Arrangörens dagbok I: Deltagare, eller vilka får vara med
| Bakgrund: jag har sedan höst 2022 arrangerat en eventserie i Göteborg (Dom-i-dans). Som arrangör har jag fått en massa intryck och upplevelser, och funderar även ständigt på en del frågor. Jag vill gärna skriva ner åtminstone något av allt detta i en serie av reportage. Jag försöker skriva så att det kan vara intressant inte bara för Dom-i-dans gänget utan även för andra som arrangerar mindre event och funderar på liknande frågor, och för dem som undrar hur det är att vara arrangör och hur saker funkar. Här kommer det första reportaget: "Deltagare, eller vilka får vara med". Det berättar om det arbetet som görs innan eventet. Återkoppling, frågor och funderingar mottas med tack! Disclaimer: vi är tre i arrangörteamet. iko och hejohanna har läst och "godkänt" texten, men den handlar fortfarande om mina egna intryck och åsikter. Dom-i-dans är ett ganska litet event, antalet deltagare varierar mellan 10 och 25. (Det vi sysslar med är en experimentell fusion av dans, maktförskjutning och improvisationslekar. "BDSM+dans" duger som en ungefärlig sammanfattning.) Det som är viktigt är att varje event består av en workshop (=intro) och en frileksdel (=jam). Workshoppen är mycket uppstyrd, hålls av en eller flera ledare, och utgår ifrån ett tema som utforskas (t.ex. Teasing, Objektifiering, Asymmetri, Narrativ, Nära eller långt ifrån). Workshoppen övergår gradvis till jammet, som är mycket fri och icke-guidad. Under jammet bestämmer man själv vilka man dansar/interagerar med. Under workshoppen byter man dock partner efter varje övning/lek, och målet är att alla hinner interagera med alla, eller åtminstone många. Det här upplägget är annorlunda jämfört med många andra DS-event på minst två sätt. För det första, förväntas man dansa/leka med någon man kanske inte känner. För det andra, en stor del av kommunikationen är icke-verbal. Det är självsagt inte förbjudet att prata, men ofta känns det naturligt att vara tysta i musiken. Potentiellt kan detta öka risken för missförstånd. Här liknar vi alltså snarare social dans. En vanlig social dans har dock inte den erotiska/sexuella/maktförskjutningsrelaterade dimensionen! (Under introt blir det nog inte så mycket erotik eller BDSM, men vi tangerar de här områdena ändå). Detta ställer höga krav på deltagarna. 1. Vi vill självsagt att alla ska känna sig trygga. Dyker det upp en person som inte respekterar andras gränser och önskemål eller inte kan kommunicera sina, finns det en rejäl risk för att hela eventet går åt skogen. 2. Inte lika viktigt, men ändå: vi vill att alla deltagare är engagerade (och nöjda!). Som vi skriver i annonser, måste man inte alls kunna dansa, men man måste våga röra på sig och våga beröra sin partner. Man får självsagt stå över de övningar man inte uppskattar, och vi tvingar aldrig någon till något. Väljer man att inte vara med i en lek eller två är det helt naturligt. Vill någon däremot stå över 75% av workshoppen så känns det inte rätt (varken för hen, för ledaren eller för andra deltagare). 3. Vi vill helst att alla deltagarna har samma udda intressen som vi och gillar att kombinera maktförskjutning och dans. Är man bara ute efter sex, funkar ett swingerevent bättre. Gillar man att dansa, men är rädd för BDSM eller nakna kroppar, kommer man inte trivas. På grund av detta måste alla som vill delta fylla i ett anmälningsformulär (om inte vi känner dem), och sedan gör den som ansvarar för antagningen (oftast är det jag) en bedömning: skulle den här personen passa in eller inte? Oftast blir det "ja", men inte alltid. Blir det ett "nej", är den vanligaste anledningen att personen inte har gett oss tillräckligt med information. Då resonerar jag så här: om personen inte ens kan anstränga sig att skriva några meningar om sig själv trots en explicit instruktion, går det inte att lita på hen. Avslag. Ibland blir det följdfrågor, ibland blir det till och med telefonsamtal. Ibland är de potentiella deltagarna också försiktiga och vill veta mer om oss (helt rimligt!). Den bästa frågan jag fick var: "Det ni gör, är det lagligt?". Sedan är det självsagt så att vi (både ledarna och deltagarna) arbetar mycket med gränser och samtycke inte bara innan, men också under eventet. Mer om detta dock i kommande inlägg, den här texten handlar mest om förarbete. Vi vet om ett tillfälle när en deltagare hade lite tveksam koll på samtycke (och vi hade faktiskt funderat länge över hens anmälan, men hade bestämt att släppa in hen). Inget egentligt gränsöverskridande hände, men workshopledaren bedömde att den här personen inte är välkommen nästa gång utan ett uppföljningssamtal först. Personen svarade inte på inbjudan till samtal, och räknas nu som portad. En annan utmaning som handlar inte om individuella deltagare utan om deltagare som en grupp är att vi vill gärna ha ganska jämn könsbalans (jag kan nog avslöja att här tycker vi arrangörer lite olika. hejohanna och jag tycker det är viktigt, iko är inte lika övertygad, men är överröstad). Detta kan anses som en implicit heteronormativitet, och jag funderar ofta på om det är så, och mitt svar är nej. Det handlar inte bara om sexualitet, utan även om att personer med olika könsidentiteter påverkar gruppdynamiken på olika sätt. Ja, å ena sidan bör man inte göra sådana generaliseringar, men å andra sidan som arrangör är man nästan tvungen att göra sådana. Blir vi en grupp med 15 män och en kvinna, blir nog ingen glad. Detsamma gäller nog om det är 15 kvinnor och en man. (En gång, för tre år sedan, hade jag 6 anmälda män och 2 kvinnor, och när jag frågade deltagarna några dagar innan eventet hur vi ska göra, svarade en av kvinnorna att hon skulle känna sig väldigt utsatt. Jag ställde in eventet). En annan fråga är hur man räknar ickebinära deltagare. "Könsbalans" är ett enkelt begrepp om man bara har cismän och ciskvinnor, men världen är ju mycket mer komplex än så. Flera enkla svar är möjliga, och alla känns fel. Sen vill man nog även ha andra typer av balans: ålder, roll (dominant/förare vs undergiven/följare vs switch/dubbelroll), men det löser oftast sig. Anmälningsformuläret är inte den smidigaste lösningen praktiskt sett. Man skickar in en anmälan, får svar och blir man antagen så behöver man betala (förbetalningen är ett absolut måste. Inga undantag). Några betalar inte i tid, några betalar inte alls utan att meddela att de ångrat sig, några betalar, men dyker inte upp (i bästa fall meddelar man att man inte kommer, men det är inte alls givet!), en del hamnar i kö (pga skev könsfördelning) och väntar på svar, och allt detta påverkar ju hur gruppen kommer se ut, vilken påverkar hur ledare måste tänka och förbereda sig. Det priset måste vi dock betala för att ha trygga, engagerade och balanserade grupper. Mitt intryck är att vi brukar lyckas med "trygga" och "engagerade", medan "balanserade" är svårare. Just nu har vi tre män i kö till nästa event! P.S. Nästa Dom-i-dans äger rum i Göteborg den 30/5 med temat "Att navigera trängsel". Early-bird biljetter (begränsat antal) kan bokas t.o.m. 30 april. Passa på! Planerade framtida reportage (med förbehåll för ändringar; och även för att jag blir trött eller distraheras): II. Takets höjd: utmaningsnivå III. Att bygga upp ett community IV. Ekonomi: vinst och förlust |
Sammanfattning av vissa intryck och upplevelser jag har haft som huvudarrangör av Dom-i-dans
Tillagd igår 16:25 Reportage & intervjuer #Vår kultur #Konst #Fest #Egenupplevt #Gender-noncomforming #Dominant #Undergiven #Utlevnadsfest #dans
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.