Lämna klackarna hemma

Ångan låg som mjölk över kaklet i badrummet; vattnet var så varmt att huden först knep ihop, sedan gav den efter, slappnade av och blev mjuk.

Doften från de små flaskorna—citrus, en skärpa av bergamott och den runda basen av sandelträ—lade sig i näsan och blandade sig med den metalliska fukten som bara varmt vatten får att vibrera i luften.

Jag sjönk ner med axlarna under ytan, lät hjärtat slå långsammare. Att landa på hotellet var rätt beslut.

På insidan av ögonen gick filmen redan: vit skjorta, hängslen som skar en tydlig linje över bröstet, hållningen. Den bilden räckte för att sända en smal, elektrisk stöt genom kroppen. Jag lät den passera och log åt mig själv. Jo, jag ville. Men inte på hans villkor, inte i kväll i alla fall. Det var beslutet.

När jag steg upp, droppade vattnet i svala pärlor längs vaderna, bildade mjuka ringar på kakelgolvet. Handduken var sträv och ren mot huden.

Framför spegeln byggde jag lager: svarta spetsunderkläder med en tät, elegant mönsterbild, stay-upsen som gled på plats med det där knappt hörbara snäppet, en skräddad klänning som följde linjen från axel till höft utan att bli skrikig. Längst ned — som ett tyst utropstecken — de lacksvarta skorna med röda sulor som bara blinkar till när man rör sig. När jag knäppte spännet runt ankeln kändes det som att spänna ett armband av kontroll.

Han öppnade dörren själv. Hans blick gjorde sin cirkel: skorna, benen, höften, nyckelbenet. Skjortan var kritvit, hängslena mörka, fästa i välsittande byxor som tog hans proportioner på allvar. I rummet bakom honom: Brahms, stråkar som gav luften stadga; på kökssidan, ett fräs från en panna där smör, rosmarin och vitlök gick upp i en doft som var ljuvlig.

– Jag hoppas du gillar biff, sade han som om det vore en hälsningsfras.

– Blodig helst, svarade jag.

Bordet var dukat med silver som fångade ljuset från ljusstakarna. Biffarna kom in rödrosiga i mitten, med ett tydligt brynt yttre som blänkte av smör. Potatiskakor med timjan: runda, fasta, spröda i kanterna. En sallad med späda blad, tunna skivor fänkål och granatäppelkärnor som gav krisp och sötma. Så galet gott!

Han öppnade en Merlot; när vinet slog i glasen reste sig doften—mörka bär, en lätt ton av tobak och en touch av plommon som stannar kvar bakom gommen.

Vi pratade först om det neutrala: resor, musik och årstiderna. Sen gled orden, smidigt men beslutsamt, mot det som har tyngd: ledarskap, ansvar och relationer. Han beskrev sin disciplin som ett vardagsspråk, hur han bar sin kropp och sin dag. Jag beskrev det där dubbla i att vara den som fattar beslut och hur det kräver att man vet när man måste låta någon annan hålla i ratten. Det fanns en dragkamp i våra leenden, men den var artigt klädd.

Efter maten tog han flaskan och glasen och ledde mig till soffan. Vi satte oss närmare än nödvändigt. Min klänning drog sig en aning när jag korsade benen; spetsen under glimmade i ljuset. Hans hand la sig på mitt knä, värmen kom snabbt. Fingrarna följde linjen av stayupsen uppåt, lätta, prövande. Han tog min fot i handen, lyfte den till sitt knä; fingertopparna fann spännet vid ankeln, lekte. Metallen klickade nästan ohörbart när han justerade det, som om han provade ordet av. Jag kände en våg av värme klättra upp genom magen och satte ner foten, bestämt men med ett leende.

– Inte än, sade jag.

Någonting skiftade i hans ansikte. Inte ilska, inte ens riktigt besvikelse, mer som när man lägger märke till ett hinder som man kanske inte trodde man skulle möta. Han snurrade glaset lite för hårt, lät blicken vandra till hörnet där en ridpiska låg över armstödet på en läderfåtölj. Jag följde den med blicken i en sekund. Det räckte för att min hud skulle minnas värme som ännu inte inträffat.

När timmarna tunnades ut lutade han sig fram.

– Jag antar att du har dina saker i bilen?

– Nej, sade jag, dröjde med orden. – På hotellet. Femhundra meter härifrån.

Ett stråk av irritation korsade hans blick. Kort, återhållet. Jag reste mig, klänningen föll som vatten. Spetsen visade sig en sekund när jag böjde mig mot min väska och reste mig upp.

– Du får hämta mig i morgon.

Klackarna slog mot parkettens lack som ett metronom. Han svarade inte. Det behövdes inte. Hans ögon gjorde resten.

Morgonen var ren: vit duk, starkt kaffe, croissant med spröd kant som smulade vackert, en liten skål med bär. Underbar hotellfrukost. Telefonen vibrerade kort.

10.00. Jag hämtar dig. Lämna klackarna hemma.

Jag log rakt in i koppen.

Uppe på rummet valde jag avskalning: svarta, mjuka byxor som smet åt utan att skrika; en tunn, ljus blus som föll fritt; låga skor. Kläderna från kvällen innan låg kvar vid stolen, som ett minne från en annan sorts makt, en annan sorts kväll.

Han väntade vid trottoarkanten. Bilen luktade nyputsad inredning och en rest av hans parfym, torrt trä, en frisk topp. Staden gled förbi, blev fält och skogsbryn. Vi pratade om ingenting först; sedan sänkte han rösten en grad och tog mer plats i samtalet utan att bli tung.

– Igår höll du mig på armlängds avstånd, sade han.

– Gjorde jag? Jag tittade ut genom fönstret, lät ett hörn av munnen röra sig.

– Du vet att du gjorde det. Idag är det min tur.

Orden landade i bröstet, inte som en order, mer som en punkt. Jag svarade inte med fler ord än nödvändigt; märkte hur mina meningar blev kortare. Märkte hur kroppen föll in i hans rytm redan här.

Efter nästan två timmar knäppte gruset under däcken. Ladan reste sig ur marken: mörka, tjärade brädor, en tung järndörr. Han stannade bilen, gick runt, öppnade åt mig. På sätet hade en filt glidit åt sidan; ridpiskan låg där, blank i sitt läder. Han tog min hand. Greppet var torrt, varmt, självklart.

– Kom.

Insidan var ett landskap av funktion. Ljusramper kastade precisa fält över väggar där allt hängde ordnat: rep i olika grovlekar, kedjor i glänsande stål, läderremmar med spännen som såg nya ut och använda på samma gång. Bänkar med remmar för handleder och anklar, ett kors med polerade fästen. Floggers i olika längd och vikt. Handbojor med mjuka kanter. Doften av trä, olja, metall; ett kallare drag som kröp längs fotlederna.

Han sa nästan ingenting. Gick med mig mellan stationerna, lät avståndet vara mindre än kvällen innan. På mitten av golvet stannade han, tog upp ett svart tygstycke ur fickan.

– Du har sett, sade han. – Nu vill jag att du känner.

Ögonbindeln var mjuk när den lade sig över huden; världen drog sig tillbaka. Ljuden blev större: andetag, tyg mot tyg, det dova klicket från spännen någonstans i rummet. Han lossade min blus, långsamt, drog ner byxorna över höfterna, lät underkläderna följa som en konsekvens. Kylan kom först som en chock, sedan som en prydlig kontur av kroppen.

Hans steg drog sig bort ett ögonblick. När han kom tillbaka hördes läder mot handflata, ett lätt svep. Piskans tunga dansade över huden innan den slog—en långsam strykning över nyckelbenen, brösten, en båge längs midjan. Den ritade mig.

– Igår trodde du att du bestämde, sade han lugnt vid min nacke.

– Och gjorde jag inte det? Jag försökte tala klart, men hörde själv hur luften vibrerade i rösten.

Svaret blev inte ord utan hetta. Första slaget över låren brann rent och högt; jag drog efter andan. Nästa över skinkan, hårdare, mer beslutsamt. Han hittade en rytm som lät huden fatta. Varje slag hade sin syftning, sin plats. Smärtan reste sig i vågor och lämnade efter sig något märkligt mjukt, som en varm flod som bredde ut sig under huden.

Metall sjöng till när han ledde mig mot en bänk, lutande i precis rätt vinkel. Fästen. Kalla kedjor mot handleder och anklar, klicket som stängde cirkeln. Han stod kvar tills jag andades jämnt. Sedan piskan igen. Rytm, precision. Jag kände hur huden måste ha blossat djupt röd, hur linjerna av värme korsade varandra i ett mönster jag inte kunde se men kände med hela mig.

När han tystnade var tystnaden lika tydlig som ljuden nyss. Kedjorna släppte. Jag fick stå, kände trägolvets svala korn under fotsulorna, darrningen i knäna. Han ledde mig tre steg, satte mig ner. Tyg gled genom fingrar; ögonbindeln lossnade.

Ljuset kom tillbaka som en vän. Fåtöljen var mörk och blank, och över ryggstödet låg en tjock, mjuk fårskinnspläd. Han svepte den runt mina axlar; den tunga, varma vikten la sig över den brännande huden som snö över glöd.

– Du ser, sade han med låg röst. – Jag tar. Och jag ger.

Korken gav ifrån sig ett sprött pop. Champagnen doftade mineral och citrus; bubblorna stack mjukt bakom överläppen. På brickan: en mjuk vitmögelost, en lagrad hård ost med nötighet, en bit tunn honungskaka, druvor som sprack med en liten suck när man bet i dem, skivor av levain. Vi åt i tystnad som inte behövde fyllas. Svedan i huden sjönk och blev värme, bubblorna badade endorfinerna i ljus.

Hans hand låg på mitt lår, de långa dragen var varma, varsamma, nästan som för att påminna nerverna om att allt var under kontroll.

Jag ville ge något tillbaka. Pläden gled från axlarna när jag gled ner på knä. Knäppet i hans byxor, dragkedjan. Doften av honom var ren och varm, en blandning av tvål, hud och ansträngning.

Jag lät munnen möta honom, först långsamt, prövande, sedan mer rytm. Tungan arbetade, läpparna höll tätt; jag kände hur hela hans kropp svarade, hur andetagen tog längre vägar genom bröstet.

Han lät mig styra i några minuter, en generositet som i sig var en markering. Sedan kom handen till nacken. Greppet tog mitt hår som en tygel, drog mitt huvud bakåt en aning så att blicken mötte hans.

– Nog.

Det var inte hårt, bara bestämt. Han drog upp mig och vände mig mot fåtöljen.

– Luta dig.

Lädret var svalt under handflatorna, fårskinnet skymde kanten mot huden. Hans hand fortsatte att hålla mitt hår; den andra fann höften, drog mig en halvmeter tills vinkeln var den han ville ha. När han trängde in var det med en självklarhet som fick mig att gny. Hårt, djupt, sedan en halv paus där han lät kroppen fatta vad som hände. Han satte en rytm som bar både begär och kontroll; den gick genom mig som en mätare som steg.

Ett fast, stilla grepp om höfterna som skruvade vinkeln en grad; sedan en hand som gled över ryggen som ett lugn. Ett drag i håret; ett andetag mot nacken, varmt, nästan en kyss utan läppar.

– Släpp taget, sade han nära mitt öra. – Jag håller dig.

När jag lät det ske, vände sig något i magen, en djup, kroppsvarm våg som letade sig ut i fingrarna, ner i låren. Piskans hetta fanns kvar som en karta över huden, och varje rörelse mot den kartan skickade signaler som koordinater. Jag hörde min röst, den öppnade sig utan att be om lov. Han svarade med att hålla mig ännu hårdare.

När första klimaxet drog igenom mig var det som att hela kroppen vek sig inåt, blev genomskinlig och kompakt på samma gång. Han stannade just då, höll mig stilla, lät vågen rulla klart. Hans mun fann min kind, en kort, varm kyss som om han satte en sigill på ögonblicket.

Han började igen. Långsammare. Djupare. Hans andetag blev tyngre; jag hörde ett dovt ljud som om det kom långt nerifrån bröstkorgen. Jag kände honom nära bristningsgränsen och mötte honom halvvägs, vinklade bäckenet, bad om mer utan ord. Han svarade med kraft. Rytmen steg; det var ren fysik och något mer, något som vilade på våra tidigare timmar av ord.

När han brast kände jag det innan jag hörde det: hela kroppen stelnade till, en ofrivillig skakning i musklerna, ett lågt, mörkt ljud som han inte kontrollerade helt. Han pressade sig djupt, höll mig orörlig och lät sig själv få gå. Det drog mig in i ännu en våg, mindre, men kvardröjande som när man andas ut långsamt efter att ha hållit andan för länge.

Vi stod så en stund, fast i varandra. Rummet luktade läder, trä, svett och en sista ton av champagne som lämnat sina bubblor. Jag kände hur han nästan omärkligt bar min tyngd när knäna blev mjuka. Han lossade greppet i mitt hår, drog mig upp och bakåt, så att min rygg fick vila mot hans bröst. Armarna om min midja var stadiga, inte ägande, bara hållande.

– Jag sa ju, viskade han. – Jag tar. Och jag ger.

Det fanns inget att tillägga. Fårskinnet väntade; han svepte det åter över mina axlar när vi sjönk ner. Han fyllde de sista centimetrarna i glasen, inte för att skåla, bara för att låta bubblorna avsluta vad de påbörjat. Ostens nötighet var rundare nu; brödet mjukare. Min hud pulserade stillsamt av svedan, men i mitten av kroppen var det varmare på ett sätt som inte svalnade.

Text skriven i samarbete med en vän som valt att vara anonym

Tillagd 27 sep 00:29 Noveller #Man #Kvinna #Kvinna som bottom #Man som top #Erotik #Sex

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 45399 ⚑ Anmäl