Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoJakten
Del 1
| Hon väntade redan djupt inne i skogen när han kom fram. Klädd i gröna kamouflagekläder och rejäla kängor. Novemberluften låg som ett fuktigt täcke över marken, och mossa och löv hade sugits fast mot stenarna efter nattens regn. Hon väntade i tystnad, lugn, fokuserad, och glittrande av samma lekfulla hunger som han kände. Hon höll en tuta i handen. “Kom ihåg reglerna,” sade hon lågt. “Jag jagar hela tiden. Du springer bara under din minut, sedan trettio sekunder… stopp.” Han nickade. Redo att ge sig av. Hon tog fram en svart mask i läder och drog den upp över ansiktet med en långsam, bestämd rörelse. Lädret slöt sig tätt runt hennes kindben när hon spände remmen bakom huvudet. Hårt och exakt, som om hon klev in i en roll bara för honom. "Redo att bli jagad?” Han svalde, nickade. Hon höjde tutan. Ett långt tut gick genom skogen. Som en startsignal som ekade mellan grenarna. Han försvann direkt in i skogen. Marken var hal av fukt, skorna slirade till flera gånger men han höll balansen. Han tog sig över en rotstock, ner i en sänka där bruna löv låg som ett täcke. Hjärtat slog hårt, men kroppen visste precis vad den skulle göra. Han behövde hitta en plats att gömma sig på och bli ett med landskapet. Han såg bakåt, hur hon började gå, men hon hade ingen brådska. När en minut hade gått kom två korta tut. Han stannade tvärt. Helt stilla. Han satt bakom en gran, smutsig om knäna. Hörde henne närma sig, långsamma steg som om hon spårade på doft och andetag. Hon var nära. Han försökte att inte ge ifrån sig ett enda ljud. Ett långt tut. Så reste han sig häftigt och sprang iväg igen. Benen var trötta men ivriga, pulsen hög. Han hittade en ny plats, längre bort, mellan två kullfallna träd där grenarna bildade ett slags tak. Två korta tut. Stilla. Gömd. Skyddslös. Denna gång hörde han henne tydligare. Hon gick i en cirkel först, som om hon lyssnade efter något. Sedan kom hon rakt i hans riktning. Hon hade fått vittring, men hon kunde omöjligt se honom där han satt. Sedan gav tutan ett en lång ton igen, och han reste sig. Sprang iväg genom skogen tills han hittade en ny plats att gömma sig på. Så två korta tut igen. Han stelnade till direkt. De 30 sekunderna hade börjat, och han kunde bara stå där lyssnande samtidigt som han hörde hur hon närmade sig. Hon kom fram bakom honom den här gången, snabbt och bestämt. “Stå still,” sade hon med skarp ton i rösten. Hon tog fram tejpen. Ett snabbt, tyst svep och så satt den där. Hårt, ordentligt, täckte munnen helt. Innan han hann reagera tog hon tag i handlederna, drog dem bakåt och knäppte fast dem i ett par handklovar bakom ryggen. Snabbt, metodiskt — ett klick, sedan ett till. De drogs åt precis så hårt att han kände hur armarna var helt ur spel. Han kunde stå, kunde springa, men han kunde inte skydda sig, inte fånga upp ett fall. Det här skulle sinka honom rejält. “Det blir lite mer… intressant nu,” viskade hon i hans öra. Så backade hon undan och när tutan gav den långa signalen insåg han att han fortfarande kunde röra sig, men utan armarna var han utsatt, ostadig, ett lätt byte. Han försökte springa ändå. Osäkra, stapplande steg, men han hade inget val. Rörde sig mellan två trädstammar som en skugga utan riktning, med tejpen över munnen och händerna hårt fängslade bakom ryggen. Varje steg krävde en balans han inte längre hade, men adrenalinet bar honom. Han hade fått ett försprång och gömde sig bland nerfallna grenar. Så hörde han henne. Hon var nära. Han räknade sekunderna tills han skulle fly igen, men när han vände sig om stod hon där, som om skogen släppt fram henne. Han hann inte ens försöka fly. Hon tog två snabba steg fram, grep tag i hans överarm och pressade upp honom mot en trädstam. Han tappade balansen och föll nästan, men hon fångade honom med samma självklara styrka som när hon hittat honom första gången. “Du är lättare att spåra när du inte kan använda händerna,” sade hon nära hans öra. Hon förde upp hans haka med ena handen, höll honom kvar mot stammen. Med den andra tog hon fram ännu ett föremål — en hoprullad svart tygbit. Han stod stilla. Hon log bara. “Nu ska du känna hur det är att inte ens veta vilket håll jag kommer ifrån.” Hon lade en ögonbindel över hans ögon, drog den runt huvudet och knöt den hårt nog att allt ljus försvann direkt. Skogen, träden, hennes ansikte — allt blev till mörker, varmt, tätt och fullständigt stilla. “Såja. Nu lyssnar du bara på mig,” sade hon lugnt. Han lyssnade till hennes andetag framför sig. Kände hennes hand fortfarande mot kinden. Och sedan — ingenting. Hon försvann. Det blev så tyst att han hörde sin egen puls genom ögonbindeln. Han visste inte åt vilket håll hon gått, om hon stod kvar några meter bort eller redan hade börjat röra sig runt i cirklar. Sedan — det långa tutet. Han ryckte till. Det betydde att han fick röra sig igen. Han tog ett trevande steg framåt. Utan syn förvandlades varje rot till ett hinder, varje sten till en möjlig fallgrop. Han lyfte fötterna högt, trevande, som om han gick i mörker i ett främmande hus. Tejpen över munnen tvingade andningen genom näsan. Handklovarna runt handlederna pressade skulderbladen ihop. Ögonbindeln förvandlade skogen till ett enda stort gap av ovisshet. Han visste att han var chanslös. Men försökte ändå, nästan instinktivt. Tog sig fram mellan två trädstammar, lyssnade efter något som kunde ge honom en riktning, ett tecken. Men skogen gav honom ingenting. Bara fukt, mossa och oro. Sedan kom det. Två korta tut. Han stannade direkt. Stillaläge. Vågade knappt andas. Och det var då han hörde henne. Steg. Bestämda den här gången, snabbare än innan. Inte längre smygande — hon ville att han skulle höra henne komma, ville att han skulle veta att alla chanser var borta. Han hann tänka: Bakifrån. Hon kommer bakifrån. Men han hann inte vrida kroppen ens lite för att försöka lyssna bättre. “Där ja…” hörde han henne säga, precis innan hennes hand kom över hans mun i ett enda mjukt men totalt grepp bakifrån, kupad och självklar ovanpå tejpen som redan tystade honom. Hennes handflata var sval mot huden. Tät. Hennes andra hand fångade honom vid höften och drog ner honom bakåt. Han föll ner och satte sig rakt i hennes knä, som om hon hade stått redo för att ta emot honom. Hon höll kvar handen över munnen, stadigt och lugnt, som om hon demonstrerade för honom hur meningslöst allt motstånd hade varit. Sedan lutade hon sig fram, så nära att hennes läppar nuddade örats ytterkant. “Du är fast,” viskade hon. Hennes röst var så säker att det fick honom att skaka. “Tagen.” Han kände hennes ben låsa sig runt hans höfter. Hennes arm runt hans bröstkorg. Hennes hand fortfarande över munnen — dubbelt, över tejpen, som en sista markering. Och han visste att jakten var över. |
En lekfull jakt i skogen där hon låter honom springa fritt medan hon smyger efter, redo att ta honom när han minst anar det.
Tillagd 24 nov 18:55 Noveller #Man #Kvinna #Kvinna som top #Utlevnad #BDSM #Bondage #Fysisk dominans #Uniformer #Masker #Naglar/händer #Rollspel #Breath control #Perceptionsberövande #Smisk #Naken vs. påklädd
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.