Från mamma till ny mamma (Del 5)

Det var ett så himla fint och mysigt hem. Allt var så ombonat. Det var som en omfamning, en varm kram. Det luktade så gott från köket. Allt andades trygghet och harmoni. Ett slags mindfullness. Jag var oerhört nervös men mådde ändå så himla bra. Hemmet och hon skänkte trygghet.

Det första jag såg när vi kom ut i köket var de tre stora haklapparna i vinyl som hängde vid handdukshängaren. De verkade vara för en vuxen person. Alla tre hade barnsliga motiv, leksaksbilar, nallar och ballonger. Mitt lugn försvann in i lukten av det förflutnas damm.

Hon noterade att jag såg dem. Hon häktade loss en av dem.

”Det är min bror Svens haklappar och när vi ska äta om en stund så får du låna en av dem.” Jag blev skärrad och förvirrad. Jag trodde hon skojat om haklappar när hon sa att hon hade det hemma. Jag log nervöst. Vågade inte fråga varför hon hade haklappar hemma hos sig som var hennes brors.

”Jag behöver inte haklapp”, mumlade jag med ett nervöst skratt utan att våga se på henne. ”Jo, men det är nog bäst att vi sätter på dig det så att du inte spiller ner din fina skjorta, tror du inte det?” Jag skakade på huvudet. "Jo, men jag tror att det är bäst att du har haklapp på dig, du minns väl hur du spillde på dig på jobbet och hur jag fick torka av dig så gott det gick, så vill vi väl inte ha det, igen, eller hur."

”Måste jag ha det?" mumlade jag. ”Ja, Pär du måste ha haklapp på dig, det är bäst s", sa hon.” ”Jag kommer att skämmas ihjäl.” ”Lilla gubben, det är inget att skämmas för. Sven måste alltid ha haklapp på sig när han äter, jag tror inte ens att han tänker på det, du kommer också att vänja dig, ska du se.” Jag kände hur min blick flackade.

”Snälla”, mumlade jag med en känsla av att streta emot med hälarna i en vattenrutschkana. Hon tog tag i min arm. ”Pär, du ska ha den på dig när vi äter men nu glömmer vi det för en stund, okey.”

Återigen den där tonen, blicken och kroppsspråket som undanbad sig invändningar. Rösten som fick mig inse att jag var en ofärdig kaotiska människa som behövde en fast hand - ändå kunde jag inte låta bli; snälla." ”Du kanske vill att jag lägger dig över knät och ger dig smisk på stjärten innan jag sätter på dig haklappen.” "Näää," mumlade jag chockat. ”Nej, men då är det bästa för dig att du slutar att tajta.”

Jag vågade inte säga ett knyst, knappt röra mig, fullt övertygad om att jag omedelbart skulle hamna över hennes knä vid minsta knyst om haklapp. Jag befann mig plötsligt i den intellektuella sankmark som uppstår när en inbillad verklighet trumfas av verkligheten. Allt började gunga.

När vi kom till toaletten fick jag nästa chock. På två hyllor i ett öppet skåp låg två stora travar med allt-i-ett-blöjor för vuxna, bredvid låg, vad jag uppfattade som en trave plastbyxor, där fanns också babypuder och salvor av samma sort som mamma hade till mig. Där låg också fyra nappar, definitivt avsedda för en vuxen person. Jag visste att det fanns nappar för vuxna, men hade bara sett sådana på bild. Att se dem i verkligheten skickade chockvågor genom mig. Adrenalinnivån sköt upp i hjärnan som ett spjut och skapade panik i alla sinnen.

Visste hon att jag var inkontinent, hur var det möjligt – hur kunde hon veta? Hon såg att jag blev chockad över vad jag precis sett.

”Du ser ut som om du sett spöken, är du chockad över blöjorna”, sa hon och fortsatte; ”du kan vara lugn de är inte till dig om du inte kissar på dig förstås för då finns det ju så att det räcker till dig också, sa hon som om det var självklart att jag skulle ha blöja på mig om jag kissade på mig. Hon skrattade lätt och fortsatte; blöjorna är till min bror, han är inkontinent. Hans fru Helen har blöjor och lite annat här så att hon slipper dra med sig det varje gång. Vi umgås rätt mycket.”

Jag kunde knappa ta in det hon berättade., först haklapparna och nu blöjor, plastbyxor och nappar. Jag kände så starkt hur avståndet till mitt vuxna jag minskade. Hur jag alltmer snärjdes in i samma värld som mamma höll mig i. Barnets värld.

”Så om du kissar på dig och behöver blöja så finns det här”, upprepade hon och skrattade avväpnande.

Det kändes som om tiden stannade, jag svalde hårt. ”Jag kissar inte på mig”, pep jag fram. Hon betraktade mig konfunderat. ”Är det riktigt säkert det?” frågade hon. Jag nickade, djupt skakad. Hon betraktade mig eftertänksamt.

Hon tog tag i min högra arm; ”se på mig Pär. Motvilligt gjorde jag som hon sa. "Om du kissar på dig så är det inga bekymmer för mig. Jag är van vid det”, la hon till med en allvarlig, seriös min och fortsatte; ”jag fick hjälpa mamma att byta blöja på Sven från jag var ungefär 16 år så blöjbyten är jag bra på. Har övat mycket”, sa hon och skrattade.

”Tyckte du om att byta på honom," frågade jag med blicken i badrumsgolvet? ”Ja, jag tyckte om det, det kändes väl lite som en förberedelse för mig att själv bli mamma, men kanske ännu viktigare var att mamma gav mig förtroendet. Litade på mig.

”Tyckte han om det?” ”Nej, det gjorde han så klart inte, men han hade inget val, det var mamma som bestämde. ”Hur länge bytte du på honom?” ”Jag skötte honom fram till att jag flyttade hemifrån när jag var 20 år, då var han 17 år.”

”Byter din brors fru hans blöja?” frågade jag i en nervöst viskande ton. Jag vet inte varför jag frågade. Jag ångrade mig direkt. Återigen den där konfunderade blicken. ”Ja, men det är väl klart att hon gör”, sa hon och såg förvånad ut över frågan.

”Kan han inte byta blöja själv?” mumlade jag. ”Han har aldrig fått försöka, först var det mamma och jag som skötte det och sedan tog Helen över. Det var det mest naturliga. Jag skulle göra det samma med dig om du kissade på dig.”

”Jag kissar inte på mig”, upprepade jag desperat. ”Nej, du sa det men om du gjorde det så skulle jag sköta dina blöjbyten.”

”Skulle jag inte få göra det själv?” ”Nej, det skulle du självklart inte få göra, den biten skulle jag ta hand om. Jag ser på Helen och Sven hur bra det fungerar om hon gör det och sen är det ju så att ni män inte är så bra på blöjbyten framför allt inte på er själva. Ni behöver kvinnors omvårdnad.” Hon sa det på ett sätt som visa tydligt att varje ord var lagda kort som inte ska spelas på nytt.

Det kände som hon kunde se bortom mig. Jag kunde inte andas som vanligt.

Att ständigt vara omhändertagen, att inte få bli vuxen

Tillagd 8 jun 2022 Noveller #Man som bottom #Relationer/kärlek #Kvinna som top #Min vardag #Utlevnad #TPE #Disciplin #Ageplay #Psykisk dominans #Blöjor #Naken vs. påklädd

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 32330 ⚑ Anmäl