Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVid Kärnans Händelsehorisont
| En romantisk och psykologisk novellserie om två system i gränslandet mellan flykt och gravitation; om försvar som vuxit till universum och om en närhet så komplicerad att den bara kan bli verklig när den är stark nog att lyssna och vänta. Alla akter i serien: Akt I-III Akt IV-VI Akt VII-IX - Akt I: Gravitationen Solen över den lilla staden Sorrento i Italien värmde nästan för mycket. Där på balkongen kände jag dock mest kylan från skärmen. General Vance svettades under lysrören i en bunker. "En massiv anomali har dykt upp vid Månbas Alpha" sa han. Hans röst var skakig. "Vi har hundratals vapensystem låsta mot oss. Inga sköldar är sänkta. Vi behöver vår bästa analytiker. Vi måste veta vad detta... detta... Monster vill." Jag betraktade det stora skeppet i mörk metall. "Jag åker, men jag måste få ta prototypen" svarade jag. "Är du galen?" sa Vance och stirrade på mig. "Den håller knappt ihop! Du kommer att krossas av trycket innan du ens når händelsehorisonten." Han förstod ingenting. Generalerna här nere trodde alla en sak: Att jag var som dem och höll mig på avstånd för att jag var rädd, att ett stort försvar på något vis skulle skrämma mig. De hade fel. Jag hade stannat på jorden för att lappa ihop sprickorna i mitt eget sköra skrov, för att inte duka under. Jag var mest rädd för min egen gravitation, inte för det yttre. Det stora överdådiga försvaret var tvärtom något som lockade mig, inte som någon typ av självdestruktivt beteende. Det var något där, jag visste inte riktigt vad. ~ Akt II: Inne i Försvarets System Mörkret svalde stjärnorna. Mitt lilla skepp skakade våldsamt, varningslamporna var bländande, men det var fel tid att sakta ned. Det gigantiska skeppet, som en stor fästning, väntade i absolut tystnad. Jag kunde se hur vapensystemen låste på mig och det var knappast några dörrar som öppnades välkomnande. Alla sköldar uppe, vapnen redo. Det sista försvaret var isande och skrämmande, byggt för att skrämma bort alla som bar på det minsta lilla hopp om överlevnad. Ingen mjuk landning förväntades, utan jag styrde mitt skepp mot vad som såg ut att vara en dockningsplats. Vapnen som var låsta på mig följde mig följsamt, men ännu hade inget avfyrats även om jag fick en känsla av att där fanns någon som mycket hellre skulle avfyra än att låta mig komma närmare. ~ Akt III: Överlämningen Mycket försiktigt dockade jag. Inte som någon typ av hjälte ur en löjlig Hollywood-film, utan jag skakade av rädsla; vapnen följde mig trots allt långsamt, och den där känslan av att någon var där och helst bara ville avfyra och låta allt ta slut, gick isande längs med ryggmärgen. Dockning klar. Jag öppnade dörrarna till slussen och en kyla slog emot mig från skeppets inre; en nollpunkt som var som skapad för att frysa blodet på alla som vågade sig in. Vandringen började genom vad som kändes som oändlighetens korridorer. Vid varje steg hördes surret från nya vapensystem som kom online och låste lasersikten på min bröstkorg. Luften var tung och där fanns en känsla av ett konstant hot. Kanske inte från skeppet utan från mig. Det var jag som var hotet. Det var som om ett kallt monster följde mina steg, väntades på att jag skulle vända om. Som väntade på att jag skulle visa svaghet och ett hopp om att bli skonad. Jag var inte där för något hopp. Men jag stannade inte, bad inte om fri lejd och jag blundade inte. Jag fortsatte framåt, metodiskt och tyst. Förbi de tunga barriärerna och vad som såg ut som svarta sköldar, till dess att jag kom till skeppets innersta hjärta. På en skylt kunde jag utläsa: "Kärnan". Maskinrummet där Kärnan fanns pulserade av elektronik. Jag gick fram till vad som såg ut som en kontrollpanel, men så fort jag berörde panelen uppenbarade hon sig; ett hologram. Kusligt vacker, men med ögon mer hotfulla än alla vapen. Kanonerna i taket rörde sig med ett metalliskt klick och riktades mot mitt huvud, redo att vid minsta felaktiga rörelse eller rentav felaktigt andetag avsluta allt på ett enda ögonblick. Innan jag åkte hade generalen givit mig en prototyp av ett massförstörelsevapen, det farligaste mänskligheten hade producerat. Ett vapen som vid aktivering skapade ett svart hål. Mitt uppdrag var avslut. Säker död. Jag drog fram prototypvapnet ur mitt bälte och höll det i handen. "Litar du på mig?" frågade hon plötsligt. Rösten var en blandning av det mjukaste jag hört och rymdens absoluta nollpunkt. "Nej" svarade jag med en röst kall som blöt betong och tillade: "Men det spelar nog ingen roll". Jag gick ett steg närmare. "Ditt system tror att jag kommer vända om, som jag nästan var redo att göra där i din labyrint och i ditt mörker" sa jag och stirrade in i hennes ögon. "Så var det inte. Jag kämpade bara för att inte krossas av min egen verklighet." Jag höjde vapnet och riktade det mot henne. Hon besvarade hotet med ett litet leende, för hon visste och hade sett det i mina ögon: jag skulle aldrig vilja skada henne. Sedan vände jag på vapnet och gav det till henne, överlämnade det kanske sista existerande hoppet i hennes händer. "Jag kom inte hit för att stoppa dig. Men om din vilja är att aktivera mörkret... om du inte längre tänker hålla tillbaka det... då står jag hellre kvar här inne, tillsammans med dig, än existerar en enda sekund till där ute i ljuset." Hennes blick förändrades. Kylan förändrades. Hon sträckte ut handen och tog emot vapnet. Under ett ögonblick höll hon min existens i sitt grepp. Sedan log hon lite smått. Hennes fingrar öppnades, vapnet föll till golvet med ett tungt eko. Ett av vapnen i taket slocknade. Inte alla. Ett. "Det är okej" viskade hon stilla. Hennes viskning fyllde hela det stora maskinrummet. Hon fortsatte... "Den enda tillit vi behöver är Vår vilja. Inte att den passar. Inte att den håller. Inte att den räddar oss. Bara att den är sann." |
Tillagd 21 maj 23:12 Noveller #Personligt #Konst #Utlevnad #Kvinna som top #Man som top #Man som bottom #Kvinna som bottom #Erotik #scifi #rymden #filosofi #sciencefiction
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.