Min röst var lugnare nu. Mer stillsam. "Jag vill inte ta bort det som är du. Behåll dina vapensystem online. Även det som du stängde av kan komma tillbaka om du känner att ditt system behöver det." Hennes hologram stod helt stilla. Väntandes. "Dina vapen är inte ett nederlag. Inte för mig. Inte för dig." Jag lät blicken vandra till de svarta mynningarna i taket. "De kan skada mig. Det vore löjligt att låtsas som något annat. Men de är inte ett bevis på frånvaro av vilja. Inte ett bevis på att inget existerar här inne." Min blick föll tillbaka till henne. "De bevisar bara att något här inne är värt att skydda." Ett svagt surrande gick genom elektroniken i väggarna när sköldarna runt maskinrummet och Kärnan justerade sig. "Det tog mig lite tid att förstå allt det här." Hennes blick smalnade av något och hon svarade kort: "Förstå vad?" Kort. Precision. Typiskt henne. Jag andades in den kalla luften. "Att ett säkerhetssystem inte är samma sak som ett kallt avvisande. Inte samma sak som ett nej till allt." Hon rörde sig inte. Hon väntade fortfarande ungefär som om jag bar ett universum av visdom i mina ord vilket jag givetvis inte gjorde. Här saknades det helt visdom, det enda som fanns var min enkla iakttagelse av verkligheten. "Men ett säkerhetssystem kan inte vara början, mitten och slutet på universum." Klick. Klick. Klick. Ett av vapnen flyttade sitt sikte från mitt hjärta till mitt huvud. Hon såg att jag noterade det men också att jag accepterat att låta saker vara som de är. Att idéer kring att hon skulle släppa alla försvar hade analyserats och förkastats som fantasi. Därför var jag inte berörd av hennes vapen. De fanns där och det var okej. "Jag står inte här med en vilja att bli skadad" fortsatte jag. Hon såg nästan road ut. Eller hotad? Det var svårt att veta. "Jag står här för att min vilja inte enkelt låter sig raderas bara för att dina vapen fortfarande fungerar." Jag kände hur kylan i rummet skar små linjer över huden på mina armar. Små sår. Inget stort. Men verkliga. "Det vore löjligt att låtsas som om det inte gjorde ont att stå här" Tystnaden kändes tyngre. "Men smärtan är inte målet. Att bli skadad är inte målet. Att stå kvar är målet." Hon såg på mig när jag fortsatte: "Det är skillnad." Det fanns ingen bekvämlighet i rummet. Det gjorde ingenting. Inte heller bekvämlighet hade någonsin varit ett mål. Till slut svarade hon med sin kalla konstaterande röst: "Det vore klokt av dig att gå." Hon hade givetvis rätt. Jag borde ha plockat upp mitt vapen. Lämnat skeppet och återvänt till jorden. Tillbaka till solen i Sorrento sittandes på balkongen och lösa små intressanta analytiska problem. Hoppats att detta märkliga möte skulle vara tillräckligt för att hon skulle avvika från sin kärnas order. Hoppats att hon inte beslutade sig för att utplåning fortfarande var det enda logiska alternativet. Jag tog ett av de där andetagen där det ser ut som om man är på väg att komma med ett långt utlägg; en lång förklaring och svarade: "Förmodligen." Jag stod kvar. Alla vapnen riktade mot mig. "Men jag går inte." tillade jag. Hon kisade svagt med ögonen och såg på mig som om jag vore en anomali. Något hennes system inte riktigt kunde klassificera. Inte offer. Inte räddare. Inte fiende. Knappast en vän. Bara någon som stod kvar av någon anledning. "Varför?" frågade hon med en lugnare röst med en liten irriterad udd. Jag lät blicken vandra till vapnet på golvet och sedan tillbaka på henne. "För att det inte går att förgöra det som är sant." Hon sa ingenting. Jag fortsatte inte direkt. Orden behövde ligga där. Kalla och tunga. Ett par sekunder passerade och jag fortsatte: "Dina vapen gör inte att du är över mig. Min sårbarhet gör mig inte under dig. Vi rör oss bara... Existerar lite annorlunda." Ett svagt flimmer passerade genom hologrammet. "Det är allt." ~ Akt V: Priset Maskinrummet var tystare nu. Inte tryggare. Tystare. Vapnen fanns kvar. Sköldarna som omgav rummet var kvar. Mörkret var kvar. Hon var kvar. Jag var kvar. Allt som var viktigt fanns kvar. Hon tog ett lättare andetag och frågade med sin konstaterande röst: "Vad vill du egentligen?" En stillsam fråga. Inte svagt, definitivt inte mjukt. Bara något mindre robotisk. Det fanns något där. Något bortom systemet. Nästan nyfikenhet. Orden svävade i mina tankar. För många ord men samtidigt för få. Det fanns inget enkelt svar. Det hade aldrig funnits några enkla svar. "Allt" svarade jag till slut. Hon såg på mig som om svaret var otillräckligt. Det hade ännu inte gått upp för henne att bakom mitt "allt" låg ett par universum av ord. Slutsumman blev ändå bara: "Allt". Jag lät ordet hänga ett tag i luften och lade sedan till: "...och ingenting." Hon log ett litet kallt leende och sa: "Det där var inget svar." "Nej." svarade jag. Mitt svar var lugnt. Kallt i början. Varmt i slutet. "Det är bara det enda svar som inte är en lögn." Jag lät min blick vandra genom maskinrummet. Vapnen. Sköldarna. Panelerna. Den kalla konstruktionen som höll henne vid liv och höll allt annat på avstånd. "Jag har ingen önskan om att rädda dig. Vill inte äga dig. Inte vinna dig. Inte dra dig ur ditt skepp som någon overklig hjälte för att rätt musik råkar spelas vid rätt tillfälle." Hon sa ingenting. "Jag vill inte låtsas att verkligheten är enklare än vad den är." Ett lågt surr hördes från panelerna. Det var som om maskinrummet hade ett eget språk och kalibrerade för varenda litet ord som kom ur min mun. "Verkligheten har lås. System. Förankringar. Saker som inte bara går att radera för att människor råkar brinna." Hon tittade bort ett ögonblick. Sådär nästan tittade bort, så som man gör när man inte vill avslöja att man tittar bort men ändå tittar bort. Som om en dold analys krävs och man måste titta bort en stund för att ge analysen mer kraft. Men jag såg det, något hade träffat men det spelade inte så stor roll då jag inte var klar. "Fiktion är billigare" fortsatte jag. Hon spände blicken i mig. En vassare blick. Det var som om jag givit mig ut på djupt vatten och hon var nyfiken på om jag skulle sjunka. "Fiktion kan öppna alla dörrar utan kostnad. Fiktion kan ta bort världen, universum, tid, skam. Ta bort allt som står i vägen och reducera det till något fantastiskt vackert De andra kan applådera helt utan kostnad." Min blick flackade mot golvet och sedan upp mot henne igen. Det jag tänkte säga nu var osminkat. Fult. Inte vackert. "Verkligheten tar betalt. Men priset gör inte Viljan mindre sann." Ett av vapnen slutade kalibrera om sig. Det gick inte offline. Det stod bara stilla som om det behövde en andningspaus. "...så vad vill du?" frågade hon igen. Min blick blev mer allvarsam och jag svarade: "Att det som är sant tillåts vara sant." Hon stod helt stilla. Väntade på definitionen. På felet. På den punkt där mitt svar blev en uppenbar lögn. "Inte för att det är enkelt. Inte för att det plötsligt ska finnas möjligheter bara för att jag önskar mig det. Inte för att någon av oss ska riva sönder sin verklighet för att mata en vacker lögn." Jag tog ett steg närmare henne. Vapnen följde mig metodiskt och direkt. "Men jag tänker inte kalla det ingenting bara för att det kostar något." Hon såg på mig. Ett par sekunder passerade. "Du vill alltså ha något som inte går att ha." svarade hon med sin konstaterande och kalla röst. "Ja." "Det är vansinne" svarade hon. "Förmodligen." Någon sekund passerade. "Du accepterar det?" frågade hon. "Nej." Svaret, mitt "Nej", var givetvis helt ologiskt men med den där udden av logik som gjorde att mitt svar var som taget ur fablernas värld där allt alltid är möjligt och alla variabler, verkligheten själv, mer är som ett ofullständigt demo-exemplar som tillåter ständiga revisioner. Hon såg mindre defensiv ut. Nästan nöjd över det ologiska svaret med dess logiska udd De andra givetvis aldrig skulle kunna luska ut. Hon lät svaret hänga i luften ett tag, tog ett par andetag ungefär som om hon förberedde ett långt utlägg om hur idiotiskt mitt svar var men svarade sedan: "Bra." Det minsta av leenden rörde sig över mina läppar. "Jag accepterar inte att verkligheten tillåts definiera och rationalisera bort det som existerar mellan oss." Återigen knöligt. Mångfacetterat. Förmodligen helt ologiskt för de flesta. Jag lät orden få andas och vila i rummet. Inte som krav. Inte som en vädjan. Som något gjutet i kall betong. "Men jag erkänner priset. Jag ser kostnaden. Det är skillnaden nu." Hon såg på mig länge. Vår dialog var märklig, många konstiga pauser. Men vi kände till varandra sedan innan på något konstigt vis. Vi visste att ord kunde behöva växa i rummet; att våra ord ganska ofta vid första anblick kunde låta som fullständigt nonsens men att där ofta fanns en yta och ett verkligt djup som man endast kunde komma åt genom att ta ett andetag. "Du säger att du inte vill äga mig" sa hon efter ett tag. "Ja." "Du säger att du inte vill rädda mig." "Ja." "Du säger att du inte vill vinna mig." "Ja." "Så vad återstår?" sa hon när hon fick slut på idéer om olika typer av typiskt ärofyllda manliga erövringar. Men svaret var för mig oerhört enkelt: "Vilja." Ordet som gick som på repeat men som behöll sin höga precision och den djupare meningen. Jag fortsatte: "Att vi bryr oss om varandra. Att vi erkänner varandra." Jag log svagt mot henne men min allvarsamma blick återstod. "Det räcker inte för De andra." "Nej. Aldrig." svarade hon kort. "Bra. Jag är inte här för dem." ~ Akt VI: Människan Hennes hologram började flimra. Först så lite att det nästan gick att missa. En störning i ljuset. En spricka i den perfekta projektionen. Sedan igen. Inte som något trasigt. Inte som ett nederlag. Inte som om jag vunnit något. Bara som om systemet för ett ögonblick inte längre brydde sig om att lägga all kraft på att se osårbart ut. Vapnen fanns kvar. Sköldarna fanns kvar. Kärnan i maskinrummet fanns kvar. Hon var kvar. Allt fanns kvar. Hologrammet flimrade till igen. Igen. Ett par gånger. Sedan försvann det i ett kort ögonblick. Sedan kom... Det kom inte tillbaka utan istället framträdde hon. Hologrammet var ytterligare en sköld, en polerad projektion, ett skydd. Bakom projektionen fanns hon. Inte som mindre. Inte som svagare. Verkligare. Hon visade sig mer, jag såg mer av henne. Inte allt. Inte ens nära allt. Men mer än vad projektionen tidigare hade tillåtit. Inte som begärlig yta. Inte som en spännande roll. Inte som en exotisk fantasi. Inte som ett perfekt mörker med vassa kanter man kunde förlusta sig över och skriva böcker om. Jag såg människan. Skör. Sårad. Kroppslig. Verklig. Det spelade roll. Allt spelade roll. Ärren. Tröttheten. Det hon dolde. Det hon visade. Det hon ångrade. Det hon aldrig skulle erkänna för någon. Det spelade roll för allt bar ett del av sanningen. Jag tog ett steg närmare. Vapnen vaknade direkt. Ett lasersikte la sig bestämt över mitt hjärta. Ett annat över min hals. Hon behövde inte säga något. Jag förstod. Jag sträckte inte ut handen. Försökte inte forcera någon mänsklig värme. Inte av rädsla. Kalibrering. "Jag ser mer av dig nu. Inte allt. Bara mer." Hon stelnade. En svag irritation gick nästan att ta på i rummet. Trots allt var det så att hon låtit sin projektion deaktiveras. Tillåtit mig att se Hela henne varpå jag nu konstaterade att jag fortfarande inte såg Hela henne. Jag förstod nu att det jag sa återigen var ologiskt. Mellan gränsen till idioti och fullständig idioti. Jag fortsatte: "Jag kan fortfarande inte se hela dig om hela du endast tillåts tala genom säkerhetssystem." Vapnen justerade sig. "Men jag förstår varför ditt system finns. Varför vapnen finns. Varför sköldarna finns." Hon såg på mig som om det pågick en ivrig riskanalys. "Att ett säkerhetssystem ibland är det enda som hindrar allt från att rasa." Jag andades ut och in samtidigt som jag släppte min mer allvarsamma blick och lät den mjukna. "Det är inte ett nederlag. Ditt system är inte ett nederlag." Tystnad. "Aldrig ett nederlag. Du är inte ett misslyckande för mig. Inte när ditt system försvarar. Inte när det blir för mycket. Inte när allt inte går att bära rätt. " Ett par sekunder passerade. "Men skydd kan också stänga ute syre. Jag är inte här för att fylla hela ditt rum. Inte här för att ta all luft." Orden som krävde kryptografi för att tolkas la sig i rummet. Meningarna var varken anklagelse eller dom. Det var mer som en lag inom fysiken. "Kalibrering är inte försvinnande. Kalibrering är att stanna kvar och justera trycket. Det är svårt." Hon väntade stilla. "Svårare. Mer sant. Mer utmanande än att bara avfyra alla vapnen och låta allt brinna ned." Hennes ansikte rörde sig med en mikroskopisk rörelse. Jag slöt ögonen. Tog ett djupt existentiellt andetag. När jag öppnade dem igen såg jag djupt in i hennes ögon. Inte för att penetrera hennes försvar utan för att låta mina egna vara helt öppna. Jag kände hur mina ögon var blanka av tårar. Inte av lycka. Inte av sorg. Förståelse. Hon spände sin blick i min som om hon sökte efter fel. Det dolda. Tricket. Spelet. Sprickan som avslöjar De andra i sina ovärdiga avsikter. Där fanns inget sådant. Bara jag. Hon såg djupare. Sökte. Efter ett tag slappnade hon av något och såg då sin egen reflektion. Inte bara hologrammet. Inte bara något monster. Inte bara den perfekta projektionen. Henne. Hennes reflektion hade också tårar i ögonen. Hon sa inget. Jag sa inget. Inget behövde sägas. Ett av vapnen i taket slocknade. Inte alla. Aldrig alla. Tystnaden som följde var inte bekväm. Men den var inte full av tomhet. Den bästa beskrivning jag kan ge var som om tystnaden inte var bekväm samtidigt som luften i rummet blev lättare. Som att den blöta luften blev klarare och lättare att andas. Som existensen själv inte längre behövde övertygas om att den fanns. Hon tog ett steg närmare, bröt tystnaden och viskade försiktigt: "Jag tror att jag älskar dig." De farliga orden föll tungt i maskinrummet. Fel plats för sådana ord. Fel universum. Fel tid. Som om någon öppnat en dörr till ett rum som inte borde ha funnits samtidigt som det alltid hade funnits där. Hennes ord borde ha gjort mig varm. Mitt svar borde ha varit enkelt. Jag borde ha gjort som De andra gör när de finner ord och tror att enkla ord och enkla svar räcker. Men vi var inte enkla, jag svarade så som hon kunde svara. Kliniskt. Precist. "Nej." Hon stelnade direkt. Kylan i rummet sjönk tjugo grader. Vapnet som precis gått offline vaknade till liv och riktade sig bestämt mot mig igen. Andas. "Jag älskar inte dig på det sätt De andra menar när de säger det." Paniken i hennes system var tydlig. Algoritmer kalkylerade varenda ord och stavelse för att rangordna möjliga hot. "Ordet är för tunt" fortsatte jag. Maskinrummet stannade upp. Som om något hade sagts som omkullkastade rådande scenarion och teoretiska hotbilder. "För billigt. För lätt att använda utan offer. För lätt att uttala när man egentligen bara menar att man vill äga, rädda eller något annat teatraliskt." Min blick var fortsatt låst mot henne och mitt eget försvar fortsatt nere; hon hade full access till mitt inre. "Det i mig som De andra kallat fel eller obekvämt är inte fel här. Inte i detta rum. Inte i det som utgör Oss. Det i dig som De andra inte klarar av är inte fel här heller. Inte fel i mig, i... Mitt maskinrum." Ett till maskinrum, mitt maskinrum. Mina vapen, mina sköldar. Mitt eget; det som utgör min svårighet. Mitt filter. Jag lät min röst falla till att nästan vara en viskning: "Jag vill inte låta enkla ord definiera detta. Viljan är det som definierar detta. Något som fanns innan vi hann förstå det. Något som inte bara försvinner för att verkligheten inte vet hur den ska bära det." Jag log inte. Fel tillfälle. "Jag känner igen dig. Som om något i mig redan visste att du fanns innan din existens kunde bevisas." Hon svarade: "Det är omöjligt." "Ja." "Det är vansinne." fortsatte hon. "Ja." "Det kommer att kosta." "Ja." Tystnad la sig återigen över rummet. Temperaturen hade återgått till det normala, dvs ganska isande med en tunn hinna av värme som fanns för den som klarade av att hitta den. "Jag är här för verkligheten" fortsatte jag. Hennes steg närmare mig gjorde att vi nu stod så nära att vi kände varandras andetag. "Här för verkligheten. Inte för den billiga fiktionen. Inte för den perfekta projektionen. Inte för en version De andra är bekväma med." Fortfarande inget leende från mig men det spelade liten roll då hon kunde se något mer intressant. Att min själ brann kraftigare än plasma samtidigt som den kraftiga branden istället omslöts av ett existentiellt lugn. "Hela dig. Jag är här för hela dig. Det finns inga stora ord som räcker här. Jag vet. Du vet. Vi... vet." Hennes vapen var fortfarande kvar. Sköldarna fortfarande kvar. Verkligheten fortfarande svår. Inget var löst. Inget var räddat. Ingenting hade blivit enkelt. Men det spelade ingen roll. Viljan fanns kvar. Viljan var där och utgjorde den yttersta sanningen i allt. Jag log lite smått: "Mina sköldar är nere, mina vapen är nere." Hennes tonläge ändrades smått mot något varmare och hon konstaterade: "Jag vet." Där kom läget att beröra henne. Inte fler ord. Inte fler system. Inte ännu ett försök att förstå. Bara beröring. Jag var dock för sen, hon lät utsidan av sin hand försiktigt beröra mitt ansikte samtidigt som hon stirrade mig i ögonen, rakt igenom min själ. Rakt genom hela det som utgjorde mitt väsen, hela min existens. Det var som om hon inte endast berörde min yta, utan som om hon räckte ut sin hand och försiktigt, med en ömhet från en sista suck av ett vitt hål, lät den beröra min själ. Hon hade tillfälligt slutat söka efter fel och för en liten stund var hon där, jag där. Vi var där. Knappast som något löst problem och knappast som om det inte fanns en tung verklighet med berg svåra att bestiga. Men... Vi var där. |
Tillagd 30 maj 01:47 Noveller #Personligt #Relationer/kärlek #Konst #Utlevnad #Kvinna som top #Man som top #Man som bottom #Kvinna som bottom #Erotik #scifi #rymden #filosofi #sciencefiction
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.