Logga inBli medlem

Diversia 6 dec 2009 av Alfie

Kultursidedebatt om Markis de Sade

200 år efter sin död orsakar Markis de Sade fortfarande heta känslor. På Aftonbladets kultursidor diskuteras fortgående om huruvida markisen utförde de gärningar som han beskrev i sina sexuellt utsvävande, våldsamma och kyrkofientliga romaner. 1700-talets pornografi och samhällskritik möter 2000-talets radikalfeminism och kulturdebatt! Läs Sade-kritiken här och här samt försvaret från utgivaren av den svenska översättningen av Juliette här. Du kan även läsa Darksidemedlemmen och de Sadekännaren Juliettes svar till artikelförfattaren i Aftonbladets kommentarsforum här (i detta sammanhang under pseudonymen Ernestine):

Kära Kajsa!

Jag befinner mig i Frankrike; 260 mil från min samling med böcker av och om de Sade. Som du säkert förstår så innebär det att jag får lita till mitt minne i detta mitt missiv till dig. Jag har inte lyckats förstå hur formateringen i kommentatorsfältet på Aftonbladet är beskaffat och jag vet inte heller hur många tecken ett inlägg får innehålla. Jag ber dig därför att försöka läsa mitt brev med ett sinne öppet för eventuella avbrott, brister i styckeindelning, avsaknad av cediljer och annat …

Nog så; till saken! Du skriver att ett antal biografer har haft med Rose Kellers vittnesmål i sina böcker. Jag skulle vilja påstå att de alla – från Maurice Heine till Michel Delon - har inkluderat det i sina biografier. De Sade förnekade att han skurit henne och hällt stearin i såret, medan han vidgick att han piskat henne. Det hela skedde en påskdag och de Sade gjorde i Rose Kellers närvaro ett antal, i mitt tycke barnsliga, blasfemiska riter. Det var inte första gången; en prostituerad vid namn Jeanne Testard hade råkat ut för dessa krucifix- och hostiafetischistiska akter tidigare. Det nästan tragikomiska är att han ville träffa Jeanne igen och förslog tid och plats. Dessutom hotade han henne med förskräckliga straff om hon gick till polisen; vilket hon givetvis gjorde. Jag vill berätta det så att du får en möjlighet att lära känna till markisens hemska historia i sin helhet.

Du får ursäkta mig, men jag måste utveckla litet … Markisens känsla för vad som är bra för hans eget bästa är minimal. Ibland vet jag inte om jag skall skratta eller gråta.

Hans hustru, Rénée-Pélagie, bönföll honom gång på gång att sluta skälla på vakter och fängelsedirektörer i det verkliga livet och sina brev. Dessa utfall skulle endast leda till att hans tid i fängelse, utan dom, som hans svärmor fått kungen att beordra, skulle bli längre. Slutar han? Icke! Tvärtom, han framhärdar! Han lismar inte inför övermakten!

När folket står utanför Bastiljen och kräver samhällsförändring. Då börjar han skrika till dem ”vi svälter” (nåja, delar av markisens meny finns bevarad och tillsammans med de godsaker hans fru skickade till honom lär fängelsetiden inte ha varit någon kulinarisk katastrof – om det inte var för att han med tiden blev tämligen fet) och än förskräckligare saker för att hetsa folkmassan. Han använde ett rör, varje fånge var tilldelat ett sådant för att slänga sin urin och sina exkrementer i vallgraven, som megafon. Vad händer? Han blir skickad till Charenton ”för uppvigling” och förlorar på sätt sitt älskade manuskript ”De 120 dagarna i Sodom” som han trodde gått evigt förlorat. Men så var som bekant inte fallet.

Hur smart är det till exempel att publicera det ateistiska manifestet ”Francais, encore un effort si vous voulez être republicains” dagen efter det att Robespierre formellt avslutat religionsförföljelserna och börjat planera för ”La Fête de l’Être Suprême”? Inte särskilt! Man tar sig för pannan. Speciellt som han konsekvent hade vägrat att skriva under dödsdomar (till skillnad från ”allas vår Goethe” som inte hade några sådana skrupler). Och där hade han verkligen chansen att hämnas på sina frihetsberövare. Vad leder allt detta till: fängelse under terrorn.

Vad gör han i fängelset? Skriver ett brev till en präst i Vatikanen intitulerat ”Contre l’Être Suprême” (publicerat av Philippe Sollers 200 år efter att det avsändes). Han måste alltid vara sann mot sina åsikter! Som om han inte redan utan detta brev var ”fix och färdig” för en dödsdom!

Hur kan han komma på idén att gå till sin förläggare med två volymer med korrigeringar av ”Juliette” när hans egentliga ärende är att titta på de nytryckta exemplaren av ”Les Crimes de l’Amour”- en samling noveller utan ett endast litet skabröst inslag av sexuell natur? Är han totalt omedveten om att han är jagad av polisen för såväl ”Justine” som ”Juliette” samt för att ha skrivit ”Zoloé” – en synnerligen elak skildring av Joséphine”? Självklart gör polisen ett nedslag. Markisen åker rakt i fängelse, utan att passera sitt hem, och sedan vidare till mentalsjukhuset Charenton där han dör 13 år senare. Och inte var det han som skrivit Zoloé även om det finns tidiga antologier av hans verk som innehåller nämnda text. Så kan de gå!

Tillbaka till hans brottsliga bana. Du skriver att kommissarie den franska polisens överinspektör Marais ägnade sig konstant åt de Sade. Som du vet fanns det vid den här tiden mellan tjugo tusen och trettio tusen prostituerade i Paris. Det fanns också tretusen poliser som bevakade dem och deras kunder. För som Le Noir, smeknamnet på en av polischeferna i Paris skrev: ”Det var viktigt, även politiskt, att domstol och polis visste vad det galanta herrskapet gjorde och vad som föregick i bordellerna.” Marais hade dragit vinstlotten; han bevakade "överklassynglarna". Han bevakade alltså ett antal herrar. Vad jag vet så portförbjöds inte de Sade på Paris bordeller, men Marais sa till bordellägarna att han inte tyckte att de skulle låta "flickorna" gå hem ensamma till markisen.

Så har vi affären i Marseille. Den förgiftning du talar om ägde rum där; han bjöd ett antal prostituerade på aniskarameller som innehöll spanska flugan (cantharidin). De Sade trodde att det rörde sig om ett potent afrodisiakum som dessutom hade förmågan att få de inmundigande att fjärta. Däremot är det föga troligt att han kände till att preparatet i fråga är mycket giftigt. En av de prostituerade blev sjuk. Men när han väl dömdes för sina excesser denna afton så var det för den sodomi som de Sade och hans betjänt utövat. Domstolen i Aix skickade honom i döden, men straffet förvandlades. Han brändes symboliskt ”en effigie” i staden medan han själv flydde till Italien med sin svägerska Anne-Prospère. Vilken transgression; nästan incestuöst och mycket anti-relegiöst. Hans frus syster är nunna - chanoinesse. Med det vackra repet runt midjan.

Sedan är det historien med de unga flickorna på hans slott La Coste. Paul Bourdin gör 1929 sitt bästa för att ur ett brev från de Sades farbror ”l’abbé” och några från ”den gudomlige” till sin advokat Gaufridy, få Sade att framstå som en psykopat av värsta sort. Maurice Lever är i sin biografi (över 700 sidor och med en notapparat, som tryckts i mindre typografisk grad, om än fler sidor) konstaterar att få bevis finns, men att en sak är klar. En av bönderna på godset försökte skjuta Donatien eftersom han trodde att en av hans döttrar hölls fången av markisen. Den upprörde fadern missade dock sitt mål!

Det är, kära Kajsa, svårt att ta död på de Sade!

Och här ger jag dig ett annat påtagligt exempel på svårighetsgraden. Under terrorn sprang hans väninna, Constance Quesnet, konstanten i hans liv från 1790 fram till hans död, genom Paris grymma gränder och galna gator, för att rädda hans liv. Och hon lyckades! Dagen när han skulle avrättas för ”spioneri och brevväxling med Republikens fiender” så står det i listan, över dem som skall avrättas, efter hans namn: ”Ej närvarande”. Fast han var där, i fängelset, framför giljotinen.

Men nu till det som verkligen upprör mig i din artikel. Jag vill inte framstå som en markisens apologet; vi talar om en sammansatt person. Men när du börjar skriva om ”fascist för postmodernisterna” tycker jag att du gör ett grovt övertramp. För att inte tala om när du påstår att de Sade ”förebådar nazismen”. Själv känner jag mig inte på något sätt som en beundrarinna av ”postmodernismen”. Tvärtom, jag känner mig närmare ”upplysningen” och anser att många av ”pomologerna” är totalt verklighetsfrånvända. Jag sover bäst när jag har Francis Wheens ”Mumbo Jumbo eller hur skitsnacket erövrade världen” under huvudkudden. Ta det inte bokstavligt! Trots detta är jag fascinerad av, för att inte säga förälskad i, ”den gudomlige”. I hans liv, i hans verk, i hans eftermäle.

För att först ge dig litet vatten på din kvarn. Det är inte bara Queneau och Camus som fört samman de Sade med totalitarism: Hannah Ardent och Theodor Adorno har också gjort det. Michel Onfray säger det rakt ut i Le Point den 23 juli i år: ”… det måste sägas att det är svårt att skriva under på ett verk som ’De 120 dagarna i Sodom’. Där rakar man håret på människor, man tatuerar dem med nummer, man förnedrar dem, man dödar dem … Påminner det inte om något?” Och så vidare …

Men hur brukar det vara med brottslingar i det lilla och totalitära företrädare i det stora? Brukar de ingående beskriva de gärningar de gjort? Knappast! Om de satt dem på pränt så gör de allt för att förstöra bevisen för illdåden i elfte timmen. Om du läser till exempel ”Justine” så är romanen skriven ur offrets perspektiv. Jean Paulhan har, bland andra, skrivit om just detta. Ingen bödel berättar så i detalj vad han gjort. Betrakta en av dagens krigsförbrytarrättegångar. Det är offren som talar, inte bödlarna. Det råder inga tvivel om vilka som är ”bovarna” i de Sades drama – vare sig det rör sig om hans liv eller om hans verk: de besuttna, de hymlande prästerskapet, de maktfullkomliga.

Att du vill diskutera de Sade som en centralgestalt inom ”sadismen” är för mig obegripligt (förutom anakronistiskt)! Menar du att hans skrifter inspirerar till brott? Fanns det inte någon kvinnomisshandel före de Sade? Var placerar du inkvisitionen? Var placerar du Gilles de Rais? Var placerar du änkebränning? Var placerar du stening av kvinnor? Jag avslutar mina frågor här. Det går att ställa tusentals.

Personligen tror jag inte att markisen hade velat se ”De 120 dagarna i Sodom” i tryck. Jag tror att han skrev den för ett att fantisera, att hämnas sina fiender, att förklara sin världsbild, sin ateism, sin pessimism, för att få uttrycka sig i skrift. När det gäller den sista versionen av ”Justine” – denna hans litterära följeslagerska under tio år - och den samtidigt utgivna ”Juliette”, som han, när det gäller dessa verk samt ”Filosofin i sängkammaren” vägrade erkänna att han skrivit, är det i mångt böcker skrivna för att tjäna pengar.

Han var utfattig. Så utfattig att han stundtals sov i en lada i Versailles och några skådespelare ställde till med en välgörenhetsföreställning av ”Oxtiern” – en pjäs som han skrivit och som haft en viss framgång - för att samla in pengar till honom. Ödets ironi gjorde det nämligen omöjligt för honom att under lång tid komma åt sina, icke särskilt stora, tillgångar. Han betraktades nämligen som ”emigrant”, en som hade flytt undan revolutionen … 1796 lyckades han sälja sitt slott, men eftersom det var lagt i ruiner … Han ville försörja Marie-Constance och hennes son. Vad gör en fattig författare med fantasi? Han skriver! Och skribenten i fråga vet vad som säljer i de små butikerna vid Palais-Royal.

Jo, de Sade hade läst de flesta av hans föregångare i pornografibranschen. Det visar inte minst inventarieförteckningarna över La Costes bibliotek. Han använder till och med dessa böcker som inspirationskällor. Som Catherine de Vulpillières skriver är incest, flagellation, klostersexualitet, dildos och annat av den sorten, allestädes närvarande hos tidigare pornografer. Men till skillnad från de Sade är alla lyckliga i de mest märkliga konstellationer. Markisen vrider orgierna ett kvarts varv till och visar att så enkelt är det inte. Några har makt och andra får uthärda deras nycker!

Laurence L Bongies biografi över de Sade kände jag inte till innan du skrev om den. De delar jag läst på nätet gör mig litet generad. Han gör ”ett stycke roman” av Rose Kellers vittnesmål och jag finner hans text nästan obscen, för att inte säga pornografisk. Hjördis Levins ”Testiklarnas herravälde” – jag antar, helt fräckt, att det är i den hon skrivit om de Sade – har jag inte heller läst. Den är enligt författarens hemsida slutsåld. Jag får söka antikvariskt, vilket inte blir lätt eftersom jag inte vet på vilket förlag den kom ut. Du förstår, kära Kajsa, att min vurm för markisen är sådan att jag vill läsa ”allt” av och om honom. På gott och ont!

Donatien Alphonse Francois de Sade (1740 – 1814) skrev i sitt testamente: ”… så att spåren efter min grav försvinner under jordens yta, som jag smickrar mig att mitt minne kommer att suddas ur människornas.”

Med vänliga hälsningar

Ernestine

P.S. Jag beklagar att jag skriver anonymt, men jag hoppas att du har förståelse för mitt val. Att tycka om markisen och hans verk är inte helt enkelt. Mina föräldrar, syskon, släkt och deras vänner skulle förfasa sig. Sådant är hans rykte och du har, efter vad jag förstått, gjort ditt allra bästa för att det så skall förbli. Jag kommer inte heller att kontakta dig för att tala om vem jag är eftersom, och här finner du mig kanske elak, många radikalfeminister har en tendens att ”outa” människor som inte har samma åsikter som dem. Jag säger inte att du har dessa tendenser och jag vet inte ens om du är radikalfeminist. Men du är starkt misstänkt. Själv är jag mer intresserad av queerfeminism och postkolonial dito. Men det är jag det!

Alfie
6 dec 2009