Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoApropo Jantelagen
| 1. Du skall inte tro att du är något. 2. Du skall inte tro att du är lika god som vi. 3. Du skall inte tro att du är klokare än vi. 4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. 5. Du skall inte tro att du vet mer än vi. 6. Du skall inte tro att du är förmer än vi. 7. Du skall inte tro att du duger till något. 8. Du skall inte skratta åt oss. 9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig. 10. Du skall inte tro att du kan lära oss något. 11. Tror du inte att vi vet något om dig? Även om den ofta åberopas som ett kännetecken för svensk ödmjukhet och jämlikhet, började ”Jantelagen” sitt liv som ett litterärt grepp för kritik. Aksel Sandemoses En flykting krysser sitt spår (1933) kodifierade de dolda förbuden i en småstadsmentalitet där avund och övervakning kvävde individualitet. Men under årtiondena därefter har svenskar själva approprierat begreppet som en kulturell symbol – ibland med stolthet. Denna förvandling är inte utan konsekvenser. När en satirisk blottläggning av intolerans omtolkas som ett bevis på rättvisa, blottläggs motsättningarna mellan text, samhälle och diskurs – spänningar som ligger i hjärtat av den svenska egalitarianismen. Dessa spänningar syns inte bara i det breda samhällslivet utan även i subkulturella miljöer såsom den svenska kink- och BDSM-gemenskapen, där frågor om ödmjukhet, synlighet och tillhörighet förhandlas på särskilt skarpa sätt. För invandrare i Sverige tillkommer ytterligare ett lager av exkludering, och för invandrare som också är en del av kinkmiljön kan Jantelagens tryck sammantaget innebära en dubbel marginalisering. Även om Sandemoses protagonist är fiktiv klingar de lagar han beskriver av social realism. De förbjuder ambition, förnekar olikhet och upprätthåller likformighet. Den elfte lagen – vi vet allt om dig – fångar det latenta hotet i skvaller och social övervakning. I romanen är sådana normer destruktiva snarare än skyddande: de plattar till människans potential och reglerar gränserna för tillhörighet. Att läsa Jantelagen som satir är därför att förstå den som en anklagelse mot konformitet, inte som en hyllning av ödmjukhet. Detta litterära ursprung är viktigt eftersom det visar hur långt de senare populära tolkningarna har avlägsnat sig från textens etiska avsikt. Både invandrare och kinkutövare känner igen resonansen: tyngden av skvaller, rädslan för att bli ”för synlig” och risken för sanktioner mot icke-normativt beteende är samtida ekon av Sandemoses fiktiva stad. Trots detta ursprung öppnar den svenska samhällsverkligheten för en mer affirmativ tolkning. Platta hierarkier på arbetsplatser, informellt tilltal mellan chefer och anställda och höga nivåer av social omfördelning antyder att skillnader inte ska avgöra värde (Daun, 1996). Det kulturella idealet lagom positionerar dessutom måttfullhet som en dygd, där ytterligheter framställs som oönskade (Löfgren, 1989). Mot denna bakgrund omtolkas Jantelagen ofta som ett oskrivet socialt kontrakt: en broms mot arrogans och en garanti för jämlikhet. Som en opinionsskribent uttryckte det: ”Jantelagen lever – och behövs, den är en garanti för jämlikhet i ett land där klyftorna annars skulle växa” (Svenska Dagbladet, 2005). Men paradoxen uppstår snabbt. Sverige är inte utan hierarkier. Klasskillnader består, elitutbildning skapar gränser och invandrargrupper möter barriärer som går på tvärs mot bilden av en jämn spelplan (Hübinette & Lundström, 2014). För invandrare kan kravet på att vara ödmjuk och inte sticka ut innebära en avskräckning från att hävda sina rättigheter eller att tala om diskriminering. För kinkutövare översätts kravet ofta till tystnad kring identitet och praktik. För dem som är både invandrare och del av kinkmiljön fördubblas trycket: osynlighet krävs både som utlänningar och som sexuella minoriteter, med sociala kostnader för att bryta någon av dessa tystnader. I det offentliga samtalet skärps motsättningarna ytterligare. Vissa kommentatorer insisterar på att Jantelagen skyddar samhället från arrogans och noterar att ”utan Jante hade vi fått ett samhälle av skryt och statusjakt” (Isaksson, 2009). Andra ser den som ett gift som kväver kreativitet – därav framväxten av motlagar som Ewert Ljusbergs Antijantelagen eller Hasse Anderssons Positiva Jante, som båda bekräftar att individen bör tro på sitt värde, sin unikhet och sin rätt till erkännande. I dessa inverteringar blir kritiken explicit: den lag som en gång tystade blir själv något att göra motstånd mot. Subkulturella gemenskaper som kink/BDSM blottar denna paradox särskilt tydligt. Å ena sidan är de stolta över mångfald och inkludering. Å andra sidan formar outtalade jantelika koder vem som får synas, hur mycket olikhet man får visa och hur öppet man kan organisera sig kring icke-normativa identiteter. Invandrare möter dessa dynamiker dubbelt: de konfronteras med de allmänsvenska förväntningarna på ödmjukhet och likhet, samtidigt som de inom kinkscenen ofta måste navigera ytterligare misstänksamhet kring huruvida deras praktiker, identiteter eller kulturella bakgrunder ”passar” de dominerande normerna. Som en invandrad utövare kan erfara det: du bör varken uppträda för ”utländsk” eller för ”kinky”, annars riskerar du att uppfattas som arrogant eller olämplig. Dessa spänningar tar sig konkreta uttryck i vardagen. På arbetsplatser kan ambition ofta uppfattas som arrogans. I kinkgemenskaper förväntas nykomlingar hålla sig tysta tills de har lärt sig koderna. För invandrare inom kink fördubblas trycket: ödmjukhet krävs både som outsiders i det svenska samhället och som outsiders i en subkultur. Det som hyllas som ödmjukhet blir lätt ett krav på tystnad. Entreprenörskap avskräcks av Jante-misstänksamhet, och kinkorganisatörer som tar initiativ kan möta liknande motreaktioner för att framstå som ”för synliga”. Invandrare som organiserar inom kinkscenen möter en dubbel börda: deras auktoritet undergrävs både av mainstreamstereotyper om utlänningar och av subkulturell misstänksamhet mot att sticka ut. Den egalitära retoriken maskerar därmed lager av exkluderingar. För invandrare i allmänhet kan Jantelagen kännas som en osynlig regelbok som disciplinerar språk, utseende och beteende. För kinkutövare reglerar den synligheten av begär. För invandrare inom kink överlappar dessa två regimer och skapar en miljö där avvikelse straffas dubbelt. Det som började som satir fortsätter därmed som ett socialt manus som förstärker ojämlikhet på flera nivåer. Jantelagen förkroppsligar därför mer än en samling förbud: den är en kulturell spegel som reflekterar både ideal och exkluderingar. I romanen var den en fördömelse av inskränkthet. I svensk praktik klingar den med egalitära former. I diskursen cirkulerar den som både stolthet och gift. För invandrare fungerar Jantelagen ofta som ett hinder för fullt deltagande, medan den för kink- och BDSM-utövare formar synlighetens och tystnadens politik. För dem som är både och sammanfaller de två trycken: tystnad blir en förutsättning för tillhörighet, och att bryta den tystnaden riskerar exkludering på flera nivåer. Att dessa lager inte smälter samman utan kolliderar är just det som ger Jantelagen dess bestående kraft. Att ta den på allvar innebär att hålla motsägelsen i sikte: att ödmjukhet kan bli undertryckande, att jämlikhet kan maskera exkludering och att satir kan stelnas till självbild. I både det breda samhället och i dess subkulturer förblir Jantelagen mindre en lag än en paradox – en som fortsatt formar svenskarnas föreställningar om rättvisa, tillhörighet och etiken i att sticka ut. |
Tillagd igår 14:33 Kultur- och faktaartiklar #Samhälle #jante #jantelagen #BDSM
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.