Norsk
Dansk
English
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVåning nio (Del I)
| Det prasslar från täckbyxorna och håret bildar istappar över axlarna. Mörkret ovanför är påtagligt, som alltid så här års. Så jävla mörkt, jämt. Hade det inte varit för dig hade jag inte bemödat mig att lämna Näverhöjden 36A. Men nu finns du. Jag stånkar framåt genom drivorna, längs samma gamla väg som alltid men som just ikväll vilar oförskämt ogenomtränglig sedan det sista tunga snöfallet. Glittret som vanligtvis hade väckt en upprymdhet i djupet av mina andetag känns mig snarare som utspillt socker på köksgolvet. Kletigt, dumt, och i vägen. Den här gången ska bli vår andra för veckan. Det pirrar längs insidan av låren när tanken fladdrar förbi. Kroppen minns onsdagen. Håret, huden och stämbanden likaså. Nu är det söndag och snart ska du åter lägga din trygga hand vid mig. Jag lämnar meter efter meter av tjock snö bakom mig. Den parodiskt branta uppförsbacken som markerar mina sista tjugo meter fram till din port är, gudskelov, både plogad och grusad och nu har jag en smak av adrenalin på tungan som spritter raka vägen ut i fötterna. Jag ringer på porttelefonen. Du öppnar efter andra signalen. Medan hissen passerar våning ett, två, trefyrfemsexsju, virar jag av mig halsduken och biter vantarna av händerna. Kroppsvärmen från min öppna vinterparkas bildar imma på hisspegeln. Jag torkar bort den värsta kondensen med jackärmen och ler åt min spegelbild. Vilt, rufsigt hår med stela, blöta frosttoppar, och i mitten av ansiktet en rosa liten näsa. Tanken på dig gör mig oemotståndlig. Jag ser det. En mjuk ton ljuder och hissen stannar. Våning nio. Välupplyst uppenbarar sig en korridor i skiffersvart, februarigrått och bomullsvitt utanför hissdörrarna, och där ser jag din dörr. Dörren med lingonkransen, den till höger. Hjärtat sprattlar till. Det går exakt sju sekunder mellan ringklockans gälla rop och klicket från låset som vrids om. Dörren öppnas, och där står du. Äntligen. Med kisande ögon under välvda, mörka ögonbryn och en kraftfull, genomborrande värdighet. Jag fattar dina starka, lena händer och hälsar dem med kärleksfulla läppar. ”Nu är jag här”, viskar jag. ”Kom in”, svarar du lugnt. Jag kliver fogligt över tröskeln och stänger dörren bakom mig. Metodiskt hjälper du mig av med parkasen, kängorna, täckbyxorna och de sista spåren av motstånd från hinderbanan på vägen hit. Hela tiden med ett snett litet leende på de läppstiftsprydda läpparna. ”Hur mår du?”, frågar du. ”Bra”, svarar jag ärligt. ”Och du?” ”Bara fint. Jag är glad att du är här nu. Tack för att du kom.” Mjuka små pauser mellan satserna. Dämpade pustar av söt, mustig doft från din varma andedräkt. Huden på mina armar knottrar sig. Som en sval vindpust fortsätter knottrorna ned över brösten, magen, vaderna, låren … och det andra. Det gömda däremellan. ”Du är svettig”, konstaterar du, och jag rodnar, plågsamt medveten om hur min salta kylningsmekanism får tröjan och kjolen att klibba mot huden. Doften är påtaglig. Inte äcklig, men påtaglig. ”Och du minns vad vi har sagt om det”, fortsätter du. Blåser i min nacke, där håret krullar sig. ”Ja. Jag minns”, bekräftar jag. Du lägger en varm hand i min svank. ”In i duschen med dig.” Jag förstår att det är en befallning, och jag lyder. Utan någon större tvekan börjar jag trippa på tå mot badrummet, men du hejdar mig med ett grepp om mitt hår och trycker hastigt mitt huvud mot din mjuka, fylliga barm. ”Såja, såja, inte så fort”, ler du kärleksfullt. ”På alla fyra.” Än mer rodnande sjunker jag ned på knä och lägger handflatorna mot golvet. I betydligt lugnare takt fortsätter jag sedan vidare genom hallen. Lättnad slår mig när jag noterar att yllestrumporna täcker knäna och skapar en behaglig barriär mellan det kalla, hårda golvet och mina knäskålar. Och än bättre; vetskapen om hur min korta, vippiga kjol glider upp och blottar de röda trosorna som täcker mitt kön när jag hasar fram över golvplattorna. Denna rent berusande insikt – att om jag känner hur exponerad jag är, så har du definitivt också sett det. ”Duktig flicka”, spinner du, varmt – nästan moderligt. Mitt hjärta spritter ännu en gång till. Stoltheten pulserar i ljuvlig samklang med det bultande rus som når mina fuktiga läppar innanför trosorna. ”Tack”, suckar jag med pirrande mage, snart framme vid badkarskanten. ”Nu vill jag att du ställer dig, precis lika fint som nyss, på alla fyra i badkaret”, förklarar du. Orden smeker mina öron. Jag gör som du säger. En fot, ett knä, en hand, och sedan motsvarande på andra sidan, hittar aningen klumpigt sin plats i det svala badkaret. Utan förvarning vrider du på duschkranen. Vattnet är kallt, alldeles för kallt. Ett väsande skri undflyr mina läppar och jag greppar tag i duschdraperiet som om det erbjöd mig mental styrka. ”Åh, vännen. Så fin du är när det gör ont”, sjunger du bitigt, och fortsätter: ”Du får låta precis hur mycket du vill. Det viktigaste är att du blir ren. Är vi överens?” Jag nickar snabbt utan att lätta på den plågade grimas som kylan orsakat. Käkarna är spända, bröstvårtorna stenhårda, naglarna blånar, men under allt klibbande kallt tyg fortsätter klitoris att pulsera, varm och ilande. Stönen i andetagen blir snart en klagosång som för att undfly, eller i varje fall förbanna, det ilsket svidande vattnet. Efter en nästan outhärdlig lång kalldusch sker den fysiologiska reaktion jag så desperat inväntat – acceptansen. När huden godkänner kylan släpper det krampaktiga greppet om duschdraperiet. Jag andas ut med en djup suck. Du är uppmärksam och kärleksfull, belöningen är omedelbar. En långsam temperaturökning får de sista krampartade spänningarna att lätta och jag njuter under din varma hand som smeker lugn i mina lemmar. Med en mjuk tvättsvamp löddrar du mig ren genom tygen; först över ryggen och nacken, sedan fötterna och vaderna, och till sist magen, skinkorna och låren. Springan mellan dem lämnar du fri från tvål för att i stället varsamt befria från klibbande rött tyg. Försiktigt drar du trosorna över höfterna och kupar handen med varmt vatten för att rengöra den sista oskrubbade ytan på min kropp. Jag vibrerar av tanken på hur exponerad jag står här inför dig, på alla fyra och helt naken om könet. Så varsamt rengör du mig, från venusberget och in mot mellangården. Varmt vatten blandas med min egen hala vätska. Du är lätt men säker på handen, stannar inte länge nog någonstans vid mitt kön för att låta mig explodera. ”Inte riktigt än”, viskar du intill mig när jag, omedvetet, svankar djupare för dig. I stället kysser du mig, som vore blygdläpparna min mun, och stänger av vattnet. Sedan lyfter du av mig tröjan, kjolen och strumporna, hänger dem på tork över handdukselementet på väggen och hjälper mig upp på fötter. Utan kläder är jag bar, rosig och varm efter din ömsinta behandling. Nästan som blåmärken lyser rodnaden på knäna nedanför den varma, fluffiga handduken du sveper om mig. Därefter lägger du fram små tuber med lotion, specifikt uppmärkta för olika delar av kroppen, på en liten duk på badrumsbänken. Även deodorant, ett glas vatten och en liten bit choklad ryms intill krämerna på duken. Avslutningsvis trycker du hårfönens hankontakt i honan på väggen och kysser mig på pannan. ”Jag vill ha dig torr, och len, innan du är välkommen ut till mig. Är vi överens?” Jag nickar snabbt, liksom förut, ivrig att göra dig till lags. Som för att kontrollera att jag verkligen förstått innebörden av dina ord trycker du en hand mot mitt kön så att pek- och långfinger fullkomligen dränks i lubrikation. ”Det här”, väser du dimmigt med en blick ned på din hand, ”tycker jag väldigt mycket om. Fortsätt så.” Det svindlar när dörren går igen bakom dig. Jag drar efter andan. Vad du än har planerat för mig ikväll så är jag redo, tänker jag tyst. |
Uppbyggande erotisk fantasi.
Tillagd 2 jan 2020 Noveller #Kvinna #Kvinna som top #Ickebinär top #Kvinna som bottom #Ickebinär bottom #BDSM #Disciplin #Psykisk dominans #Skamlekar #Temperaturlekar #Naken vs. påklädd #Strumpor/underkläder
Du kan inte se eller skriva kommentarer eftersom du inte är inloggad.