Kittla mig

Jag ligger i sängen. Mina armar är utsträckta, tjocka rep är surrade runt mina händer, rep som är ordentligt spända och fastbundet i sängbenen. Mina fötter är även de utsträckta och bundna på samma sätt.
Jag drar lite i repen. Det är lönlöst. Jag kan knappt röra mig. Jag är helt hjälplös och utelämnad i denna spread-eagle och jag kan inte göra något åt det som snart kommer att drabba mig.
Händerna. Händerna som kommer att leka längs med mina sidor, leta sig in armhålorna. Som kommer att kittla mig, skoningslöst och länge.
När du hade bundit mig satte du dig på mig. Såg mig i ögonen innan knöt en scarf som ögonbindel. Sedan kittlade du mig. Bara lite grann. Men det räckte. Räckte för att jag ska veta vad som väntar mig.
"Du får femton minuter på dig att komma loss", sade du. Retades du. "Och om du inte lyckas göra det så kommer jag att kittla dig tills jag tröttnar."
Jag vet att det var vad vi hade kommit överens om, men jag ryckte ändå i repen och du skrattade åt mitt hopplösa försök att befria mig.
"Lycka till, du lär behöva det", sade du, lät dina naglar spela över min bröstkorg innan du reste dig upp ur sängen. Du vred upp äggklockan och jag hörde att den började ticka.
"När det ringer kommer jag", sade du och gick ut ur sovrummet. Stängde dörren. Lämnade mig. Ensam. Bunden. Hjälplös. Väl medveten om vad som kommer hända om jag inte kan komma loss.
Jag sliter i repen. Jag kämpar. Jag kämpar för allt vad jag är värd. För att bli kittlad, det är bland det värsta jag vet. Och just därför älskar jag den situation jag befinner mig i. Just därför är det här det mest fantastiska, det mest upphetsande jag kan vara med om. Det är därför jag har bett dig att utsätta mig för det här. Det är därför jag har bett dig att inte visa någon nåd.
Klockan tickar. Repen ger inte vika. Hjälplösheten blir mer och mer uppenbar för varje sekund som går, för varje andetag jag tar.
Till slut slutar jag att försöka bli fri. Jag ligger stilla, eller så stilla jag kan, för jag skakar av upphetsning. Jag skakar av rädsla. Jag skakar för att jag älskar det här så mycket. Jag skakar av förväntan.
Klockan tickar. Repen håller mig på plats. Jag undrar hur lång tid som har gått. Jag undrar om du inte har ställt klockan på mer än femton minuter. Bara för att hålla mig på halster lite extra. Bara för att låta mig förstå vem det är som bestämmer.
För det är du. Det är du som bestämmer.
Klockan tickar. Repen är obarmhärtiga. Jag är säker på att minst en halvtimme har gått nu, jag börjar slita i dem igen och skriker till när äggklockan till sist ringer. Det blir tyst i sovrummet. Det enda som hörs är mina andetag.
Så öppnas dörren. Du står i dörröppningen. Jag kan inte se dig, men jag kan känna din närvaro. Jag kan känna din blick mot min hjälplösa, utelämnade kropp. Du går in. Men du säger ingenting.
Du närmar dig sängen, sätter dig och börjar plocka upp saker. Jag vet inte vad det är, men jag kan ana. Så klättrar du upp. Sätter dig på mig. Dina ben mot mina ben. Dina händer smeker min bröstkorg. Försiktigt, nästan snällt. Sedan kommer det. En fjäder, en fjäder som spelar mot min haka, min hals, mot mina armhålor. Det är nästan snällt, nästan varligt. Men det kittlar. Det kittlar och jag kan inte låt bli att börja fnissa. Du fnissar också och snart släpper du fjädern. Så är du stilla. Du är stilla i flera sekunder, men det känns som en evighet, en evighet av förväntan innan dina fingrar hittar mina armhålor och nu börjar den egentliga tortyren. Nu börjar du ge mig det jag förtjänar, det jag vill ha, det jag inte vill ha.
Du kittlar mig. Du kittlar mig utan nåd. Jag skrattar. Jag skriker, jag ber dig sluta och belönas för det med en ball-gag som du trycker in i min mun och spänner åt. Hårt, hårt.
Så att du kan fortsätta utan att jag kan protestera. Så att vi inte ska störa grannarna. Så att jag kan känna mig ännu mer utelämnad, ännu mer hjälplös.
Jag har bett dig kittla mig utan nåd, jag har bett dig kittla mig länge och skoningslöst. Och det är vad du gör. Dina händer letar över hela min kropp, dina naglar vet vad de gör, vet hur de ska kombinera njutning och smärta. Du kittlar mig, du kittlar mig och jag vill inget annat än att komma loss, jag vill inget annat än att det ska sluta. Jag rycker i repen som forfarande håller mig fängslad.
Och hur hemskt det än är så älskar jag varje sekund.

En kort histora om förväntan och kärleken till kittling

Tillagd 31 jan 2022 Noveller #Egenupplevt #Bondage #Kittling

Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.

🗁 Noveller

🖶 Print Alster ID 31313 ⚑ Anmäl