Logga inBli medlem
◂ Bibliotek
Monogamiteten är död! Leve monogamiteten?
Idag, den 15 juli, känns det extra passande att sätta mig ner och skriva det här. Det är ju strax efter Week of Visibility for Non-monogamy, som pågick mellan 7-13 juli, och enligt Darkside kalendern är det Day of Visibility for Non-monogamy idag. Passande att då sätta sig ner och tvinga fram texten jag länge velat skriva för att lyfta fram alternativa relationsformer.

Som en twist på det gamla citatet "Kungen är död! Leve kungen!" tänker jag: "Monogamiteten är död! Leve monogamiteten." Det gamla systemet har spelat ut sin roll, men kanske en ny form av det – eller snarare, friheten att välja bort det – kan leva vidare på ett hälsosammare sätt. Jag skriver det här dels för mig själv, att få mina tankar preciserade, men även att dela med mig av dem.

Monogami är något som historiskt varit nyttigt för att forma samhället. Tänk på det: innan preventivmedel fanns var det ju nödvändigt för att hålla ihop familjen som en enhet. Det skapade struktur, säkerställde att barn växte upp med klara föräldraroller och hindrade kaos i arv och egendom. Och hälsomässigt? Ja, det var ett sätt att skydda sig.

Promiskuösa människor drabbades givetvis ofta av könssjukdomar, som herpes, kondylom, gonorré och klamydia på den tiden. Att dåtidens människor, som inte viste om varken bakterier eller virus, eller ens hade möjlighet till skyddat sex, tolkade dessa som Guds straff för felaktigt beteende är inte konstigt. Människan har alltid varit duktig på korrelations analyser, och lika duktiga på att vrida dessa till bevis för sin egen åsikt. Att dessutom syfilis, som har psykiskt personlighets påverkan och gör en ”galen”, gör det inte bättre, när man kan tolka det som att personen är besatt av djävulen. Vad fanns det för andra förklaringar? Det ger mig lite rysningar att tänka på hur rädsla styrde moralen, men för samhället gav det på den tiden mycket fördelar sätta en monogamisk norm.

Denna norm är idag den starkaste normen vi har i samhället.

Idag hävdar jag att den delen har spelat ut sin roll. Vi har preventivmedel, kondomer, tester för STD:er – vi vet hur vi skyddar oss från oönskade graviditeter och sjukdomar. Monogami har istället tagit en annan betydelse, det används istället som ett bevis på kärlek, som en sorts offeraltare där du avstår från dina impulser och frestelser för att "bevisa" din hängivenhet. Det känns toxiskt för mig.

Varför ska en partner, som man älskar och vill allt väl, behöva avstå från upplevelser i livet som ett bevis att de älskar någon? Det här är djupt rotat i monogami som samhällsnorm, en norm som genomsyrar allt från lagar och religion till vardagliga förväntningar. I många samhällen är monogami inte bara ett val, utan en lag eller oskriven regel, förstärkt av äktenskapslagar som gynnar par som lever i exklusiva relationer, skattelättnader för gifta monogama par och till och med sociala förmåner som bygger på den modellen. Inget samhälle har några lagar som underlättar för de som lever flersamma relationer, utan de får anpassa sig till normen.

Just det där med svartsjuka och rädsla för att bli lämnad, det tror jag är monogamins fel, och det förstärks av hur normen är uppbyggd i samhället. Normen säger att du ska hitta EN person för resten av livet, den som uppfyller alla dina behov, inklusive sexuella kinks och emotionella djup, då blir du lycklig Så klart blir man rädd! Rädd att partnern hittar någon "bättre", rädd att förlora den enda källan till intimitet. Man blir protektionistisk, som en vakt vid en skatt. Monogami som norm skapar en kultur där partners i relationer ses som ägodelar, där svartsjuka hyllas som ett tecken på "riktig kärlek" i filmer och böcker, medan öppenhet stigmatiseras. Det är en samhällsstruktur som främjar possessivitet snarare än frihet, och det leder till onödig smärta för så många.

Vi matas ju med det här från barnsben, och det är en del av hur monogami cementerats som norm i samhället. Sagor som "Askungen" eller "Snövit" - hitta prinsen, gift er, lev lyckliga i alla era dagar. Det lär oss att lycka hänger på en annan person, inte på oss själva. Monogami är inbakat i vår kultur: i religioner som predikar evig trohet, i media som romantiserar den enda sanna kärleken, i lagar som gör det svårt att erkänna flerpartnerskap, och till och med i vardagsspråket där "otrohet" ses som det ultimata sveket.

Sidospår - Varför ska en relation vara "för evigt" för att räknas som lyckad?

Är en tioårig relation där vi gjorde varandra lyckliga, men sedan växte isär, ett misslyckande? Skulle vi aldrig inlett den, trots att den givit båda parter många fina upplevelser och minnen? Nej, tycker jag. Det är livet - vi utvecklas, lever längre, förändras. Men samhällets norm trycker på att evighet är måttet på framgång, vilket lägger enorm press på individer och relationer.

I en polyamorös synvinkel känns det så mycket friare. Andra partners är inte hot; de tillför olika saker som tillsammans skapar större tillfredsställelse och livskvalitet. Man begränsar inte sin partner utan vill att de ska ha bra upplevelser. Det är ärligare, stärkande. Givetvis kräver det jobb - mer jobb än monogami, med öppenhet och transparens för att hålla toxiska reaktioner borta. Hjärnan älskar ju att skapa spöken när man känner osäkerhet. Men lösningen är ärlighet, som ändå är grunden till hälsosamma relationer. Att vi är transparenta och förmedlar våra känslor till varandra. Om samhällets norm skiftade bort från strikt monogami, kanske vi skulle se färre konflikter och mer harmoni, eftersom polyamori utmanar den possessiva modellen och främjar samarbete istället.

Titta bara på statistiken: 50% av giftermål slutar i skilsmässa. Och många av dem är inte vänskapliga - de slutar med fiendskap på grund av svek som otrohet. Är det inte monogaminormen som orsakar det?

Om normen var annorlunda, kanske fler relationer hade hållit, eller åtminstone slutat bättre. Men i dagens samhälle tycker jag monogami, som norm, gör mer som skada än nytta. Den skapar onödig smärta, begränsar oss, och normen som upprätthålls är så djupt inpräntad att det känns radikalt att ifrågasätta den. Samhället bygger på monogami som standard: från skolundervisning om "familjen" till reklam som säljer drömmen om det perfekta paret, och för den som inte hittar sin livspartner är det ett misslyckande. Är det inte dags att bryta det mönstret?

Så, monogamiteten borde vara död - den gamla, rigida formen som samhället tvingar på oss som norm. Leve monogamiteten? - eller snarare, leve valet att välja det, eller något annat, utan skam. På den här dagen för synlighet känns det befriande att skriva det här. Kanske är det dags för samhället att vakna upp och omfamna mångfald i relationer, inte bara tolerera det, utan faktiskt forma samhället efter det och inkludera i lagar och förordningar?
En text om samhällets norm gällande relationer.

Tillagd i förrgår 17:07   Debattartiklar om sexualitet och identitet   #Relationer/kärlek #Samhälle #Vår kultur

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.