Min mor

Hon gick bort en söndagsmorgon. Solen stod lågt över taken och världen var stilla, som om den visste. Luften var kall och klar, och i den fanns ett märkligt lugn — samma slags lugn hon brukade bära med sig in i ett rum.

Det var så plötsligt. Inga stora ord, ingen dramatik. Bara tystnad. Och i den tystnaden växte något stort, något som liknade kärlek, men tyngre.

Hon hade alltid gjort allt med händerna. Lagat mat, lagat hjärtan, lagat livet när det gick sönder. Hon log ofta, inte för att allt var bra, utan för att vi behövde tro det. Och när hon log på det där sättet, med ögonen, kändes det som att världen hölls ihop ett ögonblick till.

Nu finns hon inte här längre, men ändå överallt. I kaffekoppen på morgonen. I vinden mot kinden när man går hem. I den tysta platsen mellan två andetag.

Vi var tre — jag, min storasyster och min lillebror — och vi älskade henne något ofattbart. Det gör vi fortfarande. Vi pratar om henne ibland, försiktigt, som om hennes namn vore gjort av glas. Och ändå skrattar vi, för hon hade velat det.

Hon lärde oss att kärlek inte försvinner. Den ändrar bara form. Och kanske är det så nu — att hon lever i våra händer, våra skratt, våra försök att fortsätta.

Jag är tacksam. För allt hon gav, för allt hon var.
Men jag saknar henne.
Gud, vad jag saknar henne.

Saknaden, kärleken, sorgen

Tillagd 14 apr 12:35 Noveller #Kvinna #Man #Personligt #Relationer/kärlek

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 48037 ⚑ Anmäl